Livets surf

   
 
 "Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi."
Han säger så, Björn Ranelid. Det är en mycket vacker sammanfattning av livet.
När jag ligger i vattnet vid Mui Nes strand och väntar på ännu en sån där perfekt våg tänker jag ungefär likadant men på ett annat vis. Jag kanske inte är nån sämre människa för det men det får väl juryn i himmelsrätten fälla utslag över när det blir läge. 
 
   Den kommer till mig prinsessan i sagan som prinsen på den vitkrusiga springaren och ger mig en kyss där bubblorna runt kroppen känns som lagomvarm jacuzzi.
Vågen för mig tio kanske femton meter in mot strand när jag slutligen hittar en som vill leka med mig o låta mig surfa nästan tyngdlöst.
 
Det är då o just då jag tänker "att leva är att surfas av vågen i havet jag där jag möter himlen du nånstans på mitten där hav o himmel möts så perfekt i nästan samma ton. Döttrar strand o söner stjärnor finns med oss vart vi än himlar med ögonen o vart vi än vågar oss".
 
Mui Ne har ett av de finaste bad jag nånsin upplevt. Perfekt djup, lagom stora en-metersvågor om man fångar de rätt och sand som känns för fötter o kropp såsom smultron i munnen. Härlighetens vara skänker mig även den djupaste av tacksamhetens tankar där jag ligger på mage i brusande vågskvalp vid strandkanten obekymrad om att jag kanske aldrig blir av med alla miljoner sandkorn som gosar med mig o letar sig in i minsta vrå. Vilken tur jag har som får uppleva detta! Vilken enormt liten klick av de människor som funnits och finns jag tillhör o som får se o ta del av detta av livets underverk. Känner tacksamhet till livet trots att det inte låter Liselotte vara ifred.
 
Vi får bara provsmaka härligheten eftersom Liselotte mår sämre igen. Efter ett antal samtal till sjukhus o SOS International bestämmer vi oss för stt bege oss därifrån till mer civiliserade trakter om hustrun skulle bli ytterligare sämre - som om det inte redan räckte för henne stackarn.
 
Vi hoppar vår andra övernattning och hittar skjuts klockan sju på kvällen där dagen heter tisdag. Men den fem timmar dryga bilresan på Vietnams vägar är en helt annan historia :)
 
 
 
 

Mui Ne nästa!

   Så upplever jag ännu en gång hur vi, som det känns, genom ett svängt trollspö från ödets fe, droppas ned på en plats som jag tidigare bara skådat på karta o drömt om.
 
   Något bra har jag o vi gjort eftersom det alltid känns som turen är på ens sida. Antar att det handlar mer om hur man väljer o se på sin omvärld. Givetvis är det ju inte tur att en av oss blir sjuk, men det finns ju annat att ha tur med.  
 
   Efter några dagar på Ninh Chu beach där hustrun mått ömsom bättre ömsom sämre men aldrig bra, känner hon o vi ändå att vi orkar göra en resa söderöver igen. Med hjälp av taxi o buss tar vi oss framåt. 
 
- Bus has gone sir, säger taxichaufförn när vi kommer fram till busshållplatsen. 
Jag pekar på den buss som står inne som det visserligen står Saigon på, men han skakar på huvudet medan han med avvärjande gester motar iväg busschauffören som antagligen hojtar typ "Ska ni med?" på vietnamesiska. 
 
När taxikillen ser uttrycket "vad fan gör vi nu" i mitt ansikte skriver han ned 1.500.000 (ca 600:- för 10-11 mil gentemot busspriset 600.000) på en pappersbit. 
- I drive you! säger han sen o räcker över sin telefon till mig.
 
Men när kvinnan i telefon på dålig engelska bekräftar att bussen redan gått känner jag tydligt hur vi är på väg o bli blåsta.
Under protest från taxikillen kliver jag ut o springer fram till bussen som är på väg att ge sig av.
Jodå, bussen ska visst köra dit vi vill o tyvärr bekräftas mina farhågor.
 
Nu mäkta irriterad hämtar jag familjen o vår packning ur taxin o kräver den sista femtioöringen tillbaka av chauffören. Ingen jäkla dricks här inte! När ryggsäckarna o familjen är på bussen kutar jag tillbaks till taxikillen, spänner ögonen i honom o säger; Never do like this again!
 
Vet ju sen innan att man råkar ut för liknande saker ibland men man blir lika förbannad varje gång o vänjer sig liksom inte vid o bli blåst.
 
Väl på bussen slår ännu mer värme mot oss. Många ögon studerar oss när vi lotsas genom en av de två gångarna bland trångt sittandes o liggandes resenärer. Alla är vietnameser utom det tjeckiska paret längst bak på en bädd(!) vilka jag hamnar bredvid. Resten av familjen sitter lite längre fram.
 
Känner hur det sticker i ögonen. Avgaser som läcker in? Vet inte men försöker halvt ihoptryckt komna upp i lite sittande ställning där luft från en ventil kommer in. Bekvämt - Not! Eftersom huvudet trycks mot bädden ovanför mig o utrymmet förmodligen är anpassat för en mindre vietnames.
 
Försöker få kontakt med tjeckerna men den önskade dialogen blir mer en monolog från min sida och deras engelska o tyska språkkunsksper verkar vara ytterst begränsade. Men efter några mil o en bjudöl från mig tinar de upp lite. Mannen o jag fortsätter sedan att med gester o rotvälska på engelsktysktjeckiska dela en del av varandras livsöden. Det sista han gör är att bjuda min familj att komma o bo hos dem i deras by utanför Prag. Schysst! :)
 
Till slut släpper bussen av oss vid en annan mindre tom buss. Värmen är enorm. Vi kliver på. Bussen är inte helt tom. En man sitter tuggandes o svettas i sin lika svettiga välanvända hatt. Han ler mot oss o säger nåt som vi gissar betyder att bussen snart ska gå. Men inget händer. Sen händer inget igen. Vi går ut ett slag o undrar om chauffören gått ut i strejk eller hur många timmar det ska dröja.
 
Efter att ett påfluget gäng propsat på att de ska skjutsa oss på sina vespor i stället dyker chauffören o en biljettkille slutligen upp. Vi betalar de cirka 8 kronorna o bussen sätter av de två sista milen mot Mui Ne.
 
 
 
 
 

Från Nha Trang till Ninh Chu

I fredags lämnade vi Nha Trang utan sorg i hjärtat. En typisk sommarturistort med sina hotell, restauranger, strandpromenad med havet o bad inpå knuten.
 
Vi fick reda på att tåget skulle gå klockan 11.18. Med en timme på oss slet vi hårt för att hinna packa, checka ut o beställa taxi. Med god marginal kom vi till stationen bara för att få veta att tåget var en dryg timmme sent. Biljetterna för oss fyra den två timmar långa resan betingade 300.000 dong, ungefär 110 kronor. 
 
Plötsligt kom en man fram o började prata. Hans accent  påminde om australien och han bekräftade genom o berätta att han flyttat hit från Sydney för ett bra tag sedan. Han hade vissa medicinska kunskaper o efter att vi lite misstänksamt iakttagit honom smälte vi. Han gav Liselotte saltbalanserande o febernedsättande medikament och vi fick en trevlig pratstund innan tåget dök upp.
 
Vi hade bokat de dyraste biljetterna o platserna höll lite under svensk gammal 2 klass.
 
Färden gick genom risfält på risfält och ett o annat berg o några mindre byar innan vi nådde fram till en sömnig stationsort. Taxi vidare till badorten Ninh Chu där vi doppades utanför ett stort hotell efter att slutligen fått ge upp försök att på engelska förklara ungefär vart vi ville.
 
Vi käkade en lunch på ett hemvävt matställe mitt emot hotellet. Sökte upp nytt ställe på internet i telefon som verkade ok o bad om ny taxi som tog oss dit. I vår underbara bungalow bara femton jämfotahopp från stranden hade vi haft en paradisisk tillvaro om alla fått vara friska. Liselotte mådde ena stunden bättre, andra sämre.
 
I förrgår reste vi vidare då Liselotte kände sig hyfsad.
 
 

virrvarr

Jag som tyckte jag hade hyfsat helhetsgrepp om Vietnam efter några dar... Men jag har fått rucka på min bild hundra gånger. Det är ett av de mest komplexa land o folk jag nånsin upplevt. Ruskiga kontraster mellan rik o fattig. Mellan gamla o unga. Storstad vs landsbygd. De är helt enkelt svåra att sammanfatta på några rader o kräver nog ett gäng uppsatser. Ena stunden blir man övertydligt korrekt behandlad av en taxichaufför. Andra stunden försöker de blåsa en. Men så går det ju till överallt o i sig inget unikt. Ytterst få om än någon som tigger eller verkar hemlösa. Å andra sidan ligger en månadslön på runt 3 mille. Cirka 11-12 hundra översatt i svenska kronor. Så genomsnittsvietnamesen har det inte fett eftersom deras matpriser o annat ligger på ca en fjärdedel av våra. På turistorter ca hälften. 
Innan trodde jag att de flesta i Vietnam var buddister men läste mig till att merparten är katolskt eller protestantiskt kristna. Men där finns mycket som påminner om både buddism o hinduism i viss mån. For igår förbi flera som sålde statyer. Där stod huller om buller blandat Jesus, Budha, Maria och Shiva.
Liksom i andra asiatiska länder jag sett är det så skräpigt, så ofärdigt byggt o sånt till synes kaos. Men de verkar ha det som jag har det på skrivbordet. En ordning i oredan. 
Lukterna. Till en början exotiskt o olikt men efter ett tag luktar det överhettade sopor varstans man går. 
Men människorna verkar inte ha tid att vara olyckliga. De ler mycket när de inte tittar utstuderat på en för ens västerländska look.
Snabbt o troligtvis förhastat är människor i Vietnam lyckligare än i Sverige och Europa, men jag har ju bara skrapat på ytan än.

Good Morning Vietnam

Shiiiit va många människor på stranden. Fastän klockans timvisare inte hunnit masa sig förbi sexan bara kryllar det av människor på beachen. 
 
Vietnameser som gymnastiserar, vietnameser som badar, vietnameser som språkar, vietnameser som möter mig med antingen ett lite misstänksamt frågande uttryck eller för det mesta med ett morgonvarmt leende.
Men inte en endaste västerlänning förutom jag.
 
Häftigt att de, hundratals o åter hundratals lite utspridda, är uppe så tidigt. För sen när jag o familjen, och de ytterst få andra turister som hittat hit, kommer ned på stranden ser man knappt ingen ur lokalbefolkningen.
 
Tänker att snart borde jag kunna fånga solens väg upp ur sin säng då himlen redan är ljus. Träffar en farbror. Vi förstår inte varann ett skvatt språkmässigt men med yviga gester o många skratt förstår jag att han är 85 år, har cyklat de sex kilometrarna från sin by ned för o liksom bara kolla läget. Han vill hälsa hej då med både höger o vänster hand. Känns schysst o som nån slags vietnamesisk "High Five".
 
Hinner prata med ett gäng yngre gubbar också som kan några få engelska ord. När jag säger Sweden ser jag inget i deras ansikten dom skvallrar om att de förstått. Till sist säger en av dem Northern Europe och vi skiljs åt med ett varmt skratt i kör.
 
Solen lurar mig. Den gömde sig i ett töcken, ett horisontdis.  Och när jag äntligen får min bild på den har den redan hunnit högt upp.
 
Viker av från stranden upp på en gata för att leta mig hem till hotellet o min sovande familj. Ett gäng vietnameser dricker sitt morgonte på trottoaren och några av dem skrattar, vinkar och har väldigt roligt åt att jag går barfota.
 
Men är man barfotabarn så är man.
 
 

Tidig vaka

Gårdagen blev ju jättebra till sist! En något piggare fru har glatt hjärtat. 
 
Vaknar klockan 04.30 av mig själv. När hände det senast? Kommer inte ihåg eftersom jag förmodligen var bebis då. Vet att bebisar o såna där små barn kan göra så ibland. Tack o lov har mina fyra före-detta-bebisar aldrig sysslat med sånt.
 
Fascineras av hur fullständigt klubbad och ovaggad jag somnat de senaste kvällarna. Jag, jag nattugglan som "aldrig" kommer i säng annars. 
 
Så visst, jag har sussat mina 6 timmar som jag brukar så egentligen inget konstig att jag vaknar nu. Men vad gör man när hela övriga världen sover i typ 3-4 timmar till?
Spännande!
 
Brukar inte ha några bekymmer med tidsomställning de få andra gånger jag rest så här långt. Men min störda dygnsrytm är säkert en kombination av tidsomställning o känslomässigt. 
 
Klockan är alktså 23.30 hemma o kommer dras tillbaka ytterligare en timme i er natt. Och jag har redan sovit. Det blir intressant o just snyggt att  försöka ställa om när man kommer hem... :)
 
Ska inleda vakan med o gå ned på stranden o försöka hinna med soluppgången. Här får man banne mig va på hugget. Inga långdragna solned- eller uppgångar här inte. Säger nästan smack o man undrar vart ljuset eller mörkret tog vägen.
 
Resten av dagens digra schema innehåller nog frukost, bad, sola, en liten rackare, bad o bad igen. En öl. Vila o surfa lite. Sitta o filosofera över tillvaron. Kanske en öl till o bada lite mer. Äta lunch-middag. Bada lite till o vila. En kvällsrackare.
 
Har som synes en tuff dag framför mig men det måste gå ;) Sköt om er!!
 
 

Ljumljumma vindar

 
Håhåjaja va de blåser i träa idag. Vinden friskar i även idag men det är ljumljumma sommarheta fläktar som bara är sköna. Just nu har jag absolut totalt inget att göra och är absokut totalt tillfreds med situationen. 
 
Kikar på klockan. Tänker - jaha den är 11.23. Och!? Tidsoberoendet är totalt och alldeles alldeles underbart. Efter mastodontfrukost med att från nudlar, ris och pommes(!) till cocos-shake, ananas, mango och deras kaffe som smakar oboy med lite kaffe i är vi laid back.
 
Thomas Ledins låt Det blir en dag på stranden känns som en bra signaturmelodi på den här dagen.
 
Puss o Kram från Ninh Chu Beach!!

Paradisets helvete

 
Står på stranden. Tar ett kort på vår bungalow o tänker; det här kunde vara det närmaste paradiset vi kommer. Men vem kan vara lycklig när man är i ett paradis på randen till olycka? 
 
Cancern visar sitt rätta jag och bara för att jävlas lite extra väljer den att bråka nu. 
 
Fans helvete tänker jag trots att jag tycker svordomar är av ondo o förfular vårt vackra språk.
 
Liselotte mår inte bra idag heller. Har mailat Sveriges ambassad i Hanoi o dess konsul i Ho Chi Min för o se om de kan hjälpa oss med tolk o tips om läkare. Så jäkla typiskt bara att det ska vara helg nu o att de inte har öppet.
 
Känner arghet, är ledsen men tänker som jag alltid brukar. Det här ska nog också ordna sig.
 
Försöker behålla humorn o lägga ut triviala ting på Insta o fb för att hitta nåt normalt att hålla fast vid - här - i paradiset. Måste ta med familjen o käka frukost nu.
 

Eller buss eller tåg - eller?

Hittills har ju den här resan varit lite störd i dubbel bemärkelse. Liksom lite svårt o hitta sedvanlig på-andra-sidan-jorden-rytm. 
 
Har väl själv sovit typ 3-4 timmar per natt de senaste dygnen o borde va skittrött. Är väl i o för sig inte på topp så som jag kan va när Tony är i sitt  esse. Men det funkar helt okidoki o rättar nog till sig.
 
Värre för hustrun som också har svårt o sova. Hon om nån som behöver nana. I morrn lämnar vi Nha Trang o styr kosan söderöver mot två städer som heter Phan Rang och Thap Cham som inte ligger längre från varann än ett nygift par om man ska tro kartan.
 
Förmodligen tar vi tåget som tar några timmar. Hur läckert som helst o resa med tåg i Asien. Eller så tar vi bussen. Eller inte. Eller så. 
 
I vanlig ordning har vi inte vår backpackersemester så ordnad utan tar det liksom mer som det kommer. Kan låta enbart coolt men kan föra med sig stress när man till exempel blir avsläppt av taxin vid fel busstation. Finns tusen saker man inte räknat med som kan hända i dessa trakter av världen. Men när man summerar är det trots allt mer livshärligt o inte planera sönder allt.
 
OM vi tar oss till nämnda tvillingstad med tåg - eller buss - eller nåt så siktar vi vidare mot en badort vid kusten som heter Nihn Chu ett "stenkast" ytterligare bort som säkert går o ta sig till med taxi - eller buss - men nog inte tåg.
 
Vi tror att det är fint i Ninh Chu. Men vi vet inte. Vi går lite på vad vi läst oss till, lite på feeling o mycket på att det inte är så fasligt långt för Liselotte o resa. En bussresa på 7-8 timmar är bland det sista hon behöver om hon ska krya på sig.
 
Men Ninh Chu blir jättebra. Det bestämner vi. 
Och blir det inte bra - ja då drar vi vidare söderut till Mui Ne med tåg - eller buss - eller inte.
 
Tänk om vi hittar paradisbungalowen mitt på stranden i morrn - i Nihn Chu - eller inte - men Tänk om jakten på den perfekta idyllen verkligen tar slut i morrn - Tänk...
 
Och tänk om vi hittar vår egna kurridurriduttö o flyttar dit o lever lyckliga i alla våra dar.
 
Livet är spännande - rent av förbannat spännande om man själv bara vill o sen har en tesked tur också längs resvägen.
 
To be continued! :D

Tack Dr Chang

 Biltext: Dr Chang har nyss tagit sig an ett av sina antagligen trevigare fall i form av Liselotte.
 
Dr Nguyen Linh Chang kom o hälsade på hos oss igår kväll eftersom Liselottes feber inte ville ge med sig.
 
Dr Chang pratade, liksom det vietnamesiska folket över lag, inte så många engelska ord o fraser. Innan jag kom hit trodde jag de kunde mer engelska än de gör men man ska inte tro så mycket.
 
Något annat som slår en när man är här är att det både märks o inte märks att man är i en marxistisk-Leninistisk en-parti-stat. Å ena sidan slår det kommunistiska igenom i form av skyltar, en oändlig mängd poliser o vakter och med rysk influens mestadels i form av ryska halvrika turister som märks över andra. Det låter ju sådär men å andra sidan ger det inte intryck av att vara nån slags kontrollerad polisstat. Det finns en genomslående västlig touch i det mesta o det känns som de lever i nån ganska sund mix. Och i stort sett alka vietnameser möter dig med ett äkta leende vilket skiljer landet o dess befolkning från till exempel Thailand.
 
Men nu var det de här med engelskan. Dr Chang försökte med gester förklara vad Liselotte led av. Han plockade med en stor uppsättning piller i alla dess färger o verkade till slut komma fram till fem fina sorter. Däremellan hade han ringt o konsulterat förmodad experthjälp ett antal gånger o nästan vid varje tillfälle räckt över luren till Liselotte som hade ett helsike o förstå deras engelska med vietnamesisk accent.
 
Till slut lämnade Dr Chang oss med ordination om hur medicin skulle tas och vi är ganska säkra på att hon lider av lunginflamnation. Notan på 45 US$ kändes totalt överkomligt i sammanhanget. Undrar vad en svensk läkare hade tagit betalt för att vara på plats 20 minuter efter att vi bett om hjälp o sen stanna en hel timme...
 
Så nu får vi ta det easy några dar o hoppas på bättring. Allt kan bara bli bättre! :)

Vietnamtrafik

 

Liselotte o havsvespor

Vet att flera av er som är inne o läser undrar hur Liselotte mår. Det värmer hjärtat mycket att se alla kommentarer på facebook. TACK! Vet ju att ni också har ett liv som innehåller egna bekymmer o förhoppningsvis glädjeämnen som ni har fullt upp med. Desto större då när man tänker så och att ni har tid o ork att visa engagemang o kärlek.
 
Klockan är halv sex på morgonen här. Har ärligt talat haft lite dålig pejl på tidsskillnaden denna gång men det har säkert sina förklaringar. Tror dock att tiden i Sverige ligger 5 timmar innan så att de flesta av er sover nog nu.
 
Liselotte har haft feber sen ett dygn tillbaka ungefär o givetvis är det säkert ingen slump att hon är den enda av oss fyra som drabbats. Hon vaknade nyss o var brännhet, tog alvedon igen, kyldes av med hjälp av ac på full speed o handfläkt och har nu somnat igen.
 
Hon vill, som de flesta, inte till läkarn eller sjukhus. Men jag har sagt till henne att jag ska sticka ned till närmsta apotek o försöks få nån dundermedicin. De har förmodligen lite häftigare grejer här än hemma. Men hjälper inte det ganska snabbt så tillkallar jag läkare. Jag blir ju extra orolig eftersom hennes immunförsvar troligtvis inte funkar lika bra som våra. Vi får se o hoppas. Men då vet ni i alka fall att läget är hyfsat under kontroll.
 
Försöker mitt i detta att ändå reflektera över nuet. Vi har efter kort flygresa hamnat i badorten Nha Trang som ligger på Vietnams ostkust, känt för o ha väldigt fint bad/strand. Bor på ett standardhotell precis nere vid strandpromenaden som vi har bokat ett drygt dygn till. Men sen vet vi inte vart vi tar vägen. Som det känns nu med Liselotte lär vi ju bli kvar nån eller några extra dar.
 
Igår när vi kom var det mörkt o först idag nu när ljuset trätt in ser jag hur det verkligen ter sig. Ligger som i en bukt med lååååång strand omgiven av hotell, restauranger o affärer i ett klassiskt semesterortskaos. Är väl egentligen inte riktigt vår grej men för barnens o Liselottes skull passar det bra just nu.
 
Bara en kort bit ut ser det ut o krylla av frodiga öar. Har läst att det finns flera som kan vara värda o ge sig ut till. En av de har förbindelse med land via en linbana(!).
 
Vågorna var riktigt arga o höga igår. De är ju fortfarande i gränslandet här mellan årstiderna så vädret har varit lite oroligt. Men idag är det baaara stora vågor som leker tafatt med stranden medan molnprydd himmel är åskådare.
 
Har sett många vespor i olika länder på resor förut men detta kan vara vespans mekka. De kommer varken en o en eller två o två. De anfaller i flock som buffelhjordar på en asfaltssavann och trots att det är med liv som insats man varje gång tar sig över en väg går det ändå rätt bra. Hade samma intensiva trafik droppats ned på gatorna  i Kalmar stad hade kaoset o tragiken varit faktum. Men här bara funkar det. 
 
Familjens lilleman Alex vaknade till, satte sig upp, kikade på mig o sa nåt ohörbart. Bad han lägga sig igen o så ska jag också göra en stund innan apoteket öppnar.
 
KRAM
 
 
 
 

Allt blir nog bra till slut

Var ute kort men intensivt i den tryckande hettan o kollade runt lite på gatorna bland fyrverkeri av en aldrig sinande hektisk ström av vespor, gatuförsäljare med sina små vagnar, de hemlösa hundarnas eviga sökande, de gamla damerna som sitter utanför sina ibland ruiner till hus o säljer de grönsaker de lyckats skrapa ihop för dagen plus alla andra intryck som målar en tavla i kaosets färger på en stabil grund.

Man eller kvinnofall redan från start då resan tagit hårt på stackars Liselotte dom nu ligger med feber o inte alls mår bra. Vi har bett o få ha kvar rummet till i eftermiddag så drar vi sen direkt till flyget o Nha Trang. Tror hon fixar det men lider med henne o vet hur jävligt de känns o inte må bra när man inte får ligga i sin egen säng o bara vara.

Alex försvinner snart upp på hotellet då han tycker värmen på gatorna blir för mycket. Charlie o jag svettas vidare i vimlet ett tag till innan även vi ger upp o drar oss tillbaka.

Allt blir nog bra till slut bara feber o elände struntar i o bråka med Liselotte. Än en gång påminns man om att man aldrig är riktigt rik när sjukdom bestämmer o vi måste lyda vår kropp.

Fish & dollars

 

Kontrasters rike

Som i så många av länderna ser man så tydligt skillnad mellan att ha o inte ha. Rikedom o fattighet - i mynt mätt.
 
Alldeles bredvid hotellet håller en bonde på att vittja nät i en liten damm med små små fiskar i.
 
Bakom har bonden ett fallfärdigt stall med en gris, några hönor o kanske nåt mer djur jag inte ser.
 
Kontrasten mot vårt lyxiga hotell som tornar upp dig som en koloss, med sin pool o oss som gäster kan inte bli mer tydlig. 
 
Rikedom kan mätas i mycket men när det handlar om o bara överleva slår livet ganska hårt o orättvist.
 
 

Tillvarons äkta jag

Vi fick skjuts in till city med hotellets båt. O sbabbt gick det! Så underbart o susa fram i det vietnamesiska kompakta kvällsmörkret o se pulsen. 
 
Trots farten tog det en kvart. Stan är sååå stor! Trodde jag skådat största stan när vi flög in över Bankok men Saigon verkar minst lira i samma klass. Sitter på balkongen med tassarna på bordet o blickar ut över natten med alla dess ljud, ljuspunkter o dofter. En perfekt lagom bris sveper med mig i total njutning o gör att den fuktigvarma luften känns uthärdlig. Tänker att här kan man leva fullt ut o få utlopp för sina vackraste sidor i sin bok.
 
Medan naturens alla ljud påminner om en av alla filmer om Vietnamkriget hör jag inhemska röster som låter söndags-picnic i mina öron. Ljud som bara vill dig väl. 
 
Egentligen tror jag alltid tillvaron vill oss väl bara vi får chansen att höra o se tillvarons äkta jag.
 
Tisdag i morgon med lite sightseeing o sen flyg till badorten Nha Trang. Det kan bara bli bra!
 

Sandalens dag

Livet är en fest och verkligheten just nu känns som en exotisk orgasm. 
 
Skulle kunna lägga ut en miljon bilder på hur fantastiskt allt är men det kan tendera till o bli tjatigt när man får se den sjuttioelfte bilden på en palm, en vietnamesisk dingelidong eller en poolbild.
 
Och eftersom det finns dagar för allt nu för tiden har jag bestämt att den här dan är sandalens dag. Jo, så får det bli o de här är min ena sandal. Grattis sandalen!
 
Nyss uppdagades att vi tänkt fel en timme... kom på det när jag var nere o bokade båt in till city. Shit happens men länge leve sandalen!!
 
 

Miss Saigon by night

 

Hjärtats sång

Man vet att man hamnat rätt när det inte behövs någon bakgrundsmusik för att hjärtat ska sjunga.
 
Äntligen på rummet. Ja rum o rum förresten. Tre sovrum, fyra(!) toaletter, kök o vardagsrum. Nästan bara för mycket men alldeles alldeles underbart.
 
Som alltid när jag kommit till en mer exotisk plats än hemma vill jag aldrig gå o lägga mig för o sova bort natten. Så jag tullar lite på dagsljuset i morrn medan jag bland alla grodor o syrsor lyssnar till hur tupparna i grannskapet hetsar varann för o locka fram morgonen ur gömmorna.
 
Morgondan blir som den blir - o jag är nöjd hur den än  blir :)

Gift for scents of amber

And the morning has given us a gift as the night took back its scents of amber.

Dropped blossoms

The night has spread its wings of stars into the west and dropped its blossoms of flowers from the sky.

Livets poesi med skriv-viskande ord

De säger att livet är en prövning. Och så är det - vissa gånger i alla fall. Typ idag. Typ här o nu.

Dryga timmen innan vårt flyg skulle ta oss vidare från Qatar till vår slutdestination Saigon upptäckte vi att barnens pass var - borta.

Det är inte bra o på gränsen till illa o vara utan pass sittandes på en flygterminal i arabiska öknen. Vi insåg detta o försökte o inte få panik eller vredesutbrott. Vi lyckas väl halvbra som de människor vi är.

Efter tårar o tomma blickar och trixande med stor hjälp av underbar personal sitter vi osovandes övertrötta, lyckliga i vår olycka o väntar på räddning i form av nytt flyg via Hong Kong.

Jag som ville ha väntan. Nu fick jag så jag teg. Jag tiger i tacksamhet till min o våra skyddsänglar o skriver i stället. Vissa stunder i livet stämmer det att tala är silver och att tiga OCH skriva är guld.

Alla gör vi vårt bästa av väntan. Jag fann vackra ord till bilder av en fotograf från Qatar som ovan får skänka godis till svultna blickar. Vilka bilder - vilken livets poesi.

Väntans lust i Qatar

Väntan. Inget är som väntan när den låter sig avnjutas i gott sällskap o med en påse M&M. Känns som vi 2013 får vänta allt för lite. Allt ska ske nu. Och nu. Och direkt. Och helst innan nu. Men det finns en hemlig lust i väntandet som man sällan eller nästan aldrig får känna.
 
Men nu jädrar Tony Dahlberg får du väl vältra dig i väntans lust!? Är jag nöjd nu? Ja :) trots 7 timmar i avgångshallen på Qatars flygplats är jag - nöjd. Och :D 
 
Hustrun o jag satt och beundrade alla miljoner ljus som lyste upp ett Doha där natten eller åtminstone kvällen brutit sig in som en anmäld tjuv fastän klockan bara var strax innan sex vid de sista skälvande minutrarna av inflygningen. 
 
Månen tävladevi vackerhet i sin gula o fulla glans och vann knappt före stadens miljonljus. Allt ackompanjerat av en solnedgångsdränkt fjärran horisont som brann utan att nån ville släcka elden. 
 
Det var då hustrun sa nåt klokt. Ja då också. Hon säger ganska många kloka saker när hon är på det humöret. När hon är på andra humör säger hon andra saker.
- Och vi i Sverige som jämt klagar på att det blir mörkt så fort på vintern. Men här blir det ju alltid mörkt fort.
 
Så sant o mycket o vara tacksam för. Borde vandra lite o röra på benen nu o se om man kan få en arab att le.
Värt ett försök.
 
Chiao så länge!

Kuckeliku

Det strider egentligen mot allt vad Tony heter att kliva upp klockan 03. Sist i säng o förs tupp. Lika rättvist som sist till jobbet o först hem.

Tänker på döden. Men det var inget kul. Bestämmer mig för att i stället kuckelikua upp familjen som sakta o stilla vaknar till min tuppsång.

Sätter på radion o twistar mig fram med sköna höftmoves till Jackie Wilsons Lonely Teardrops som vore jag både full o glad.

Nu är jag bara glad men det får duga fint. Har andats lite, skrivit lite o hoppats nu att varenda gosig kotte på jorden har fred i livet o vaknar upp till en alldeles speciell o fantastisk lördag.

Kuckelikuuuu - klockan är inte sju :D - Vietnam nästa!

Osomrig flykt

De sitter som guldpengar bland sina gröna vänner på trädets grenar men blir till bronsmedaljer när de segnar ned till marken. Löven som inte vill vara med längre, de som inte orkar men som ska följas av fler.
 
De pratade på tv om riktigt otrevligt väder ute till havs med vindar uppåt stormstyrka. Jag tänkte att det är tur att jag inte är ett litet räddigt djur ute till havs som får regnsmisk i ansiktet. Jag tänkte att jag hade värme o slapp.
 
Bara för några dar sen fanns de ovan mitt huvud som svarta i tusental ropande gestalter i form av flera pilar. Som uppskjutna från bågskyttar i krig och deras rop lät som flykt. En reträtt till nåt bättre.
 
Det är något osomrigt nu. Lite paus o vila från stoj o lek och lätthet. Tid för eftertankar och görande av ofärdiga uppdrag. Och jag jag flyr. Som ett löv från kvist, som ett oskyddat djur i storm eller som en fågel sprungen från bågens spänst. 
 
Som vid alla tillfällen inför en resa njuter jag som barnet på kvällen före julafton där jag vet att det kommer ligga paket o vänta, där jag bara tror men inte vågar hoppas för mycket på vad som ska komma att finnas däri.
 
Kommer att försöka skriva fastän foten är på resa så att allt blir så perfekt och jag kan fortsätta andas genom bokstävernas liv som ett tillvarons mest starka vapen och mitt måste förutom luft, vatten o kärlek.
 
Var rädd om dig så ses o hörs vi snart!
 
 

Ett liv

Bara ETT liv känns lite torftigt.
 
Kan man inte få fler?
 
Jag skulle nämligen behöva fler men vet inte vem man lämnar in ansökan hos. Hör gärna av dig om du har nåt hett tips. Eftersom alla verkar samla på nåt har jag bestämt mig för o samla på - liv. Bra början.
 
Det må låta förmätet att be om ännu ett liv när man har haft den ofattbara turen att få ett. Men mycket vill alltid ha mer... o nån får aldrig fullt i bastun.
 
Fastän fisken i Östersjön mår pyton, och troligtvis vi med dem fast vi inte ännu vet om det, känner jag att det hela tiden är början på nåt nytt o bättre som jag inte vill missa. Vi o de efter oss kommer nog fixa fina fisken och allt annat som måste göras i ordning innan allt blir perfekt.
 
Hustrun kallar det för åldersnoja - att jag är rädd för att bli gammal. Ja, på ganska mycket sätt  o vis är det ju så. Rädd o rädd förresten. Ålderdomen är ju liksom ingen spindel eller ett monstrum. Jag skulle mer säga - känner mig inte bekväm vid tanken.
 
 
Det här med ålder och liv är ju inget enkelt kapitel som man ströläser på väg till bussen. Många försöker leva ut så mycket som möjligt och totalt. Men när vet man att man levt ut totalt? Man får ju inget momnsspecificerat kvitto. Tänk om man hade lite sparat som man kunde levt ut lite till? Tänk om man slösat liv!!
 
Det handlar om acceptans, som en klok människa sa. Och så är det väl även med åldern - liksom med hösten. Man måste acceptera. Men det finns dock en väsentlig skillnad. Efter höst kan man alltid hoppas på en vår - oddsen är oftast hyfsat goda. Men efter ålderdomen... Kan man hoppas på eller ansöka om ett nytt liv?
 
Publikum! Lev -  o lev fullt ut så mycket som möjligt - med eller utan kvitto - med eller utan moms till dess ni får garantier för annat. Om det går - helst med respekt för liv runt omkring er som kanske tänker o känner likadant som ni.
 
 

Månen o livet

All världslig logik säger att jag är 46 år. Likt förbannat är jag ännu liksom kär i livet. Kärlek o liv känner sig sällan bekväma att beskrivas enkelt. Men vi kan försöka. Försöka duger - tummen suger.
 
Mitt liv är likt en åttaårings hand i sin morfars. 
Som ett mellanhav som samsas mellan de stora oceanerna med obestämbar längd till horisonten och de små näckrosslösade mörka tjärnarna bland granskog.
Faktiskt som en isglass som smälter i solens glans och bara vill bli uppslickad och avnjuten medan tid är.
 
Livet känns så lyckosamt somrigt som ett grässtrå prytt med rödröda smultron alldeles nedanför brevålorna på rad nere i vägrenen i väntan på vad brevbäraren har för kärlekspost att komma med.
Precis så tjusigt värmande som en nattlång kram med sin älskade i slänten som var finalen av resan från Huddinge tur och retur, en känsla av in the middle of nowhere in the centre of everywhere.
 
 
Tänk om det är så här:
Tänk om vi är som månen, i lite mer en halv, omgiven av moln i nattens djuphimmelsblå. Från ena sidan på väg upp på lilla ölandsbron ser jag en avlägsen romantiserad grekisk arg gud med månen som onda ögat.
Å andra sidan på väg av bron ser jag den söta mulåsnan med molnljus mule utan bläs törstande på livets kärleksvatten efter en lång dags slit.
Å tredje sidan från var som helst syns en än vackrare version av åsnan i form av Alexander den Stores ögonsten, hingsten Bukefalos som gnäggar fram livets allvar i krig o fred i full galopp.
 
Vi är månen, sedd från alla sidor. Alla är en och samma för den själv men ur andras perspektiv ter man sig så olika.
 
På hemvägen kom svanarna. Svanarna från 2013s sommar. De var ett par o kvar själva med en ynka storvuxen unge till övers som de såg ut att skydda med allt och mer än de förmådde. I somras var de fler. När de simmade under bron och fram ur skuggan. Där de bröt månens reflexer på en till synes stilla guldblänkande vattenlinje satte de varttnet i sakta gungeligung så att den lite mer än halva månen kunde göra vägen längre för en kort stund, omöjlig att fotografera och knappt möjlig att memorera i sitt korta vara. Men vackert likt ett av alla försök att beskriva livets förgängliga korta.
 
 
 
 
 

Hjärna i spin och sisådär sopsortering

 
Ibland är jag uppe i varv o hjärnan som går i spin för att jag har för många saker i den samtidigt. Nu kanske det är så att jag har fått en hjärna som rymmer ungefär lika många saker som andras men att den har lite svårt med det här med sopsortering.
 
Vet ju själv hur lätt det är att en liten pappersförpackning bara "råkar" åka med bland de vanliga soporna bara för att man helt enkelt inte orkar vara så jäkla duktig hela hela tiden. Tänk om min hjärna är likadan? Men allt är relativt och det är inte lätt för ett djur med en mycket liten hjärna som nån av figurerna i Puh sa... Jag säger inte att det är så med mig, men det KAN vara så.
 
För att göra en trivial o ytterst vardaglig story kort o läsorkad skulle jag hämta en sak ute i trädgården idag som jag glömde ta in i går när jag väl på plats kom på att - jag redan varit ute och hämtat in den...typ en halvtimme innan.
 
Har försonats med att min kropp och min hjärna måste leva i tvångsäktenskap livet ut. Skulle aldrig orka leva med mig själv - tur det finns nån som tänker lite crazy o annorlunda ;)
 
 
 
 

Björnöl

 

When I met a beer over a bear

Hej.
 
This is at true story.
The story about the day I took a beer with a bear.
 
 
Well, he is not a real beer. Not like a such one you meet in the wood with päls and to many tooth. A such one who scare the shit out of you when you just picking blueberrys in the blueberrywood.
Nono, he is more like me and he also likes to drink a bear there and a bear here. Well I could not make big words over my english but just this story demanded this type of writing. I think his totally name is Bear Ainsuffer.
 
The day started in the end of the day bacause we both worked like hell. Then he was coming. To me. And i met him with open arms and said hello - as you use to do. You have a choice when meeting a beer. Either run like hell or hug him. I hugged him.
 
After talking kindly for a while we decided to run. Not like hell but together. I had never run with a beer before. This was the very fisrt time. But some time it should be that.
 
We ran beside without beating eachother. I think it should have heart to been beaten. Especially if he had beaten me. I have heard that beers have very strong thooth.
 
After running we had a lovely dinner as my wife had cooked all by herself. She had put some onions on the lax. Maybe it was pure luck that she didnt make reverse.
 
In the evening we had a free ride from my wife who drove us to the bar where both me and beers were welcomed. 
 
We decided to bring in different bears all the time and sometimes we spiced with some whiskys to get happier. We got happier. Nothing beats me and a happy bear in the bar. 
 
I think the bar owner in the end was happy indeed to have met a real pure beer with company and we said auf wierdersehen without kissing him.
 
Like this it could go when you meet a lovely beer!
I also hope you coul meet you lifes beer sometime. Awesome!
 
 
 
 
 

Målande ord

Pronto!
 
 Har redan en snyggomålning på väggen som jag lyckades åstadkomma i ett skede av höghet på livet. Funderar på en läcker kroppsmålning också, men vet inte än vems kropp jag ska måla den på. Tänk om den med den efteråt färgglada kroppen blir förgrymmad på mig och har nåt emot det när denne upptäcker att den blivit snyggare. Inte för jag tror det men ändå. Man vet aldrig. 
 
Orden. De skojar med mig ömsom. Ibland kommer de när jag inte riktig har tid med dem. När jag egentligen borde göra ett av livets alla måsten, eller kanske två eller helst tre på en gång. När jag ber dem lugna sig lite tröttnar de på mig o drar sin kos. Sen när jag väl vill leka med dem igen så ser man inte röken av dem. De är puts väck och hur jag än letar o ropar vägrar de infinna sig. Jag blir så trött...
 
Så ibland får man stjäla lite tid från ett av alla måsten - alla dessa måsten är för rika av tid och jag ser mig som en Robin Hood i det fallet. Ville bara säga det nu när jag äntligen är i min Sherwoodskog o funderar över en av livets alla målningar o samtidigt undrar om jag nånsin kommer o lära mig italienska - det i mina öron vackraste av vackra språk.
 
Chiao
 
 

Drivkraft

Jag har två polare i fönstret. Den ene en Buddah som med ljusets hjälp oavbrutet nickar ja o amen och den andre som ständigt törstig på livets vatten oavbrutet lägger näbben i blöt. 
 
Förutom Buddah som tickelitackar taktfast så pratar o låter de inte så mycket. Men de säger en del ändå där de drivs av ljus o vatten. Inte så olika oss när det gäller grundläggande behov för att gå igång. Enda som skiljer är att de inte är särskilt kärlekstörstande.
 
Ha den mest viktiga dagen hittills i ditt liv - den enda med garanti på liv irl - o hoppas du får mycket ljus, vätska o kärlek som drivkraft.

Ferlin

Var på väg att gå o lägga mig men vände om.
 
Kände att jag ville skriva något fint, något riktigt fint. Men kom på att jag just i detta nu inte kan åstadkomma något vackrare än vad en av mina idoler Nils Ferlin gjort. Han får sista orden den här gången:
 
Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark, 
kuvas av intet i världen. 
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
 
 

Hyllning till Mamman och Kärleken

Vi kan hjälpas åt.
 
Hjälpa varandra genom att ge kärlek. Hjälpa varandra genom att bära vidare vårt arv att framtidstro och tro på sig själv och människor vi snuddar. Hjälp varandra!
 
Ett barn föds med tron på sig själv och sin egen förmåga.
Däremot kan inte mammans roll högaktas nog mycket. Mamman är det mest innersta viktiga för ett barn och kommer så alltid förbli oavsett vad alla jämlikhetssträvare säger. Mamman är allt för barnet i det allra första. Om sedan mamman är en heterosexuell mamma eller en homosexuell mamma eller pappa som är mamma är underordnat.
 
 
Det är mamman som bekräftar barnets tro på sig själv och får det att hålla fast vid tron. Hon (eller han) står närmast och är viktigast i begynnelsen. Känner att jag trampar på svårstegade gränser. Alla har inte en mamma idag. Men alla har haft en mamma - annars hade de inte funnits.
 
Sedan följer ett spännande kapitel i varje människas liv.
Det naturliga tillståndet hos en nyfödd varelse är att klara ut saker själv eftersom man är - själv. Det klassiska att man föds ensam in i den här världen och dessutom lämnar den lika förbannat alena råder lika mycket idag som för hundra eller tusen år sedan. Gäller liksom bara att göra det bästa av det under vägens suckar och lustfyllda utrop.
 
Till syvende och sist är du - själv. Med det självet som din mamma har stöttat dig i att behålla. och utveckla.
Det kan låta hårt och brutalt men är också något vackert som kan bära upp omvärlden och dina medlevande till oanat gränslöst. Själv! Men det faktum att man är den ensamma själen som flackar runt i detta kaos och försöker hitta förtöjningar vid utvalda bryggor innebär ju inte att man klarar sig själv resten av livet.
 
Nej. Även om vi är utvalda och födda i ensamhet behöver vi stöd från vår mamma - och vidare av alla människor runt om kring oss livet ut. Vi behöver inte djävlarna som mobbar, misstror, stöter ut och sårar med fel valda ord. Vi behöver de som stöttar och visar kärlek i ord och handling. Vi behöver all och totalt all kärlerk vi kan få. Och vi behöver ge all och totalt all kärlek vi kan ge till de som är precis som oss, eller som oss fast annorlunda. Håll fast vid dem. Släpp dem inte förrän du tvingas av oslagbara krafter.
 
Så kära medborgare. Var mycket noga i ert val av umgänge. Håll hårt i de som stöttar och ger kärlek och ge minst lika mycket tillbaka. Då kan det hända att du en dag sitter ned och inser att du är den rikaste människan på jorden. I ditt liv. Ensam men men omgiven av kärlek. 
 
Jag har tidigare hävdat att lyckan är meningen med livet. Om man vill utvidga denna lycka så omfattar den till största delen kärlek. Länge leve Kärleken - och mamman!
 
 

Balispindel


Vietnam i stället för Bali

Det är lite märkligt. Dryga nitton grader ute och en fjärdedel in i oktober. Trivialt kan tyckas men jag njuter i stupfulla drag när jag korta stunder kippar efter frisk luft mellan jobb-passen framför datorn och telefonsamtalen som är never ending story.
 
Borde fixa tätningen på balkongen innan monsunregnen sverper in, men säger som en vän - hur ska jag hinna med allt annat roligt om jag ska jobba 7-16? Var å andra sidan överhypad o duktig i söndags o gjorde "allt" höstgöra på en dag fastän jag hade feber o kände mig förkyld. Men jag gjorde ett litet experiment utan kemikalier. Tänkte att, det sägs ju att det inte är bra att ta ut sig när man har feber unt zu weiter. Så jag blev motvalls o frestade varje muskel medan svetten lackade. Och jag tror banne mig att jag skrämde skiten ur förkylningen. Så ska de kanske tas!?
 
Tanken lunkade förbi men jag lät den fortsätta sin promenad bort. Ska inte googla på vad för slags spindlar det finns i Vietnam. Ska inte det. För de som känner mig vet min spindelfobi o att jag o familjen snart drar till nämnda rike. För de som inte känner mig o läser o som kanske tänkte avlägga visit när vi är borta o kanske "låna" några värdefulla saker. För er kan jag bara i farten nämna att 1. Vi har inget värdefullt - vi lever upp pengarna. That´s it! Välkomna men slös med er energi. 2. Grannarna har full koll o jag litar på att de som prackade på oss det nya hemlarmet vet vad de talar om. Så det så!
 
Har alltid lite jobbigt med just spindlar vart jag än reser. Som jag läste nånstans är en fobi inget att bry sig om så länge den inte sätter upp hinder. Men jag skulle ju aldrig vägra åka nånstans av den åttabenta anledningen. Förutom kanske till Bali då. Hade en jobbarkompis som berättade att han o hans fru en gång semestrade på Bali, satt ute o åt på en restaurang med väldigt högt i tak där de såg hur spindlar model much bigger satt  i sina nät ovan dem. So far so good. 
 
När det var dags o betala notan stack frun ned handen i sin handväska för att ta upp pengar när hon i stället får upp en megaspindel varpå hon skrikandes o reflexmässigt slänger till med armen så att odjuret flyger i en vid båge genom restaurangen via andra bord vilket ledde till att stämningen naggades något i kanten bland övriga gäster.
 
Såg dessutom nyss att man på vissa ställer spär ut spriten med livsfarlig metanol och att en svensk plus femtio(!) andra människor nyligen förgiftats till döds. Så Bali med omnejd får bero ett slag. Ska jag prompt åka dit blir det öl ovin som törstsläckare i stället för mojito och med mina elektroniska spindelskrämmare i bagaget. Så det så! Vietnam nästa!!
 
 
 
 

Ta ingen skit!

Det ger boost när man ser att fyra (4) av er varit inne o läst på min blogg fastän klockan till o med är för mycket för en natt-rumlare. 
 
Jag har två hål. Ett i varje öra också för all del. För de som inte känner mig så kan jag berätta att det är mitt problem och att jag tycker om att bejaka mitt egna jag och min kvinnliga sida i all min manlighet. Kajal på ögonen känns också bra - ibland när andan faller på o sammanhanget krävfa detta ornament.
 
Och de som inte känner sig bekväma med det, de som tycker att det är över all oanständighets gräns, får leva med det. Eller som jag sa till servitören som glömde bort mig  o hustrun i lördags. Det är ditt problem - vi går till en annan retaurang.
 
   Ta aldrig skit! Det handlar ju om att bry sig och visa respekt. OCH att få respekt! Alla kan vi inte leka med varann. Inte ens i småskolan lekte vi med vem som helst. Lika barn leka bäst, men ibland leker olika barn mer än bäst, så länge de visar varandra respekt.
 
Lek med vem du vill, visa respekt och var den du är - men ta för fan inte skit!
 
Puss o Kram!!
 
 

EN

Oj vad många ni var. Som har läst vad jag har skrivit. Jag är väldigt väldigt tacksam och ödmjuk inför faktum.
 
   Man kan kolla hur många, dock inte vilka - vilket nog är bra, som har varit inne på bloggen under dygnet, månaden, veckan osv. Är det viktigt? Är det nån slags tävlan i hur många läsare man har? Nej. Det är definitivt ingen kamp och strävan efter antal. Jag ser hellre att EN läser det jag skriver än en miljon om jag vet att den ende som läser känner att det ger mening gentemot en miljon som går in av slentrian och inte ser vad jag skriver även om de läser det. Jag kräver inte att de som läser håller med.
 
   Det är oerhört berikande att få kommentarer av kärlek. Oh, så stimulerande! Men det kan också vara givande när någon skriver att de inte håller med. Ibland är det av stor vikt att få mothugg i varats bestående eller obestående, för ibland har man fel eller naggar det som är sant. Och då, just då, är det som mest viktigt att få höra det från andra och lyssna till sin inre röst till svars för att se om den spelat en ett spratt.
 
 
   Jag, liksom NI, har något att säga. Glöm aldrig det! NI HAR NÅGOT ATT SÄGA!! Inte en endaste av oss alla miljarder på jorden, fattig som rik, eller frisk som sjuk, ska någonsin behöva känna att NI inte har något att säga.
Låt ingen eller inget ta er röst.
 
   Jag vet inte om jag haft tur i lottningen i livets tombola, men så verkar det te sig. Jag begåvades med föräldrar som, kanske utan att veta om det (eller så visste de - vad vet jag om det), ingjöt ett gudomligt självförtroende i min ande. Vad har jag gjort med detta? Hur har jag förvaltat det? Jag har inte blivit miljonär, jag har inte blivit omskriven i världshistorien för någon bedrift. Men, jag har skrivit för dig. När jag skriver så skriver jag för dig - och lyssnar till dig, EN enda. Du!
 
Ungefär som att hålla tal. Det spelar egentligen ingen roll om det är tusen åhörare eller om du står öga mot öga med En person. Det är EN människa, du och var o en enkom, som lyssnar till det vi har att säga. Och det är det viktigaste. Den enda människans öron eller som nu, ögon, är det viktigaste för mig. Det är DIG jag lyssnar på när du talar till mig. Det är DU och inte alla. Alla består av flera  EN. Men En är inte alla.
 
   Ibland tröstar jag mig med, när jag hör på nyheterna om hundratals döda i en katastrof o känner likadan hjälplöshet som alla ni andra troligtvis gör, att det är EN människas sorg. Det är EN människa som dör, får ge tappt sitt enda liv. Det är EN enda människa som lämnar efter sig ett hav av olevt liv och sörjande nära. Det är ETT liv i vårt enda gemensamma kosmos som inte får vara med längre och som genom sitt öde lämnar EN där, EN där och EN människa där runt omkring sig i sitt egets varats fullkomliga ledsamhet. EN enda människa! Men fan så mycket desto viktigare. EN är EN för mycket - eller EN för lite. EN är allt och utan alltets EN finns intet. Du EN är viktigast - glöm inte det!
 
EN för alla  - alla för EN.
 
 
 
 
 
 

Hustrun Anna och hennes rygga

Jag har en fru.
Hon heter Anna. Anna heter hon, 
och hon kan banna banna dig så hårt.
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag har en fru,
som alltid vaktar alla som är här,
och som ser till att vi blir utan besvär...
 
Nu råkar denna, min kära, fru ha cancer.
Dessutom heter hon Anna som andranamn och Liselotte som första.
Men likt förbannat har hon sin o även vår cancer.
För att göra en lång historia kort kan den vill o som ännu inte redan gjort det gå in på hennes blogg:
http://blogg.ostran.se/cancerlotta/det-narmar-sig/
 
Den som inte vill slipper. Men hon slipper inte sin cancer som är kronisk.
Hade de frågat mig när jag var liten om vad jag tyckte var värst att råka ut för hade jag säkert sagt:
- Mista mina föräldrar, likt de flesta barn hade svarat.
Men sen är frågan om jag inte hade sagt kronisk cancer, om jag hade varit tillräckligt stor för att förstå dess innebörd.
 
Anna, eller Liselotte som hon heter för mig, är som en backpacker ute på sitt livs resa - livet - med en allt för tunga rygga som ingen annan kan hjälpa henne bära. Vi andra medresenärer kan bara gå bredvid, säga uppmuntrande ord o lida med henne.
Likväl måste hon så att säga ro Fan i land, trots att hon inte satt honom själv i båten o trots att hon döpt honom till Herr Cancer.
Det borde vara totalt alldeles förbjudet att sätta Fan, Herr Cancer eller vad nu än eländet må kallas i andras bootar - och i synnerhet Annas och andras jag håller av...
 
Kram o var rädda om varandra!
Nu släpper jag en bomb som kanske kommer som en total överraskning för många - Livet sänds direkt, skoningslöst o dessutom reprislöst!
 
 
 
 

Gyllene Tider

Vi lever i en fantastisk värld! Idag, oktober 2013 är vi mer uppkopplade och världsvana än någonsin.
 
Jag tillhör en slags mellangeneration där jag ser mina barn leva med dagens teknik som om det vore helt naturligt. Och det ÄR helt naturligt för dom. Ty de vet inte om nån annan värld. Den världen som på sin tid var fantastisk i sig har blivit än mer fantastisk. Då när det kom en kanal till, TV4. Då när jag köpte min första bil inklusive en mobiltelefon som var tung att bära men så jäkla häftig. Man kunde sitta i bilen o snacka i telefon. Fatta!! Men nu när... Fatta!!!
 
Man låter som en dinosaurie när man ska försöka förklara sin resa från 70-talets hippie-era till 2010-talet. Men det finns nåt väldigt vackert i allt detta. Jag ser hur Benke Bus är kompis med Miss C i Australien, hur gränserna suddas ut, hur oviktigt det blir om man kommer från land A eller land B. Hur mycket svårare är det att bejaka att ens regering går ut i krig mot ett land vari en av dina närmaste vänner bor i. Och det är nåt väldigt, väldigt vackert och ger hopp om en bättre värld. Än har vi inte sett den bästa av världar!
 
Men visst. Skitstövlarna kommer alltid finnas. Kanske måste de finnas för att de högklackade finskorna ska kunna stå på livets skohylla? Men jag är alltid av den meningen att en skitstövel är en skitstövel oavsett om den kommer från Sverige, Irak USA eller Belgien. Det är inte landets flagga, din hudfärg, din tro som berättar vem du är - det är dina egna färger, tankar och handlingar som bekräftar vem du är.
 
Jag hävdar att 2013 är det bästa året av alla som varit att leva i, men det kommer ännu bättre tider som vi måste se fram emot och jobba för :D

Kärlek till honom och er!!

Lycka består av mycket. Men som förälder inser man ganska snart att mycket av ens lycka sitter i ens barn - den förlängda delen av en själv. De är ju liksom filmen om min framtid som jag inte hinner gå på.  Jag hinner se reklamen och början o käka upp hälften av popcornen, men sen visar biljettrivarkillen ut mig ur foajén.
 
Men det är ok. Det är så det måste vara. Men desto större vits då att finna lyckan i sina barns liv medan tid är. Innan popcornen är uppätna till hälften så att säga.
 
Min nittonåriga dotter gifte sig i somras och det var ett fantastiskt fint bröllop. Liksom alla föräldrar som har eller har haft en dotter som är nitton år är man orolig över att de gör något förhastat, för ung. Men trots att hon är mitt vackra barn ser jag henne som en vuxen kvinna o människa och känner respekt för hennes egna val.
 
Dotterns val av man är väl en utmaning för varje pappa som bara vill sin dotters bästa och jag skiljer mig säkerligen inte särskilt mycket från alla andra pappor - eller mammor för den delen. Såg en film om en pappa som inför sin dotter beklagade sig för sin dotter att inte hans svärmor kunde acceptera honom. Dottern svarade då, fast med mer intelligent inlindat ordval, att; det är så min man känner för dig pappa.
 
En fin vän påminde mig härom dagen om innebörden av acceptans. Det är ett reellt men svårt kapitel att försonas med sig själv och kanske behöva göra avkall på vissa av sina oförfattade regler om hur tillvaron borde te sig. Men för att få, ja då måste man ge av acceptens. Det finns inga genvägar.
 
Jag kunde inte ha fått en bättre svärson! Jag kan se hur mån han är om min dotters välmående och hur han gör allt för att hans kvinna ska må bra. Det räcker och blir även över för mig och jag känner äkta kärlek för denna man. Jag kanske i stället borde ta ett allvarligt snack med dottern om vikten av att inte missbruka någons uppoffring av sig själv.
 
Jag tycker att jag har haft tur livet igenom. Så är det även om jag kanske själv har hjälpt turen lite på traven stundtals.
 Jag har aldrig vunnit miljonen på lotto men fått smaka kärlekens innersta sötma o kanske är det som talesättet säger - tur i kärlek otur i spel ;)
 
Kärlek till er läsare o ett tack för att ni behagar läsa min ord.
 

Mr S Mile o jag

Min fru vet redan om mitt förhållande. Det kom väl inte som nån överraskning för henne eftersom jag alltid under mitt lugna oskyldiga yttre haft en dampdjävul i kroppen som har svårt att sitta still för länge.
 
Det började för ett drygt år sedan när hustrun undrade om jag inte skulle haka på henne till gymet. Efter lite betänketid så bestämde jag mig för o ge det chansen trots att jag alltid tyckt det varit tråkigt att träna. Säger det innan nån annan hinner före - ja, det syns på mig. Men livet är ju för kort för att inte ge saker chansen.
 
Tror sen att det finns tre kategorier av oss människor när det gäller träning. Förstås de som tycker träning är nåt helt meningslöst o som aldrig har en tanke på att träna. Sen delar vi som tränar på oss där den ena grenen gärna går på gym med glädje men kanske skyr springet. O sen de andra av oss som gärna springer en runda men ogärna lyfter skrot, till vilken jag hör. Och olikhet är väl härligt o livsbejakande!
 
Satte i fjol upp som mål att träna upp min kondis o lite muskler som räckte till att vara med i ett tävlingslopp innan året var slut. Lirade diverse bollsporter o sprang mycket som yngre innan hälsporrar o andra väl valda ursäkter fick mig att nästan helt sluta att motionera. Så nån slags avlägsen grund i kroppen hade jag kanske o på så vis ett litet försprång gentemot nån som börjar helt på noll.
 
Jag höll på att dö efter femhundra meter första gången jag var ute o sprang. Men sakta men säkert fixade man 1 km, 2 km, 3 km osv. Innan förra året var slut hade jag både hunnit springa en hel mil samt kortare lopp o kanalsimmat 900 m o fått banka mig för bröstet o säga till mig själv - Fan vad bra du är Tony!
 
Så var det mitt förhållande. Mitt förhållande till det eller den jag döpt till Mr S Mile. Jag fixar numera o springa en mil ganska enkelt. Sprang även halvmara på drygt två mil i år men den var tuff för den 45-åriga kroppen efteråt. Kommer säkert o även springa nån riktig mara nån gång över 4 mil men allt handlar ju om i fall man tränat sin kropp för o lyckas utföra något vad det än må vara.
 
Och det är just där mitt förhållande till Mr S Mile känns så fint o bra på alla vis. Han är så lagom på nåt vis. Inte för kort o inte för lång. Grunden i att jag har svårt för längre är nog mest mental. Blir så jäkla uttråkad av o springa längre sträckor än så. Men med Mr S Mile brukar jag kunna behålla smilet hela vägen ut o bara grina lite illa nån gån i lopp när tävlingsmänniskan i mig ger sig den på att ta mig förbi den som är framför mig över upploppet o hålla de bakom mig, som flåsar i nacken, bakom mig hela vägen ut.
 
Så Mr S Mile o jag fortsätter kila stadigt - kanske livet ut om han o min kropp vill :P - om kärleken består o känns ömsesidig.
Lycka till med era förhållanden till allt vad det nu kan vara i tillvaron!

Ledsen

Jag kan bli ledsen. Leden över att en kvinna inte får lägga ut en enastående vacker bild av sig själv på facebook förrän det måste vara någon där som ber henne visa "murran".
 
Jag är man. Män njuter av såväl vackra kvinnor som uppenbarelsen av "murror". Det kan vi och vill vi inte göra nåt åt. Det är vår lott. Men. Man måste till syvende och sist ha ett visst mått av respekt och fatta att var sak har sin plats. Respekt för livet. Respekt för kvinnan. Jag tänker på en låt som, jag tror, Anders Glenmark skrev. Den handlade om att världen plötsligt var bestulen på alla kvinnor och där bara männen fanns kvar. Hmmmm. Hur vore den världen? Jag vet inte om jag vågra mig på en gissning av rädsla för att resultatet inte skulle te sig speciellt vackert. 
 
Såg en youtube-video härom dagen som var en slags motsats till ovan. En ung man stod på scenen och proklamerade sin fulla hyllning till - kvinnan https://www.facebook.com/photo.php?v=10153247735365106&set=vb.776090105&type=2&theater. Sådant ger verkligen hopp om mänskligheten!
 
Jag blir ledsen när vi människor inte kan visa den respekt för varandra som vi och de förtjänar. Det gäller såväl män som kvinnor i båda riktningar. Det gäller om vi över huvud taget ska kunna leva tillsammans på den lilla lilla jord vi har och få de liv vi önskar ha. 
 
Satt o såg Gudrun Schyman på tv idag när hon pratade om Feministiskt Initiativ. De retar säkert många. Jag förstår vad det är som retar många. De drar till sig ultraradikala kvinnor som anser att världen vore ett paradis utan män. Men dessa är förmodligen ett ytterst fåtal, som tyvärr hörs desto mer. Vad FI vill är att vi ska ha en jämställd värld där inte skillnad görs på kön när man ska bestämma så självklara saker som lönegraden mm. För mig är det så ofantligt självklart. Men så är det inte för alla. Medan de andra partierna står o lovar o lovar o sänker skatten till helvetets gräns pratar FI om nåt som är viktigt för en bättre värld.
 
Med högrisk för att ses som en omanlig man står jag för allt som är sagt. Jag bejakar gärna min kvinnliga sida. På lördag ska jag få njuta av min födelsedagspresent o gå och se After Dark o dricka Rosa Champagne med min kära fru. Lite kajal på ögonen blir bra. Så får det bli!
 
Var rädda om varandra och visa varann respekt!
 
Kram!!!
 
 

Dan före dan

Uppesittarkväll ikväll. Inga tindrande ögon på barn o inte ens bingolottos uppesittarkväll på tv. Men kanske man kan bli lite på kanelen o hitta nån dokumentär om bullar. Vi firar väl kanelbullens dag ungefär som alla andra i morgon. Kanelstången får ligga kvar, blir orest o dåligt klädd. Men man skulle kunna dansa runt den ändå. Hustrun har planerat bullbak och jag tänker inte göra mig lustig över mors bak och häda en dag som denna. Förhoppningens lusta om en egenhändigt bakad kanelbulle lever kvar trots att jag efter dagens inköp insåg vid hemkost att kanelen var i farozonen. Ändå sprang jag tillbaka in i butiken o köpte pärlsocker också. Sånt som man alltid bara har hemma men som man ändå inte har ibland - ni vet. Ungefär som kanel då. Efter letande i de få skrymslen man kan tänka sig ha kanel tvingades vi inse fakta. Det blir förmodat fejkbak. Kanelbullar utan kanel. men det är ju också en bulle. Känns lite trist att inte alla bullar skulle vara lika välkomna i samhället och en speciell dag - ett slags utanförskap. Nu blev nånting bra nåt lite trist och ledsamt med sorgkant i stället. En unken eftersmak på en förhoppning som brast. Men vi kommer gilla läget o mumsa på våra okaneliga bullar.
Glad Kanelbulle på er!

Hösttröst-NOT

OK, jag kapitulerar inför övermakten. I en månad stod jag ståndaktigt upp för det jag tror på. Men nu måste till o med jag se slaget som totalt förlorat. Lägger ned vapnen. Med all rätt hävdade jag med envishet, när den är som bäst, att sommaren fortfarande levde. Visst - den låg i respirator o fick dropp, men så länge det finns hopp finns det liv, tänkte jag och skuttade vidare bland blommorna i mina shorts som en förblindad tjuren Ferdinand. Men idag så var det inte bara almanackan som skrek om oktober. Det stod med graffiti överallt i världen när jag behagade kika ut efter stim av duggregn som hälsat på. Det stod skrivet med alla former av färger men det stod likväl där. HÖST!
 
Vad är det för mysigt med den? Eller som Lars Demian sjunger; Carl von Linné samlade på blommor - vad fan är det med det? Visst kan det vara mysigt o tända ljus o mysa i velour men för mig är det bara en dålig ursäkt och en flykt för att slippa skåda hösten i vitögat. Bättre ta strid och trycka upp den mot väggen. Härda ut i skiten, avkräva den ett löfte om att den inte tänker dröja sig kvar längre än nödvändigt innan elaka häxan surtant-vinter gör entré på isen. Jag klarar inte av att ljuga inför mig själv och tänka att det är skönt att hösten kommer när jag vet alternativet. De andra får gärna sitta o småfisa under filten med knäck bland tända ljus o sjunga we shall overcome, men jag vill ha sommar hela året, sitta i en pool, gassa mig i sol o värme med färgglada drinkar mot en klarblå himmel o sjunga Markoolios Ingen sommar utan reggae. Jag begär inte så mycket o brukar vara ganska foglig och diplomat. Men det här är en av de få saker jag kräver. Sommar året runt! Ska det verkligen vara för mycket begärt?

Mudita

Det händer att jag då o då lyfter blicken lite snett åt vänster, liksom kikar över axeln. Ut genom mitt enda fönster i min arbetsvrå. Det har en förmåga att se påtagligt likt ut de flesta gånger. Det kan måhända låta trist - om man väljer o se det ur den synvinkeln. Men om man ser det ur samma synvinkel fast tvärtom så känns det som att ändå något är nåt så när beständigt medan världen på jobbet omkring rasar och allt som kan gå åt helvete också gör det - bara för att det kan. Det är bara färgerna som ändras i takt med årstid o klockslag på dygnet. Men alla färger är ju vackra på sitt sätt.
 
Ibland händer det - plötsligt. Jag kan höra det om vädrets makter inte grinar illa o jag har fönstret öppet. Ett svagt rytmiskt ljud som närmar sig sakta men säkert. Då vet man att grannens son kommit hem från sin skola eller vad han nu gör på dagarna. Han har någon form av utvecklingsstörning och verkar leva i sin egna fina värld där han fullkomligt skiter i vad andra tycker. Lyckas med det den som kan! Men han verkar i alla fall lyckas när han högljutt nynnandes på någon låt i sin walkman, vandrar vägen fram. Det finns nåt väldigt vackert och eftersträvansvärt i det om man översätter det i andra företeelser i tillvaron.
 
Jag brukar också få en o samma tanke som far genom huvudet medan jag lyssnar till tonerna som ska föreställa en låt som inte går att identifiera. Vem är lyckligast? Han eller jag? Jag känner mig oerhört lyckligt lottad i livet men han kanske känner sig minst lika lyckligt lottad. Vad vet jag om det? Kommer alltid fram till samma slutresultat; det går inte att avgöra vad som gör någon lycklig och det finns ingen måttstock som går att använda. 
 
Livet är väl ingen tävlan i lycka? eller är det det? Är det inte det som är de flestas mål - att vara lycklig själv och kunna göra någon annan lycklig. Kanske i omvänd ordning men jag är inte säker på att den funkar alltid.
Det man däremot kan anamma är Mudita. Buddismens benämning på osjälvisk glädje. Det vill säga, man kan göra andra glada utan egen tanke på vinning, unna andra framgång utan avund. Känna ren glädje för att grannen har lyckats i livet så att denne kunnat köpa värsta porschen eller till och med känns glädje för damen som sitter i rutan och skrapar fram miljoner på triss. Det låter enkelt att säga o skriva men är en svår konst och enklare ju närmare en människa står en. Men för var gång man lyckas tror jag världen blir lite lite bättre.

Pengar

Det är fascinerande. Man upptäcker det när man som jag under ett antal år jobbat dagligen med människor genom jobbet. Och jag tror inte vi skiljer oss så mycket åt. Visst finns det de av oss som alltid är totalt principfasta och aldrig viker en tum, eller tvärtom, de som aldrig håller något heligt. Men de flesta är nånstans där mitt emellan. Man kan rubba på sina principer under vissa omständigheter. 
Allra tydligast märks det när det handlar om pengar. I ena änden slåss vi för rättvisa och regler som arbetsgivare måste följa till punkt o pricka. Å andra sidan kan vi rucka på dessa ganska ordentligt - om vi får tillräckligt betalt eller tjänar nåt på det själva vill säga. Fast då är det VI själva som bestämmer spelreglerna och säljer oss för pengar - inte nån annan. Så sens moral måste bli. Ja, jag säljer mig gärna för pengar - men du säljer mig banne mig inte för ett öre.

Okapin made my day

Okapin räddade min dag
 
. Den kom vandrandes in i mitt liv som en sommarmorgon som kommer redan på våren. Vilken skönhet eller fulhet - upp till betraktaren men jag tycker fin. Undrans om Gud var full när han kom på det här djuret som tydligen ska tillhöra giraffsläktet? Det kanske bara är jag i hela världen som aldrig sett den förut. Tänk om nästan absolut alla vet om det här djuret o kanske till o med har en under sängen eller i bur. Tänk om det bara är jag som svävat i mörk ovetskap om dess existens? Jo, jag vet att jag hakar upp mig lite för mycket nu på Okapin. Det finns definitivt viktigare saker i världen - eller inte. Som att lösa USAs ekonomi, som att kämpa för fred i världen, som att värna om myrstackarnas vara and so on. Men Okapin kräver också sin dos i alltet och tack vare den var inte den här dagen heller helt bortkastad. Tack Okapin - tack dagen!

RSS 2.0