Den ger mig bra vibbar

Vi brukar ha en skön stund tillsammans - jag o min lilla vibrerande vän. Bara den o jag. Ska nog döpa den till K
 
Danielsson. Jag gillar att det är raka rör. Inga massa inställningar o konfigurationer o annat skit. Bara på eller av. Inget tjafs! Adios alla gringos till plack som får ställa ut sina placktofflor i hallen o vandra över till andra sidan - barfota.

Bästa haren i Vietnamesisk öl

Vietnam närmar sig. Lördan den 19e oktober närmar sig som en hare på vägen i strålkastarskenet - vill liksom inte hoppa bort från vägen. Under några sekunder av vånda över att göra kebab av den långörade skapelsen vet man inte hur det hela ska sluta. Oftast hoppar den precis i sista sekunden. En gång gjorde den inte det men det är en annan historia.
 
Nu halkade jag av Vietnamspåret in på haren. Det var inte riktigt min mening. Men Vietnam närmar sig o familjen förbereder sig. Ja, så borde det vara i alla fall. Men vi lever våra vanliga liv och slås då o då av att det bara är si o så många veckor kvar. 
 
Igår satt jag o hustrun o surfade runt för o finna tips om bästa platserna, bästa vägen, bästa, bästa, bästa. En viss röd tråd finns oftast varje gång man sitter sådär. Men oftare slås man av hur olika vi människor ser på det vi ser med ögonen, luktar med näsan, hör, känner. Ibland undrar man om vi lever i samma värld fastän olika världar i denna samma värld. Helt enkelt - det som är bäst för den ena kan ibland vara sämst för nån annan. Och det gäller ju såväl i Vietnam som i livet i allt.
 
Hela tiden tusen funderingar på ditt o datt men just nu kom jag på att jag bara undrar över en sak. Finns det harar i Vietnam? Såna som springer på vägen i strålkastarens scenljus. En undring till. Kör de med helljus i Vietnam? Kör de alls eller cyklar de bara runt risfälten? Nu återstår bara 998 frågor...
 
Stryker några undror till. Undrar om man hinner få en smörebröd med en elefantöl till på tåget över till Kastrup? Finns elefantöl längre? Är den vietnamesiska färskölen för en krona glaset som hustrun läste om god? 995...
 

Längtan

Längtan. Ett av livets mest ömtåilga och behövda ord. Det är längtan efter något som gör detta något till något som är mer värdefullt än något annat något. Längtor kan ju vara av så många olika slag. Men vad vore livet utan dessa längtor? Tänk om man föddes längtanslös. Att aldrig få längta efter någon eller något. Nu tror ju inte jag på det klassiska helvetet. Men om jag har fel, det händer faktiskt att jag har det, så kanske just den till synes varma platsen består av ett evigt längtanslöst liv. 

 
Längtar alltid efter något. Vill man vända längtan till något negativt kan man säga att man aldrig är helt nöjd. Men det gör inte jag. Jobbar inte på det viset. Hur fysiskt o mentalt bråkandes längtan än kan vara står det bara för nåt positivt. För man längtar ju aldrig till något som är dåligt. Just för en liten stund sen längtade jag efter en kall Raki på den där terassiga restaurangen på Kreta där vi satt och såg ut över bergen. Lite innan det längtade jag efter en kram. Och innan det längtade jag efter o få skriva lite. Hela tiden finns längtandet som en varm vilande katt i solskenet som alltid vill väl. Längta av hela era hjärtan - längta!

Berhagens kräftor o After Dark

Kom just på att de inte blev nån kräftskiva i år. Synd. De som kan vara så angenäma träffar med muntra människor o allt. Lasse Berghagen fiskade kräftor när han var liten. Det har jag läst i hans bok. En gång skojade en vän till familjen med dem o la en hummer i en av deras burar varpå Lasses pappa var mäkta stolt över o ha fångat sveriges förmodligen största kräfta. 
 
Borde finna en ny bok. En som jag egentligen inte hade valt normalt. Utmana mina egna ramar. Det är så nyttigt när man väl lyckats ta det stora steget. Sett en film man normalt aldrig hade valt. Bakat en kaka man aldrig trodde man skulle göra. Det där med o utmana o besegra sina förutfattade meningar.
 
Fick i present att gå o se After Dark. Nej, jag hade aldrig köpt biljetg till det själv. Antagligen aldrig kommit på tanken. Just därför blev jag extra glad för den presenten o oavsett vad jag kommer tycka gör det mig till en mer mångfasciterad individ med lite bredare blick; troligtvis ett uns mer förståelse för det som omger mig o som jag allt för sällan ger chansen. After Dark blir super! Det tror jag! Undrans om det ingår champagne. Sån där rosa tack. Det blir bra.

Snart bara trall kvar - Trallala...

 
 
Bilden ovan har inte mycket med texten nedan o göra utan är helt enkelt en vanlig jädra skrytbild för o visa att jag kan när jag vill. Nu ville jag det.

Glad Änd-sommar på er!

Sommaren som aldrig ville sluta spela har bjudit på många vackra stunder. En stund är nu fastän det inte ens står att det är sommar i kalender. Alla dessa lögner! Kalendern far med osanning. Eftersom jag är en sån kalenderbitare när det blir vår, och jag klär mig i vårtyll o hävdar min rätt till vår även om snön ligger kvar, är det inte mer än rätt att jag tullar lite på kalenderns slaveri nu. Jag bestämmer att det är sommar. Man kanske borde fira Änd-sommar nu liksom man firar Mid-sommar. Varför inte fira För-sommar också i början? Alla anledningar o fira är värda respekt!

Hallelujah för denna dag - ett liv

Jag vaknade idag av att lusten stod o smög bakom hörnet. Jakten blev misslyckad men jag överlevde dagen ändå o kunde slutligen finna min bästa taktik. Sätta mig ned o låta lusten komma till mig. Likt fågeln barnet jagar som bara flaxar bort mensom kommer när barnet sätter sig ned av trötthet o håller brödbiten stilla i handen. 
 
Jag lever i min värld av glömska o blev påmind av livskamraten under en kort stund när jag susat ut för att slå några fina spikar i träet o skruva några sköna skruvar i den blivande altanen.
- Ska vi gå på bio?
I ett svindlande ögonblick insåg jag att det var tisdagen när jag egentligen tänkt åka på fotboll men där min taskiga planering satte stopp för planerna o där hustrun kommit med kloka förslaget att vi i stället skulle se på filmen om Monica Z som vi pratat om o se.
Hur fan kunde det redan bli tisdag så fort när det nys var tisdagen innan? Jag vet inte men skramlade ihop verktyg, lampor o kamraten Mr Borr. Mr Borr är nämligen en av få saker jag inte vill ska bli fuktig o han får alltid följa med inomhus. Ögon o annat ok - men inte Mr Borr!
 
Monica-filmen var en skön må-bra-film som kan rekommendera om inte annat för storyn i sig o den sköna musiken. Jag njöt av hela filmen o mitt vackra sällskap utan o kolla klockan. Vilket toppenbetyg för alla sinnen! Ägnade även en stund av tanke till min kära mor Monica. Vilket vackert namn!!
 
När vi kom hem o softade började en filmdokumentär om Ray Charles. Klockan 23.35!! Den varade nästan två o en halv timme och jag kunde inte slita mig. Nån kväll skulle jag ju vara duktig o gå o lägga mig som vanligt  folk men det kunde inte bli den här. Hallelujah Ray!!
 

Kul Tur

Varför varför varför finns det ett speciellt program på SVT1 som heter Kulturnyheterna? Absolut inget fel på själva programmet i sig men varför varför varför måste det finnas ett separat program om nyheter som berör något som vi/de bestämt är kultur? För det första - är inte allt kultur? Eller vad är kultur?? Varför är inte en nyhet om att en människa som heter Mia Engberg har gjort en film baserad på ett telefonsamtal till henne? En fantastisk idé om film i sig. Men varför ska inte berättelsen om hur hennes film Belleville Baby kom till kunna sändas i de vanliga nyheterna bara för att det sorteras in i ett snävt fack som kallas kultur? Jag vet inte. Jag vet inte varför vi människor har sådan mani att sortera allt i vissa kategorier inom allt som livet har o erbjuda. Allt från musik, nyheter till sort av människor. Är inte all musik - musik. Är inte alla nyheter - nyheter? Är inte alla människor - människor???

Evighetens historier

Jag kom o tänka på en sak när jag tänkte på min dotters kisse Musse som dog igår. Det i sig är förstås ledsamt när man som hon vuxit upp med en varelse som bara ska finnas där - alltid. Men alltid finns ju inte på riktigt. Det är ett ord som är självljugande liksom. Nåväl om man lägger till DIN eller ER eller MIN alltid så bertyder det väl all tid man har tills man själv inte har nån mer tid. Men inte annars. Jag kan till exempel inte ALLTID älska o visa mina närmaste den kärlek jag känner. Men jag kan o kommer göra det ALL TID SOM JAG HAR. 
 
När jag tänkte på kissen Musse kom jag på att jag alltid känner ett uns av sorg så fort jag ser eller hör att någon människa dött. Ung som gammal. Givetvis är det en enorm sorg och förlust för var o en som försvinner från det vi kallar livet på jorden. Men jag sörjer också på ett lite annat vis. Jag känner var gång ett uns av ledsenhet över att jag inte hann lära känna den människan o dess historia. Alla människor bär på ett helt liv och allt vad det livet bestått av, oavsett hur gamla de blir. Skulle nog kunna ägna mitt liv åt att sitta, stå o gå och lyssna till vad människor har att berätta eller vad deras medlevande har att berätta om dem. Så många historier - så många förluster. Förvisso föds det nytt liv för var o en som försvunnit. Men ändå. Dessa livs slut kommer också vara en förlust av historier.
 
För övrigt tycker jag om att vandra på kyrkogårdar. Bland gravstenar. Läsa namn. Svindla iväg om namnens alla historier och känna mig helt lost inför alltets enorma evinnerliga evighet. Då. Och egentligen som mest Då känner jag mig mer levande än någon gång annars i livet. Jag går fortfarande här och blickar över fält av stenar varunder liv inte existerar längre. Jag har ännu et liv - ett liv som kan gå bland gravstenar och tänka saker...

Up and down

Jag sprudlar av att berätta allt för er. Men jag vet att troligtvis ingen och högst få kommer orka läsa allt. Nåvälan (skriver man det i ett enda ord?). Då skriver jag väl till den där Tony då. Han kan att frossa i eget material. Är lyckligt lottad på mången vis. Har en hustru som orkar med mina knasiga infall och att jag ibland inte orkar hålla masken. Jag försöker och lyckas ganska bra att vara en normal människa. Men ibland rämnar ytan och jag flippar ur. Det är då hon bannar och hyllar o orkar o vill stå kvar. För hon vet att jag putsar till fasaden så pass att den inte spricker. Jag håller ihop paketet trots allt.
 
Håll gärna med om, eller protestera, att en knasig sak är att bloggar o mail går åt fel håll. Nu vet ju inte jag hur allas sms och mail kommer i telefonen o datorn. Men på mina elektroniska prylar kommer det senast högst upp. Jag vill ju ha det till att det kommer längst ned. Man börjar liksom uppifrån o läser i en bok vad nån skrvit o letar sig nedåt - likt livet i stort i många situationer ;)  Man går uppifrån o nedåt o inte tvärtom. Eller tänker jag fel här också? Man kan ju faktiskt tänka tvärtom i de flesta av livets skeden. Ganska nyttigt!
 
Det bästa kanske är om man börjar uppifrån ibland o nedifrån ibland - omväxling förnöjer.

Lusten

Jag anade lusten som stod o kikade fram bakom hörnet när jag klev upp från sängen. Men den drog sig tillbaka. Jag jagade, men kom aldrig i närheten. Det är nog så enkelt att den är snabbare än jag, så jag får vänta in den ungefär som katten som sitter blixt stilla för att vänta på fågel liten som kommer tillbaka intet ont anande. Då gör jag ett krum-hopp o fångar den.

Tony bantar

Jo jag vet att jag skriver på tok för mycket när lusten blir för stor - typ som vissa som vräker i sig en hel ask choklad eller en mega-chipspåse o som sen mår illa. Lite så kanske det kan bli med för många ord i ögonen.
 
Så här kommer en nedbantad version av inlägget nedan för er som har bråttom  ilivet eller som känner att alla orden i ögonen inte får plats.
 
Kände mig som Peter Jöbacks av raggmunk med schottis nedåt marken var fjärilar. Lyssnade i stället till fågelkvittret där en stackars pipig granne rör upp känslor. Visste att hoppet sviker förgäves längst in. Och jag kunde. Och jag har nyss raggat tag i några telefonnummer till en spännande utmaning. En del kan inte alltid, kan de säga där man får gissa lite menar. Och jag suger en aning i lilla formatet där massa supportrar försöka kul o ha med dricka en öl. Nu nån kanske berättar på mig o undrar vems kalmaritiska huliganer faller gulligt.
 Jo vara ute i sista lust. Nu jag lust. Går knackigt o skriva så!

Drottningsylt, finländsk engelska o ohuligansk bussresa.

Kände mig som en not ur Peter Jöbacks fina Sommarens Sista Sång när jag tuggade min sista lunchtugga av uppvärmd raggmunk med drottningsylt o fläsk till. Låtsades att de gula löven som dansade schottis nedåt marken var fjärilar. lyssnade i stället till fågelkvittret där en stackars pipig en som missat tåget mot Afrika försökte göra sin stämma hörd i det avlägsna brummet från avlägsen granne som klippte gräs.
 
 
Ja. Drottningssylt. Om det nu rör upp känslor så var det ändå så. I samma stund som jag greppade kylskåpshandtaget visste jag det. Visste att lingonsylten troligtvis hade flytt sin kos. Men hoppet sviker aldrig så jag letade halvdesperat. Letade förgäves en gång till när jag såg den stå i ett lömskt skimmer längst in. Burken med drottningssylt. Visst kan man, tänkte jag fastän min förutfattade mening om vad som passar sig till njutningar som raggmunk sa mig nåt helt annat. Och jag kunde. Och jag tyckte det var - helt okej.
 
Har nyss raggat tag i några norska o finska travtränare för att intervjua dem o lyckats bra. Det kan trots internets all förnämlighet vara knepigt ibland o leta upp telefonnummer till dem. Sen tycker man att vi svenskar, norrmän och finländare är på ganska lika nivå. Men icke när det gäller språkligt. Att prata med en person från Norge kan vara mer elle rmindre lätt beroende på dialekt men det brukar funka bra. Men att intervjua en finländare kan vara en spännande utmaning. Eftersom jag aldrig gick kursen i finska för nybörjare brukar jag inleda med frågan om de kan svenska. En del kan ju det! Men i de flesta fallen blir det tyst i andra änden innan jag försöker kontra med ett "Do you speak english?" med rädsla för att de bara lägger på o tror jag ringt fel. Oftast, om än inte alltid, kan de säga enstaka ord eller fraser på engelska där man får gissa lite o försöka förstå på tonläget vad de menar. Och jag som tycker min engelska suger en aning. Men jag undrar hur det står till med utbildning i engelska i vårt östar grannland egentligen.
 
Nästa utmaning i lilla formatet blir o dra ned till KFFs kansli o kolla om de har nån plats kvar till bussresan i morgon där massa supportrar åker till Växjö o ska försöka tysta hemmalagets hejaramsor. Hade varit kul o ha med en kompis. En sån som man kan dricka en öl med o berätta skojiga historier för. Nu har jag ingen sån med mig så jag tänker smyga mig in i nåt gäng. Där nån kanske berättar en rolig historia över en öl inför kompisar o där de kanske kollar på mig o undrar vems av kompisarnas kompis jag är. Spännande! Undrans om det finns såna där huliganer med på bussen? Också spännande men föga troligt. Tror inte kalmaritiska huliganer är så vanligt. Det faller liksom på dialekten och blir inte skrämmande när nån vrålar nåt hotfullt. Låter nog mest gulligt - typ som en arg norrman.
 
Jo jag vet, det är typiskt mig som kära hustrun säger. Att vara ute i sista minuten o inte boka bussresan tidigare. Men då visste jag inte om jag hade lust. Nu har jag lust. Lite så med bloggande också. Går knackigt o skriva när jag inte har lust. Men nu har jag lust. Så det så!

Författning om förutfattat

Du ska inte ha förutfattade meningar. Det är så vi säger - för att man ska säga o tycka så. Men alla av oss har ju förutfattade meningar. Vi har det förmodligen för att det sitter i våra gener som någon slags överlevnadsgrej. Likadant som med att adrenalinet stiger och vi blir förbannade om nån skrämmer oss. Vi ska vara förberedda till strid om nån hoppar på oss och vi ska ha förutfattade meningar för att skapa oss en uppfattning om i fall den andre personen eller saken kan vara farlig. Jag tycker det är okej - och ett måste -  att ha förutfattade meningar. Men vi måste våga sätta de förutfattade meningarna på prov och vara beredda på att ändra vår syn på personen eller saken och ge den/det en ärlig chans. Det är enkelt att skriva, men svårt att omsätta till handling. Det är energikrävande o kan stjäla prestige ifrån en. Men varje gång man ger det chansen och man tvingas inse att man hade mycket eller lite fel är det en seger för ens egen utveckling som människa. De gånger rman går minst segrande ur en förutfattad mening är när man inte vågar testa den - eller när man gör det, får den totalt bekräftad, fyller på sitt eget ego och egentligen inte blivit något klokare alls. 

Apan i mig

Har förstått att man bör lätta upp stämningen på bloggar med bilder men har ingen riktigt bra just nu. Får duga med apan så länge. Kunde lika gärna ha varit jag  - en dag på jobbet ;)

Bedårande

En bedårande morgon av vår, eller snarare höst-tid. Vart tar alla fina fjärilar vägen? Bara en ynka sommarfluga kvar som sätter sig bredvid mig. Men den gör ju ingen sommar. Men för en gångs skull känner jag ett uns av sympati med sorten av djur. Han eller hon känner väl så klart som jag, vill liksom inte inse att sommaren packat ihop. Själv går jag fortfarande o tänker att jag kanske skulle cykla ned till bryggan för ett dopp. Det finns dock något skirt vackert med vägran till höst o golgatan som leder till vinter. Skirt som fjärliens vingar, envist som flugans påhälsning. Vackert som längtan efter ständigt liv. Idag väntar brädgården eller snarare Byggmax. 45 gånger 145 eller 45 gånger 175. Jag måste ta ett beslut om vilken dimension som räcker. Så torrt och mindre intressant för nån annan än jag. Men jag vill ju att brädan ska lira med mig, vara på min sida liksom. Har ju fel jobb egentligen eftersom jag dyrkar tid när jag får slå en spik genom lätthamrat trä. Nåväl - svårhamrat duger väl också även om det är mer bråkigt. Då kan jag meditera och tänbka stora o små viktiga saker som knorrar till livets snickeri. Haha - tänk om ingen läser det jag skriver :) Men jag får skriva i var fall. Så länge jag får göra det o spika lite ibland kan jag andas oavsett om det är sommarhöst eller annan tid i evigheten. Puss på er lördag!

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.


RSS 2.0