Just nu

Just alldeles nu en ganska normal läggdagstid för mig är det tre saker som slår  mig. Typiskt hjärnan o börja tjafsa med mig nu när den egentligen bara borde coola ned sig o softa.
 
   Ett. Familjens hund kommer rusande o gläfsande mot mig. Jag är Katten Gustaf som försöker se oberörd ut för att hon - Ådi - ska tagga ned nu när vi båda bara ska vara lugna o fina o ta plats i korgen. Hon skiter i alla borde o hoppar runt mig i nån slags glädjefnatt. Vi har inte setts på tre år - kan man tro. Hon tror kanske men jag vet att det bara var några timmar sen.
   Jag smälter och förvandlas till Musse som klappar om o gillar sin Pluto. Pluto, eller Cindy som hon egentligen heter, tar plats i sin korg efter att ha känt fullständig bekräftelse. Undrar om hon drömmer drömmar om att hon o jag springer hand i tass över blommande ängar i jakten på hundgodis och att det är fred på jorden - utan koppel o munkorgar. Hundar o knarkare kanske drömmer så. Vad vet jag om det?
   Dock vet jag att jag förra veckan läste på facebook om att vi människor troligtvis skulle må bättre om vi såg mer till livets väsentligheter likt så som en hund gör. Kloka o tänkvärda ord. Vov på det o wow liksom.
 
   Två. Jag spräckte läppen när jag gapade över för mycket. Det kan hända så när man blir för stor i truten och någon noterar det o markerar med handkraft. Nu satt jag inte pä nån bar o munhöggs med nån. Typ mer i köket för o ta en macktugga. Jag fick sota direkt för att inte lite osensuellt slickat mig om läpparna innan jag gick lös på brödets lust. Det kan hända så när luften inomhus är torr och man för en stund suttit uppslukad av något i tystnad för o sen gapa snabbt o girigt. Det händer kanske inte de bästa men det hände mig o nu ligger jag här o skriver med svidande spricka. Det ofattbart lilla lidandet i det stora världsliga offret. Men man kan unna sig lyxen att vara lidelsefull i sitt egna om än obetydliga lidande. Det finns nåt väldigt vackert med ett pyttesår. Det får dig o känna att du lever en liten stund på jorden. Sådan existensiell känsla ska man ta vara på o njuta av.
 
Tre. Bara ett knappt år kvar till val och mycket som sägs o skrivs kretsar kring SD nu. Jag har sååå mycket jag vill säga om det o sååå mycket jag skulle vilja skriva i ämnet som är sååå känslodrabbande o sååå komplext. Tyvärr är det stor risk att man än en gång hamnar i paj- eller om man så vill, tårtkastning mot varann som ingenstans leder. Likväl går det inte låta bli att uttrycka sin mening. Om inte annat kanske det idag, i november 2013 är viktigare än någonsin att verkligen våga stå upp för det man tror på. 
   Jag kan aldrig i min svagaste stund stå upp på de människors sida som inte vill ha ett demokratiskt och medmänskligt samhälle. Det är möjligt att jag med en pickadoll mot tinningen skulle lova att rösta på SD när jag hör hur vapnet osäkras bara för att det vore så erbarmligt trist o inte få vara med på jorden lite till. Men aldrig aldrig aldrig någonsin skulle någon få se mig rösta på eller tala för SD i mina sinnens fulla bruk med ärligt uppsåt. Aldrig ens i helvetet! 
   Men - säger någon. Jag som vill ha ett demokratiskt samhälle, borde jag inte respektera att andra tycker olika? Jo, jag respekterar det. Just därför reagerar jag - annars skulle jag ju inte bry mig. Men däremot förstår jag det inte och håller än mindre med. Jag förstår inte vilken slags värld ni som röstar o håller på SD vill ha. Ni skrämmer mig och vi är inte sprungna ur samma led någonstans på något vis. Inte alls! 
   Med stor risk för att jag kanske tappar några av er värdefulla få som läser det jag skriver vill jag bara förklara var jag står. Sedan är valet ert. Gonatt o kärlek till folket ♡

Hur svårt kan det vara

   Jag funkar nog som många gör innan jag ska ta mig till en uppgift som att skriva något på beställning. Ja det är just det där med "på beställning" - on demand. Vet inte om det är nåt litet jäkla trots-troll som intagit kroppen i skydd av ljus eller mörker. Kan man förresten göra nåt i skydd av ljus? Om man är blek eller albino kanske??
 
   Skulle bara först, packa ned 60-tumstvn som jag med frånvaro av blodspillan o tårar svettandes kånkade hem förra veckan. Hustrun såg monstret. Jag såg möjligheterna - och fick se STORA Zlatan o Co i stället för lilla. Har jag inte råd att köpa porsche som en manlig förlängare så kan jag väl i alla fall få baxa in en 60-tumstv i vardagsrummet.
 
   Hustrun o jag var överens. Vi skulle byta tvn efter att båda kollat på varann o tyckt att 3D-tv - vad fan är det med det? Ungefär som Bellman som klinkade lite på guran o nästan fick folk o svimma. Vi var väl överens om att den ändå var för stor. Nån gång ska vara första gången hustrun säger det tänkte jag. Men innerst inne. Jag tror den jäkla tvn förde otur med sig i mötet med Portugal i fotbollen. Med andra ord är nog min egentliga anledning till att lägga tid o olust på att packa in eländet i sin originalförpackning o byta den mot en något mer modestare form mer den att jag tror en mindre kan bringa tur till Sverige i morgon. 
 
   Kan tyckas som hybris att jag tror att vår tv-storlek skulle påverka matchens utgång i morgon men då kanske man underskattar oss en aning. Underskatta aldrig dina medmänniskor. Överskatta dem hellre! :)
 
  Jag skulle alldeles strax sätta mig o skriva mitt reportage om kallblodshästen Rino Dox. Jag var nästan taggad. Men där stod ju ett gammalt dragspel i garderoben som dörren hade öppnat sig till för att det just nu är så jäkla stökigt i vårt hem för att vi gör värsta rumsrokaderna o för att en bärbar dator stod mellan garderoben o dörren så att den inte kunde stängas. 
 
   Har i motsats till många medmänniskor alltid gillat dragspel OCH säckpipa. Jag skriver - alltså tänker jag. Jag är gift än - alltså har jag ingen säckpipa. Enkel matematik. Men dragspel är lite mer blysammare än storebrorsan säckpipa. Har aldrig kunnat spela men tycker det lilla lilla dragspelet är vackert att se på. Nog så. Det står Made in Shanghai China på instrumentet vilket säkert förklarar dess rena klang.
 
   Men man kanske kunde ta ut ackorden till Gubben Noa. Jag började testa. Jag kände en skön harmoni uppfylla mitt väsen. Jag var nästan klar med hela den avancerade melodin när hustrun öppnade dörren o undrade om jag inte kunde tänka mig o hjälpa till med rumsrokaderna i stället om jag hade så mycket tid så att jag hann o spela dragspel. Hon kikade på mig med ett ljumt leende när jag förklarade att jag bara tänkte spela lite i smyg sådär för o rensa skallen. 
 
   Nu skulle jag börja skriva om fyrfotingen Rino Dox. Men skulle bara skriva lite blogg först. Men snart så ska jag nog börja skriva mitt reportage. Ska bara....fixa lite kaffe först.
 
 
 
 
 

Leva flott (e)

   Fick en sådan great idé.  Den låg där utan o lurpassa o bara inväntade mig. Jag fattar vinken. Förstår att den ville säga en sak till mig. Nu gäller det bara o få med hustrun på min geniala tanke. Allt beror ju på hur man lägger fram saker. Behöver nog en vän som också känner sig snickrigt sugen men det löser sig. Vi får väl se... :)
 
 

Litet kan vara stort

   Bestämde en promenad. Den skulle ta mig någonstans. Det brukar ju te sig så med dem. Promenader. 
 
   Egentligen har jag lite svårt att gåpromenera. Vill liksom nästan joggpromenera. Det konstanta springet som byggt bo i mina ben försöker hela tiden muta gået att förvandla sig till nåt snabbare.
 
   Springet kör med småfula knep. Lockar med upptäckter runt hörmet o sånt. Ibland lyckas det men idag var gåets självförtroende på topp o det förhöll sig omutbart som en snöflinga i minuskyla.
 
   Jag träffade en materiell vän med själ. Bänken, som egentligen är ett bord, stod kvar i flöde av höstsolens trolska motljus. Men någon hade våldfört sig på den, liksom besudlat den som vore den skräp.
 
   Fåbenad stod den ledset där som om den väntade på första hjälpen. Idag hade jag ju inget o snickra med. Men kanske kanske en annorlunda dag. Vi är duktiga på o samla in pengar o annat till stora världsomspännande saker. Men egentligen kan jag se det stora även i att bevara en skruttig bänk som också fyller sin funktion i dett lilla. Det lilla i det stora.
 
- Får vi sätta oss här? frågade de två vackra kvinnorna när de närmade sig bänken vid dammen som bjudit in mig. Hur skulle jag kunnat ge ett nekande svar på en så fin fråga? 
 
   De två 86-åriga vänninorna var så vackra så där de blickandes ut i intets marginal. Den ena med en konstant näsdroppe och den andra med långhårig hakspets. Solen avslöjade deras naturliga skönhet.
 
   Vi hade en rolig stund. Vi pratade om döden utan att bli ovänner med den. De ingjöt livslust i min värld med sin nyfikna uppsyn och sitt sanna uppdrag för dagen, som den ena av dem förklarade med allvar i stämman;
- Idag har vi inget annat för oss än att njuta av dagen.
 
   Det lilla i det stora. Att känna att man inte måste göra annat än att njuta av dagen. Det kan tyckas litet men är så stort så stort så...
 
 
 
 
 

3 Gringos i sig själv

Tre stackare. Tre stycken stackare gick in på min blogg idag. De fick inga nyheter. De fick vandra ut med gammal skåpmat fångad.
 
Tre Gringos. En bra låt av Just D i dansbandsformat i förortsdjungeln. Men inte en enda gringo eller gringa skall förgås i min blogg. Alla är lika viktiga. Alla betyder något. Alla har sin plats.
 
Därför ger jag ny skåpmat här o nu till envar själv. Taskig tajming eftersom jag vet att ni sällan går in o kollar bloggen under helgen - men det kan jag inte rå för.
 
Var dig själv!  Ett jätteviktigt skall från världen. Men är det så jäkla viktigt att vara sig själv?
 
Står i köket o tänker att jag borde skriva. Skrivandet som är mitt kall och som jag borde åstadkomma här o nu.
 
Känner mig lycklig i en olycklig stund här vid diskbänken med glaset i hand funderandes över vem som ska torka bort spillet på diskbänken i morgon. Lyckligt lottad som lever i en värld utan tyfoner och skäll från högre makter. Lyckligt lottad som inte behöver dra ut alla tänder som viss måste göra veckan efter. Så lycklig!
 
Olycklig i lyckans stund som måste se min älskade hustru än en gång känna sig krasslig.
 
Olycklig som än en gång måste se världens barn lida av narurens katastrofer. Olycklig för att Sverige fått ett mål i baken i Lissabon. Fan också! Antiklimax.
 
Men är det verkligen så viktigt att vara sig själv? Sug på den! Att vara sig själv...
 
Att vara sig själv är en svårgången stig om man inte har bjudit in sig själv till en festmåltid eller blott en fika på en man hand. Att vara sig själv måste ju innebära att man känner personen ganska väl. Personen som skall föreställa - sig själv.
 
Jag är nog inte så bra på att vara mig själv eftersom jag inte hunnit lära känna Tony så länge. 46 år är ju ingenting i kosmos evighet.
 
Eller som en av vännerna i alltet sa;
- Det är väl inte så viktigt att vara sig själv!
 
Nä, kanske är det inte så jäkla viktigt. Det kanske är viktigare att leva livet man fått, att vara så som man är och känner sig just nu, att vurma för sina medmänniskor. Även om någon i din omgivning inte tycker du är - dig själv - ur dennes horisont.
 
För att vara dig själv sitter ju kanske mer i andras visioner om hur du borde vara,
 
Var dig själv eller inte - men hoppas du mår o känner som du förtjänar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kokoschokladkola o jakar i jakt på målet

Sitter o tuggar på kokoschokladkola som jag har köpt själv. Jag köpte dem i en by vid Mekongfloden o tänkte att; kanske sitter jag o tuggar på kokoschokladkolan hemma i tv-fåtöljen nån gång. Nu sitter jag här o tuggar på den. Den är god. Sköljer ned med en klunk rysk vodka o cola då o då o tänker att söndagar kan vara bra.
 
Var ute o sprang innan idag men fegade ur från start. Regnet öste ned o jag såg på övriga familjemedlemmar hur de tänkte när de såg mig i träningsmundering med snyggmössa som krona på verket. Han är inte klok på riktigt men vi älskar honom ändå. Men jag var lite klok. Innan jag gav mig ut i det våta kikade jag in i husvagnen som står uppställd alldeles utanför. Den såg ut som den frös o jag tyckte lite synd om den.
 
Det var rått o ogästvänligt som i en grotta med uppdukat kallskuret på långbord utan stolar. Jag ville mysa till det lite o tände ljus. Fint. Men de värmde dåligt så jag knatade ut medan det strilade i ansiktet av illvilligt regn o hämtade gasoltuben från grillen i uthuset. Kopplade in i husvagnen o tände på lilla kaminen som sakta men säkert började värma en kallsinnad husvagn o en frusen själ.
 
Termometern visade 6 grader varmkallt. Jag värmde upp. Husvagnen gungade och jag anade att eventuella förbipasserande tänkte erotiska tankar. Stretchade o bände på kroppen i takt med att regnet avtog. Det började bli varmt medan ljusen bidrog till en stämning av jämnmod. Jag gav mig ut i lätt strilregn som kändes mindre när det inte hamnade på husvagnens plåttak.
 
Höll min vanliga fart under fem kilometer, in till centrum o bron där frälsarkransen med Trygg Hansas text står med slitna svärtade bokstäver. Tänkte att det kändes okej. Att jag inte tappat all kondis trots alla vietnamesiska goda öl och alla pommes-frites-rätter. Tänkte att det kanske finns ett liv efter detta o undrade vad jag skulle återfödas som.
 
Såg ett program på tvn där en fantastisk man - från Britanniens öar att döma av hans accent - gett sig upp i Himalayas näst intill onåbara trakter. Han hade ett mål. Ett i mångas ögon onåbart mål. Men han hade bestämt sig för att göra det onåbara nåbart med hjälp av lika fantastiska bybor nästan högst upp i bergen där han blev mer än väl omhändertagen och spådd(!).
 
Människorna som bodde där i byn i Bhutan var buddister. Deras astrolog - jo byn hade en egen sådan - spådde den fantastiska mannen i fråga att han skulle bli en apa i sitt nästa liv för att han inte tänkte riktigt rena tankar i detta livet. I livet efter apans liv skulle han födas som en tupp. Sug på den spådomen o tänk er för innan ni går till en spådam eller spåherre nästa gång ni frestas.
 
Mannen ville också låta sig spås i sina avsikter att nå sitt slutgiltiga mål - en megaavlägsen by högt högt upp i Himalaya dit knappt ingen människa från västvärlden nått. Siaren såg gravallvarligt på den britanniske mannen och dödade hans drömmar totalt medan han uttalade orden, om än i ett mer utdraget tal; "Du kommer inte att lyckas".
 
Men har man tagit sig alla dessa tusentals mil för att nå sitt mål hade jag gjort likadant som mannen också gjorde. Han trotsade spåmannen med stor respekt och ödmjukhet inför dennes upphöjde status i byn och gav sig av på sin strapats med ett gäng bybor o ett dussin jakar - såna där fina djur som ser ut som stora kossor med nästan ännu större horn.
 
Ni har säkert redan räknat ut att det gick åt helvete. Inte med bravur men sakta men säkert. De trotsade en vecka av pulsande i manshög snö, olidligt väder och hisnande avsatser varifrån man trillar och nästan aldrig kommer ned till botten av ravinen. Men till slut var det jakarna som beseglade mannens öde att inte nå sitt mål.
 
De var nästan framme vid målet när jakarna började halka. Och när en av de långhornade besynnerligt sköna varelserna halkade på en isbit o nästan drog med sig alla kompisar i raset så var det stopp. Finito. The End liksom. Även mannen insåg fakta. Men det var då det fantastisk kom över honom som en slags helig ande. Buddismens fyra sanningar övermannade honom där han satt och talade in i kameran.
 
Sanningen om lidandet över att inte nå sitt mål var kännbart. Sanningen om orsaken till lidandet var i det samma självklart. Sanningen om lidandet och dess orsakers upphörande började plötsligt kännas inom mannen framför kameran. Han var på väg. På väg mot den fjärde stöttepelaren inom Buddismens sanningar. Sanningen om vägen som leder till lidandets och dess orsakers upphörande.
 
Mannen accepterade att han misslyckades med att nå sitt mål. Det låter kanske inte så stort men har man rest så långt, under så många dagar och utstått så mycket för att till sist obönhörligen tvingas inse att man faktiskt MISSLYCKATS kräver det sin man - eller kvinna- att ta detta. Han fick några fantastiska dagar när de äntligen var tillbaka i ursprungsbyn igen och plötsligt såg jag, liksom han, hur ett misslyckande kan sluta så lyckligt.
 
Det är viktigt att ha mål i livet. Ibland lyckas man nå målen. Ibland lyckas man inte nå dem. Men det viktiga är egentligen inte att lyckas nå målen och att kunna fira sin lycka. Det viktigaste är att klara av att acceptera att man ibland inte når målen och då kunna se allt man vunnit i sökandet efter målet och i samma stund acceptera sitt öde. Bara en söndagstanke i alla välmening.
 
 

Wonderful people

Vad ni är vackra!
Så magiskt vackra ni är där ni finns där som bara vi männiksor kan finnas o bara är så fina så som bara vi människor kan vara om vi använder vårt liv rätt.
 
 
Tack för stöd, lån, frukost, mm, mm <3
Ni har karamellströssel på hela er o glittrigt glitter som yr omkring er som älvstoff vart ni än i världen vänder.
Tillägnar er o just er som känner er träffade. Här får ni morgonens vackraste tanke o låten Over The Rainbow med IZ
http://www.youtube.com/watch?v=V1bFr2SWP1I
 
Känner oss sååå välkomna hem o hoppas er dag o ert liv blir ännu mer än förtjusande :D
 
 

Det krävdes tvång

   Har tidigare tänkt att jag nog aldrig kommer att hälsa på i Ryssland. För det första kräver de visum om du så bara ska vara där för några dagar. Känns turistvänligt! Och även om landet är gigantiskt stort och säkert har enorma upplevelser att bjuda på så har jag liksom aldrig haft den minsta lust att åka till Ryssland. 
Jag med familj åkte till Ryssland. Men det krävdes tvångströja för att det skulle bli av.
 
   Eftersom vi brände även hemresan (en annan sällsam story) och inte fick stanna kvar i Vietnam längre (man måste ha visum om man ska stanna längre än våra femton dar) letade vi i mer eller mindre i panik efter en resa som tog oss hem. Det fanns EN möjlig resa. Måndag förmiddag klockan 11.05 via Moskva(!) och med det gamla Sovjet-bolaget Aeroflot. För mig låter Aeroflot olycksbådande. Beror säkert på att de var olycksdrabbade när jag växte upp och då drogs med ett dåligt rykte. Sådant sitter kvar.
   
   Vi stod alltså inför valet att kanske hämtas på hotellrummet o föras bort i handbojor av mindre snäll vietnampolis med såna där träpinnar som de har i stället för batonger. Såg mig själv släpandes mellan två kortvuxna men starka vietnamespoliser medan barnen o Liselotte gråtandes ropade efter mig. Såg i samma stund hur det gamla vraket till flygplan som det stod Aeroflot på med skavda bokstäver skramlade iväg för att göra sitt tredje försök att lyfta.
 
   Normalt är inte jag den förste, kanske mer den siste, att jaga upp mig. Det brukar krävas en del jobb för det. Men nu kände jag hur ny svett byggde på den gamla som vietnamvärmen redan pälsat på mig. Jag hade att välja på att sticka in handen i buren med en pestråtta och en kolerasmittad för att se vem som bet mig. Smärtan bekom mig inte vid tanken, men för en stund for en hopplös känsla genom kroppen. 
 
   Lika bra, tänkte jag, att bryta ihop och gjorde det inombords. Alla i familjen var hungriga o trötta vid det här laget. Det finns inget mer tomt än en på folk tömd gigantiskt stor väntsal. Och det finns knappast någon mer känsla av utlämnadhet än att sitta i denna tömda gigantiskt stora väntsalen bara för att se vem som skulle bita en först. Pest eller Kolera.
 
   Jag googlade på det sega WiFi som erbjöds. "Aeroflot har rustat upp sim maskinpark", "Aeroflot har bara haft 1 olycka på femton år jämför med Air France som haft 3". "Aeroflot har snygga flygvärdinnor". Tipsen haglade men det sistnämnda kändes i nuläget relativt orelevant även om skönhet normalt sätts på piedestal i vårt "hypermoderna" samhälle. Mitt matematiska alter ego gick på intuition. Om de nu bara haft en olycka på femton år bland troligtvis miljoner flighter - hur liten är då inte risken att den kolerasmittade vid bett verkligen smittar?!
 
   Jag jagade ut pestråttan vietnamesiska polisen och lät den kolerasmittade hugga friskt med sitt överbett. Det kändes plötsligt helt okej att låta min familj flyga med Aeroflot. Åååååh vad det är olikt mig att bli så nojig men den stressade situationen krävde sin tribut även av mig. Hustrun o jag testade parallellt att boka fyra biljetter. Hustruns internet pajade ihop. Jag lyckade komma fram till betalning när fönstret dök upp. Fönstret som krävde att du hade en sån där bankdosa tillgänglig för att få en kod trots at jag ville pröjsa med kreditkort. ååååååh SIAMES också (familjärt svärord). 
 
   Nu hade vi hittat o nästan börjat älska Ryssland och Aeroflot - och sen kan vi inte betala bokningen för den där siamesiska dosans ve o väl. Vad göra nu då? Skulle jag låta föräldrarna tömma sitt konto på sina stackars pensionspengar o låta dem leva på sockerkaka o svagdricka i flera dar eller skulle jag ringa kompisen "Sockan" som tidigare uttalat att han kunde ställa upp med hjälp i form av pengar mm då han hört hur vi haft det.
 
 Sockan kan man alltid lita på. Sockan satt tålmodigt i telefon när jag rabblade namn, epost mm och la ut pengar så länge för våra biljetter. Sådana vänner hittar man inte som rikligt växande rönnbär på trän. De är sällsynta som fikon i tallegren. Nu handlade det om pengar men det behöver inte vara det. Han hade säkert satt sig o åkt hundra mil bara för o trösta om jag varit ledsen. Jag har haft lyckan att finna ett fåtal o kanske därmed är fattigt numerärt. Men jag är mer än rik o glad för de få jag har :D Så hittar man en endaste en gäller det att verkligen vårda vänskapen. Tack Sockan o hoppas verkligen jag kan hjälp tillbaka nån endaste endaste gång <3
 
   Vi hittade ett billigt rum för hundralappen för några timmar ett långt stenkast från flygplatsen dit vi for med taxi med alla våra penaler. Sova några timmar o så haffa en taxi igen. Konsten att hitta en taxi i Vietnam har bara en etta på skala i svårighet. Har aldrig upplevt så många taxibilar i ett land. Här snackar vi överetablering på riktigt! Dessutom tickar taxametern för sträckan som kör o inte för själva tiden som i Sverige. Vi hade blivit skinnade med den långsamma takt som taxibilarna rullar fram i Saigons enorma trafik om vi flyttat jippot till Sverige. Som det är nu kostar det typ 7-10 kronor + dricks att färdas några kilometer.
 
   Efter idogt köande till incheck o bagageinlämning, till passkontroll (de tar tiiiiid på sig att kolla passen) hann vi slutligen med Aeroflots jumbojet till Moskva. Jag kände mig inte bekväm med att få höra säkerhetsgenomgången på ett språk som är mig helt obekant och på en engelska jag inte känner igen. Jag kom, likt Karl-Bertil Jonsson på julafton, i en stämning som kan liknas vid religiös. Jag, som är av den uppfattningen att han respekterar alla världens religioner oavsett vilken Gud det handlar om o vidare tror att vi egentligen tror på ett och samma fast det ter sig i lite olika tappningar, är inte ateist även om folk kan uppfatta det så. Jag tror också på något som är högre än människan o som vi inte förmår att greppa. Känner mig trygg i den vilsenheten.
 
   Jag kan "Gud som haver barnen kär" hjälpligt o tänkte den och fyllde i där jag glömt samtidigt som hustrun såg på mig att jag var orolig när det jättelika planet med tio platser i varje rad dundrar iväg på startbanan medan man får se eländet i en monitor. Jag kikar med skräckblandad förtjusning på den lilla skärmen på ryggstödet framför medan jag sneglar på hustru o barn. Hade jag rest själv hade det inte känts som lika mycket att förlora.
Jag gillar inte de gnissliga ljuden jag hör när landningstället fälls in. Så brukar det inte låta! Hustrun håller med men när vi sedan är uppe på de 36000 fot höga höjden är det bara att vänta ut den nästan 11 timmar långa resan.
 
   Aeroflots pris blev billigt. Jag kunde leva med att flygvärdinnan redan efter en timmes färd spillde ut en hel kopp kaffe över hela mina byxor inklusive att kaffet la sig som en pöl i sitsen. Jag hade faktiskt väldigt tur om man ser saker ur rätt perspektiv. Kaffet var bara fickljummet. Jag gick smått leendes o rinnandes utmed gången till wc o gjorde quick-fix där pappersnäsdukar fick ersätta blöja. Jag stank kaffe och de jag passerade trodde säkert jag var koffeinist. Värre var att stackars Liselotte, som redan fått mer än nog av dosen sjuka, plötsligt fick utslag över hela kroppen. Man brände sig nästan på hennes armar och jag såg i hennes ögon att hon plötsligt mådde sämre igen med feber som grädde på moset.
 
   Bytet i Moskva gick utan problem men Liselottes hälsa oroade då hon sa att hon kände som att hon hade svårt att andas där vi satt o väntade på sista etappen. Hon tog några olika mediciner men vi kände ändå båda att det inte var ultimat o sitta på ett plan så långt ovan jord o så långt från sjukhus i tre timmar till om hennes tillstånd skulle förvärras. På film finns det alltid en läkare med bland passagerarna som springer fram o gör första hjälpen o lite till. På film slutar det nästan alltid lyckosamt. Men hur skulle det bli på riktigt om det blev akut? Men vad hade vi för val annat än att hoppas att det inte skulle bli värre? Skippa sista etappen hem o leta upp rysk läkare eller ryskt sjukhus? Fick sticka in handen igen i buren med de pest- o kolerasmittade långsvansade gnagarna.
 
   Vi kom slutligen fram till Köpenhamn med en frysande febrig Liselotte. Resten med tåg till Malmö o bil hem kändes som "Piece of cake" i sammanhanget. Nu kanske jag har varvat ned färdigt för o sova några timmar. Jag gör ett allvarligt försök o tackar i samma andetag hjärtligt er som följt mig o oss på bloggen. Har verkligen känt er värme o ert stöd. Tack <3
 
   

Nalkande hemresa

Nu suger det rejält. Kunde inte ladda upp bilder o kastas hela tiden ut från bloggen. Sååå - jag måste alltså åka hem till kylan o bloggen älskar mig inte längre. Symboliskt o nu deppar jag...
....o nu är jag glad igen :D

Finns ju så mycket kul o komma hem till. Räkningar, jobb, skrapa is på bilrutan, frysa...
Skämt åsido finns det trots allt så mycket man sätter ännu mer värde på hemma när man varit ute på strapats.
Så heeelt okej o komma hem o inte minst för Liselottes skull. Bekymrar mig bara för hur hon ska fixa långa resan hem.
Om en timme far vi med taxi till flyget. Väntan o incheck mm 3-4 timmar. Flyg till Qatar som tar ca 7 timmar. 3 timmars väntan i flygbyte. Ungefär 7-8 timmar till innan vi når dansk mark. Tåg till Malmö o sen 3 timmar i bil. SEN är vi hemma :) Det går nog bra!

Människor på vatten

   Gårdagens utflykt till Mekongdeltat blev en skön dag. Liselotte kände sig så pass pigg att hon kunde följa med. Kul o se hur människor faktiskt lever sina liv i deltat som består av flera floder sim är breda som sjöar.
 
   Jag såg hundar på deras flottar eller flytande hus och undrade; hur rastas jyckarna? Såna tankar som kommer o går när man sakta glider fram på det bruna vattnet. Färgen ser inte badvänlig ut men beror inte på smuts utan lera o jord som fliden drar med sig.
 
   Blev även en liten tur på mindre grenflod där några bybor paddlade oss fram och där man fick huka ibland för palmbladen. Myyyysigt! :)
 
 

Coola Pooltankar

   Vilar ögonen på nåt väldigt vackert. Liselotte o barnen simmar o skrattar i poolen. Kanske blir aldrig livet vackrare än så. Men det räcker o blir över för mig.
 
   Sista dagen på denna besynnerliga resa. Ett kapitel till som är utläst. Men boken är den bästa jag läst så jag tänker läsa ut den o fullkomligt sluka den. För den är ju så bra!
 
- Kom o hoppa i, ropar familjen. De får gå före - skrivandet får bero. I alla fall en liten stund... :)
 
 

Råtta med vattenskräck

Idag bokade vi ännu ett nytt hotell. Tonårssonen längtade in till city som vilken kille som helst i hans ålder - och varför inte? Kanske borde vi inte gjort det för att gyttret med trafik är så totalt och för att det sticker i mina ögon av alla avgaser. Men även om avgaserna gör att jag bara är 88 år, 3 månader och 22 dar i stället för 88 år, 3 månader och 20 dar när jag dör känns det som det är värt uppoffringen av några dar av livet på hemmet.

Kära hustrun som måste få sista ordet med tanke på sin hälsa vill också att vi rör på oss. Även om hon kanske mår något bättre denna dag är hon medtagen och jag lider så med henne även om hon inte klagar. Men jag ser o förstår vilken tuff match det är för henne. Även om man aldrig helt hundra kan sätta sig in i hur någon annan känner o mår vet jag ju själv hur mycket jobbigare allt blir när man inte mår bra.

Vid det här laget har hustrun blivit något av en expert på o leta upp bra hotell i Saigon o jag tror hon skulle kunna ställa upp i "Tiotusenkronorsfrågan" i ämnet.
Vi hamnar på ett flott högbyggt hotell i distrikt 1, i centrum. Det närmaste centrum med lägenhet som går att uppbringa. Det är trots allt skönt med lite space när man är en familj på fyra personer.

Efter fusklunch på KFC, där vi för första gången på resan käkar snabbmat, tar vi taxi till en resebyrå vi fått tips som ska vara reko o bokar en endagsutflykt till på lördag då vi far till Mekongdeltat.

Precis när vi ska ta oss vidare ut på stan öppnar någon en kran. Det verkar som regnet kommer mer som i en klump än som i droppform. Stans brunnar hinner inte med att sluka regnkavalkaden. Plötsligt har vi en mindre flod att ta oss över o försöker vänta ut det blöta som inte ger sig.

Men vi får valuta för betald väntan i tid. Råttan med stort R har gjort obejublad entre på resebyrån. Den var tydligen ingen vän av vatten o har försökt att obemärkt ta sig in. Men någonstans på råttans väg gick något väldigt fel. Den blev upptäckt. Och väldigt mycket upptäckt. Råttan väntar inte in applåder utan fortsätter nu upptäckt in under hyllorna där tjejerna som jobbar sitter.

Råttans gästspel uppskattas inte nämnvärt varpå expeditionens förman börjar leka jaga råtta med litet kvastskaft. Råttan gillar inte leken o byter lek till kurragömma. Förmannen gillar inte kurragömma, ser sig besvärat om bland de nu många åskådarna och ger upp. Råttan-Förmannen 1-0.

Ännu ett spektakel hinner utspela sig på nämnda plats innan de översvämmade gatorna o trottoarerna släpper loss sina fångar ur butikerna. Ett antal bussar ska stanna o släppa av folk som varit på dagsutflyker. Dessa får inte Kliva av bussarna. De får fullkomligt Vada med vatten upp till smalbenen innan de når fast mark. Ibland är inte det viktigaste att delta. Ibland är det roligare att titta på...
 
 

Hotellfrukost och okattiga gator

   Onsdag morgon. Jag vaknar av att Liselotte väcker mig. Klockan står på 09.19. Hon mår fortfarande inte bra o vill inte ha. Men jag vill ha. Inser att hotellfrukosten är på god väg att bli förspilld. Måste agera. Hoppar som en brandman i mina kläder o tackar högre makter att jag inte har nån frisyr som hehöver kammas med mitt- eller sidbena.
 
   Med ett svenskt Tony-leende dansar jag in i frukostmatsalen några våningar ned med trötta barn som gyllene svans. Vi snor ihop lite bröd o frukter och jag uppbådar falsk entusiasm att inmundiga deras chockladsmakande kaffe för koffeinets skull. Trots hustruns frukostförnekelse plockar jag åt mig några olika frukter på ett fat o smiter elegant, som den osynlige mannen, förbi frukostvärdinnan. Liselotte hade fått stränga order om att inte ta sin nya medicin på fastande mage så frukterna kan komma att fylla sin funktion.
 
   Förutom ofastande mage har Liselotte fått order om o ta det riktigt lugnt några dar. Vi letar upp det allraste lugnaste hyfsat plånboksvänligaste hotellet vi kan o sätter av mot ännu ett nytt mål. För på det hotell vi sovit på denna natt blir knappast någon varken lugn eller lycklig.
 
   Vi hamnar på ett lägenhetshotell i distrikt 2, nån halvmil utanför stans hjärta. Saigonfloden rinner i sakta mak som granne och lägenheten med tre rymliga rum känns perfekt just nu. Vi packar upp, handlar lite frukost o smått o gott.
 
Jag o barnen ser oss omkring i området. Alex håller på o få dåndimpen av den tryckande värmen o vänder hem. Charlie o jag fortsätter. Kommer lite avsides o halkar in i mindre bemedlade kvarter där små o mindre stora  människor arbetar o leker på trottoarer o gator. Kikar på oss som om de trodde vi gått fel. Vi har gått fel. Vi har kommit åt helsike fel efter att Papa Tony lurat med sig sonen på en av Papas alla opatenterade genvägar.
   
Vi ser en katt på vår promenerande resa. Normalt hade det inte varit så märkvärdigt att se - en katt. Men allt är relativt och i Vietnam kanske lite extra relativt. Man ser nämligen inga katter här. Jo tydligen en, men annars inte. Hundar jovisst. De stryker omkring lite varstans med sina oskyldiga vaktande ögon. Undrar om de äter katter här...Eller hundarna kanske gör? Jag låter bli att ställa den frågan till såväl två som fyrbenta med hopp om att komma helskinnad ut med son i behåll.
 
   Vi hittar ut till slut med helt skinn efter att det tidiga mörkret gjort entre och småningom är vi tillbaka i den skyddade världen som vårt hotell känns som.
 
 
 

On the road again

   Strax efter sjuslaget rullar minibussen med sin vietnamesiska chaufför o familjen ut från badorten Mui Ne på väg mot Vietnams hjärta - Saigon. Eller Ho Chi Minh City som den döptes om till 1975 när kommunisterna hade sparkat jänkarna på sittfläsket och där landsfadern fick ge namn åt stan.
 
   Varje gång jag är långt hemifrån och sätter mig i en buss, taxi eller bil snuddar tanken mig.
- Är du inte riktigt klok som lägger ditt liv i händerna på en totalt okänd främling? Jag som till och med känner mig lite obekväm med att sitta bredvid hustrun även att hon kör bättre än jag. Men tanken snuddar bara och flyger vidare i kosmos till nån annan bekymrad själ. Det går ju inte o vara rädd och orolig för allt. Ska olyckan ske kan den lika gärna ske hemma i köket.
 
  Den vietnamesiska chauffören kör försiktigt. Väldigt försiktigt. Och sakta. Snarare tvingas han köra sakta när alla lastbilar och annat som liknar lastbilar ligger o småfiser i varierande 20-40 km/h i det kompakta kvällsmörkret som träder in redan klockan sex varje afton.
 
   I Vietnam ser man lite annorlunda på trafikregler.
1. Det är helt okej att man gör en omkörning på de i stort sett alla enfiliga vägarna. Men man måste tuta o blinka ganska hysteriskt så att mötande trafik kan väja.
2. Man får ta jäkeln framför en på insidan om utrymne icke ges på den vanliga utsidan. Men samma här. Man måste tuta o blinka för att varna andra.
3. Man får köra mot rött ljus om man tror man överlever...
 
Låter kanske sådär men det konstiga är att det funkar. Den stora hemligheten heter hänsyn o respekt. De visar oerhörd respekt mot varann och alla vet vad som gäller. Aldrig att nån flippar ur o hötter med näven. Aldrig. Stor o snabbare går före liten o långsam. Elementärt!
Vi svenskar har mycket att lära där.
 
Under resans gång tycker jag synd om Liselotte som inte mår bra o försöker hitta en sovställning på sitt säte. Men sätenas bredd är gjorde för människor med kortare ben än vi och det är nästan Mission Impossible att sitta bekvämt. Känner själv hur min rygg är på väg att gå av och chauffören undrar säkert vad det är för slags märklig varelse han fått vid sidan som då o få försöker sträcka ut sig i hela sin längd o göra lite stretch.
 
   Barnen lyckas sova bort större delen av den cirka 20 mil o fem timmar långa resan trots lapptäcket till vögar med alla gupp och en bil som längtar efter ny fjädring. Liselotte nickar till en kortare stund mot slutet. Väl framme i Saigon blir vi proffsigt o hjärtligt mottagna på sjukvårdsinrättningen som drivs i privat regi. Klockan är efter midnatt o alla är aptrötta. De undersöker Liselotte, skriver ut ny medicin o hjälper oss med hotellrum några kvarter bort. Allt blir nog bra bara vi får sova o medicinen hjälper.
 

RSS 2.0