Mr S Mile o jag
Min fru vet redan om mitt förhållande. Det kom väl inte som nån överraskning för henne eftersom jag alltid under mitt lugna oskyldiga yttre haft en dampdjävul i kroppen som har svårt att sitta still för länge.
Det började för ett drygt år sedan när hustrun undrade om jag inte skulle haka på henne till gymet. Efter lite betänketid så bestämde jag mig för o ge det chansen trots att jag alltid tyckt det varit tråkigt att träna. Säger det innan nån annan hinner före - ja, det syns på mig. Men livet är ju för kort för att inte ge saker chansen.
Tror sen att det finns tre kategorier av oss människor när det gäller träning. Förstås de som tycker träning är nåt helt meningslöst o som aldrig har en tanke på att träna. Sen delar vi som tränar på oss där den ena grenen gärna går på gym med glädje men kanske skyr springet. O sen de andra av oss som gärna springer en runda men ogärna lyfter skrot, till vilken jag hör. Och olikhet är väl härligt o livsbejakande!
Satte i fjol upp som mål att träna upp min kondis o lite muskler som räckte till att vara med i ett tävlingslopp innan året var slut. Lirade diverse bollsporter o sprang mycket som yngre innan hälsporrar o andra väl valda ursäkter fick mig att nästan helt sluta att motionera. Så nån slags avlägsen grund i kroppen hade jag kanske o på så vis ett litet försprång gentemot nån som börjar helt på noll.
Jag höll på att dö efter femhundra meter första gången jag var ute o sprang. Men sakta men säkert fixade man 1 km, 2 km, 3 km osv. Innan förra året var slut hade jag både hunnit springa en hel mil samt kortare lopp o kanalsimmat 900 m o fått banka mig för bröstet o säga till mig själv - Fan vad bra du är Tony!
Så var det mitt förhållande. Mitt förhållande till det eller den jag döpt till Mr S Mile. Jag fixar numera o springa en mil ganska enkelt. Sprang även halvmara på drygt två mil i år men den var tuff för den 45-åriga kroppen efteråt. Kommer säkert o även springa nån riktig mara nån gång över 4 mil men allt handlar ju om i fall man tränat sin kropp för o lyckas utföra något vad det än må vara.
Och det är just där mitt förhållande till Mr S Mile känns så fint o bra på alla vis. Han är så lagom på nåt vis. Inte för kort o inte för lång. Grunden i att jag har svårt för längre är nog mest mental. Blir så jäkla uttråkad av o springa längre sträckor än så. Men med Mr S Mile brukar jag kunna behålla smilet hela vägen ut o bara grina lite illa nån gån i lopp när tävlingsmänniskan i mig ger sig den på att ta mig förbi den som är framför mig över upploppet o hålla de bakom mig, som flåsar i nacken, bakom mig hela vägen ut.
Så Mr S Mile o jag fortsätter kila stadigt - kanske livet ut om han o min kropp vill :P - om kärleken består o känns ömsesidig.
Lycka till med era förhållanden till allt vad det nu kan vara i tillvaron!