Just nu
Just alldeles nu en ganska normal läggdagstid för mig är det tre saker som slår mig. Typiskt hjärnan o börja tjafsa med mig nu när den egentligen bara borde coola ned sig o softa.
Ett. Familjens hund kommer rusande o gläfsande mot mig. Jag är Katten Gustaf som försöker se oberörd ut för att hon - Ådi - ska tagga ned nu när vi båda bara ska vara lugna o fina o ta plats i korgen. Hon skiter i alla borde o hoppar runt mig i nån slags glädjefnatt. Vi har inte setts på tre år - kan man tro. Hon tror kanske men jag vet att det bara var några timmar sen.
Jag smälter och förvandlas till Musse som klappar om o gillar sin Pluto. Pluto, eller Cindy som hon egentligen heter, tar plats i sin korg efter att ha känt fullständig bekräftelse. Undrar om hon drömmer drömmar om att hon o jag springer hand i tass över blommande ängar i jakten på hundgodis och att det är fred på jorden - utan koppel o munkorgar. Hundar o knarkare kanske drömmer så. Vad vet jag om det?
Dock vet jag att jag förra veckan läste på facebook om att vi människor troligtvis skulle må bättre om vi såg mer till livets väsentligheter likt så som en hund gör. Kloka o tänkvärda ord. Vov på det o wow liksom.
Två. Jag spräckte läppen när jag gapade över för mycket. Det kan hända så när man blir för stor i truten och någon noterar det o markerar med handkraft. Nu satt jag inte pä nån bar o munhöggs med nån. Typ mer i köket för o ta en macktugga. Jag fick sota direkt för att inte lite osensuellt slickat mig om läpparna innan jag gick lös på brödets lust. Det kan hända så när luften inomhus är torr och man för en stund suttit uppslukad av något i tystnad för o sen gapa snabbt o girigt. Det händer kanske inte de bästa men det hände mig o nu ligger jag här o skriver med svidande spricka. Det ofattbart lilla lidandet i det stora världsliga offret. Men man kan unna sig lyxen att vara lidelsefull i sitt egna om än obetydliga lidande. Det finns nåt väldigt vackert med ett pyttesår. Det får dig o känna att du lever en liten stund på jorden. Sådan existensiell känsla ska man ta vara på o njuta av.
Tre. Bara ett knappt år kvar till val och mycket som sägs o skrivs kretsar kring SD nu. Jag har sååå mycket jag vill säga om det o sååå mycket jag skulle vilja skriva i ämnet som är sååå känslodrabbande o sååå komplext. Tyvärr är det stor risk att man än en gång hamnar i paj- eller om man så vill, tårtkastning mot varann som ingenstans leder. Likväl går det inte låta bli att uttrycka sin mening. Om inte annat kanske det idag, i november 2013 är viktigare än någonsin att verkligen våga stå upp för det man tror på.
Jag kan aldrig i min svagaste stund stå upp på de människors sida som inte vill ha ett demokratiskt och medmänskligt samhälle. Det är möjligt att jag med en pickadoll mot tinningen skulle lova att rösta på SD när jag hör hur vapnet osäkras bara för att det vore så erbarmligt trist o inte få vara med på jorden lite till. Men aldrig aldrig aldrig någonsin skulle någon få se mig rösta på eller tala för SD i mina sinnens fulla bruk med ärligt uppsåt. Aldrig ens i helvetet!
Men - säger någon. Jag som vill ha ett demokratiskt samhälle, borde jag inte respektera att andra tycker olika? Jo, jag respekterar det. Just därför reagerar jag - annars skulle jag ju inte bry mig. Men däremot förstår jag det inte och håller än mindre med. Jag förstår inte vilken slags värld ni som röstar o håller på SD vill ha. Ni skrämmer mig och vi är inte sprungna ur samma led någonstans på något vis. Inte alls!
Med stor risk för att jag kanske tappar några av er värdefulla få som läser det jag skriver vill jag bara förklara var jag står. Sedan är valet ert. Gonatt o kärlek till folket ♡