Livets surf

   
 
 "Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi."
Han säger så, Björn Ranelid. Det är en mycket vacker sammanfattning av livet.
När jag ligger i vattnet vid Mui Nes strand och väntar på ännu en sån där perfekt våg tänker jag ungefär likadant men på ett annat vis. Jag kanske inte är nån sämre människa för det men det får väl juryn i himmelsrätten fälla utslag över när det blir läge. 
 
   Den kommer till mig prinsessan i sagan som prinsen på den vitkrusiga springaren och ger mig en kyss där bubblorna runt kroppen känns som lagomvarm jacuzzi.
Vågen för mig tio kanske femton meter in mot strand när jag slutligen hittar en som vill leka med mig o låta mig surfa nästan tyngdlöst.
 
Det är då o just då jag tänker "att leva är att surfas av vågen i havet jag där jag möter himlen du nånstans på mitten där hav o himmel möts så perfekt i nästan samma ton. Döttrar strand o söner stjärnor finns med oss vart vi än himlar med ögonen o vart vi än vågar oss".
 
Mui Ne har ett av de finaste bad jag nånsin upplevt. Perfekt djup, lagom stora en-metersvågor om man fångar de rätt och sand som känns för fötter o kropp såsom smultron i munnen. Härlighetens vara skänker mig även den djupaste av tacksamhetens tankar där jag ligger på mage i brusande vågskvalp vid strandkanten obekymrad om att jag kanske aldrig blir av med alla miljoner sandkorn som gosar med mig o letar sig in i minsta vrå. Vilken tur jag har som får uppleva detta! Vilken enormt liten klick av de människor som funnits och finns jag tillhör o som får se o ta del av detta av livets underverk. Känner tacksamhet till livet trots att det inte låter Liselotte vara ifred.
 
Vi får bara provsmaka härligheten eftersom Liselotte mår sämre igen. Efter ett antal samtal till sjukhus o SOS International bestämmer vi oss för stt bege oss därifrån till mer civiliserade trakter om hustrun skulle bli ytterligare sämre - som om det inte redan räckte för henne stackarn.
 
Vi hoppar vår andra övernattning och hittar skjuts klockan sju på kvällen där dagen heter tisdag. Men den fem timmar dryga bilresan på Vietnams vägar är en helt annan historia :)
 
 
 
 

Mui Ne nästa!

   Så upplever jag ännu en gång hur vi, som det känns, genom ett svängt trollspö från ödets fe, droppas ned på en plats som jag tidigare bara skådat på karta o drömt om.
 
   Något bra har jag o vi gjort eftersom det alltid känns som turen är på ens sida. Antar att det handlar mer om hur man väljer o se på sin omvärld. Givetvis är det ju inte tur att en av oss blir sjuk, men det finns ju annat att ha tur med.  
 
   Efter några dagar på Ninh Chu beach där hustrun mått ömsom bättre ömsom sämre men aldrig bra, känner hon o vi ändå att vi orkar göra en resa söderöver igen. Med hjälp av taxi o buss tar vi oss framåt. 
 
- Bus has gone sir, säger taxichaufförn när vi kommer fram till busshållplatsen. 
Jag pekar på den buss som står inne som det visserligen står Saigon på, men han skakar på huvudet medan han med avvärjande gester motar iväg busschauffören som antagligen hojtar typ "Ska ni med?" på vietnamesiska. 
 
När taxikillen ser uttrycket "vad fan gör vi nu" i mitt ansikte skriver han ned 1.500.000 (ca 600:- för 10-11 mil gentemot busspriset 600.000) på en pappersbit. 
- I drive you! säger han sen o räcker över sin telefon till mig.
 
Men när kvinnan i telefon på dålig engelska bekräftar att bussen redan gått känner jag tydligt hur vi är på väg o bli blåsta.
Under protest från taxikillen kliver jag ut o springer fram till bussen som är på väg att ge sig av.
Jodå, bussen ska visst köra dit vi vill o tyvärr bekräftas mina farhågor.
 
Nu mäkta irriterad hämtar jag familjen o vår packning ur taxin o kräver den sista femtioöringen tillbaka av chauffören. Ingen jäkla dricks här inte! När ryggsäckarna o familjen är på bussen kutar jag tillbaks till taxikillen, spänner ögonen i honom o säger; Never do like this again!
 
Vet ju sen innan att man råkar ut för liknande saker ibland men man blir lika förbannad varje gång o vänjer sig liksom inte vid o bli blåst.
 
Väl på bussen slår ännu mer värme mot oss. Många ögon studerar oss när vi lotsas genom en av de två gångarna bland trångt sittandes o liggandes resenärer. Alla är vietnameser utom det tjeckiska paret längst bak på en bädd(!) vilka jag hamnar bredvid. Resten av familjen sitter lite längre fram.
 
Känner hur det sticker i ögonen. Avgaser som läcker in? Vet inte men försöker halvt ihoptryckt komna upp i lite sittande ställning där luft från en ventil kommer in. Bekvämt - Not! Eftersom huvudet trycks mot bädden ovanför mig o utrymmet förmodligen är anpassat för en mindre vietnames.
 
Försöker få kontakt med tjeckerna men den önskade dialogen blir mer en monolog från min sida och deras engelska o tyska språkkunsksper verkar vara ytterst begränsade. Men efter några mil o en bjudöl från mig tinar de upp lite. Mannen o jag fortsätter sedan att med gester o rotvälska på engelsktysktjeckiska dela en del av varandras livsöden. Det sista han gör är att bjuda min familj att komma o bo hos dem i deras by utanför Prag. Schysst! :)
 
Till slut släpper bussen av oss vid en annan mindre tom buss. Värmen är enorm. Vi kliver på. Bussen är inte helt tom. En man sitter tuggandes o svettas i sin lika svettiga välanvända hatt. Han ler mot oss o säger nåt som vi gissar betyder att bussen snart ska gå. Men inget händer. Sen händer inget igen. Vi går ut ett slag o undrar om chauffören gått ut i strejk eller hur många timmar det ska dröja.
 
Efter att ett påfluget gäng propsat på att de ska skjutsa oss på sina vespor i stället dyker chauffören o en biljettkille slutligen upp. Vi betalar de cirka 8 kronorna o bussen sätter av de två sista milen mot Mui Ne.
 
 
 
 
 

Från Nha Trang till Ninh Chu

I fredags lämnade vi Nha Trang utan sorg i hjärtat. En typisk sommarturistort med sina hotell, restauranger, strandpromenad med havet o bad inpå knuten.
 
Vi fick reda på att tåget skulle gå klockan 11.18. Med en timme på oss slet vi hårt för att hinna packa, checka ut o beställa taxi. Med god marginal kom vi till stationen bara för att få veta att tåget var en dryg timmme sent. Biljetterna för oss fyra den två timmar långa resan betingade 300.000 dong, ungefär 110 kronor. 
 
Plötsligt kom en man fram o började prata. Hans accent  påminde om australien och han bekräftade genom o berätta att han flyttat hit från Sydney för ett bra tag sedan. Han hade vissa medicinska kunskaper o efter att vi lite misstänksamt iakttagit honom smälte vi. Han gav Liselotte saltbalanserande o febernedsättande medikament och vi fick en trevlig pratstund innan tåget dök upp.
 
Vi hade bokat de dyraste biljetterna o platserna höll lite under svensk gammal 2 klass.
 
Färden gick genom risfält på risfält och ett o annat berg o några mindre byar innan vi nådde fram till en sömnig stationsort. Taxi vidare till badorten Ninh Chu där vi doppades utanför ett stort hotell efter att slutligen fått ge upp försök att på engelska förklara ungefär vart vi ville.
 
Vi käkade en lunch på ett hemvävt matställe mitt emot hotellet. Sökte upp nytt ställe på internet i telefon som verkade ok o bad om ny taxi som tog oss dit. I vår underbara bungalow bara femton jämfotahopp från stranden hade vi haft en paradisisk tillvaro om alla fått vara friska. Liselotte mådde ena stunden bättre, andra sämre.
 
I förrgår reste vi vidare då Liselotte kände sig hyfsad.