Evighetens historier

Jag kom o tänka på en sak när jag tänkte på min dotters kisse Musse som dog igår. Det i sig är förstås ledsamt när man som hon vuxit upp med en varelse som bara ska finnas där - alltid. Men alltid finns ju inte på riktigt. Det är ett ord som är självljugande liksom. Nåväl om man lägger till DIN eller ER eller MIN alltid så bertyder det väl all tid man har tills man själv inte har nån mer tid. Men inte annars. Jag kan till exempel inte ALLTID älska o visa mina närmaste den kärlek jag känner. Men jag kan o kommer göra det ALL TID SOM JAG HAR. 
 
När jag tänkte på kissen Musse kom jag på att jag alltid känner ett uns av sorg så fort jag ser eller hör att någon människa dött. Ung som gammal. Givetvis är det en enorm sorg och förlust för var o en som försvinner från det vi kallar livet på jorden. Men jag sörjer också på ett lite annat vis. Jag känner var gång ett uns av ledsenhet över att jag inte hann lära känna den människan o dess historia. Alla människor bär på ett helt liv och allt vad det livet bestått av, oavsett hur gamla de blir. Skulle nog kunna ägna mitt liv åt att sitta, stå o gå och lyssna till vad människor har att berätta eller vad deras medlevande har att berätta om dem. Så många historier - så många förluster. Förvisso föds det nytt liv för var o en som försvunnit. Men ändå. Dessa livs slut kommer också vara en förlust av historier.
 
För övrigt tycker jag om att vandra på kyrkogårdar. Bland gravstenar. Läsa namn. Svindla iväg om namnens alla historier och känna mig helt lost inför alltets enorma evinnerliga evighet. Då. Och egentligen som mest Då känner jag mig mer levande än någon gång annars i livet. Jag går fortfarande här och blickar över fält av stenar varunder liv inte existerar längre. Jag har ännu et liv - ett liv som kan gå bland gravstenar och tänka saker...

Kommentera här: