The Good Life

Åh, det goda livet, full av roliga 
Verkar vara den perfekta 
Mm, låter det goda livet du dölja 
All sorg du känner

Du kommer inte riktigt bli kär 
För du inte kan ta chansen 
Så var ärlig mot dig själv 
Försök inte att fejka romantik

Det är det goda livet att vara fri 
och utforska det okända 
Liksom sorger när du lär dig 
Du måste möta dem ensamma

Kom ihåg, jag vill fortfarande att du 
Är du undrar varför 
Tja, bara vakna upp 
Kiss det goda livet, goodbye

 
Det kunde ha varit en dikt från min penna en dag när jag varit lite yr o snubblat på tangenterna. 
Önskar det i alla fall. Men det är ren skär översättning så som Google vill omskriva det om man ber om det.
Blir kanske inte alltid som man tänkt sig, inte utan man blir lite besviken sådär på sig själv o universum.
Men det spelar ingen roll den här gången. Andemeningen finns där om man anstränger sig för att se.
 
The Good Life som sången heter i original slog mig som en hård uppblåsbar hammare, en sån man kan vinna på roliga tivolin. Där kan man köpa sockevadd också men det talar vi om en annan gång. Helst ska låten framföras av min namne med Bennet i efternamn. Den pratar ju faktiskt om vår rädsla år 2014 över att släppa det goda bekväma omhuldade svensk-livet. Släppet där vi förlorar utan att veta om vi vinner. Hemska tanke.
 
Men kanske måste vi släppa, förlora och kasta oss ut ibland för att få något tillbaka. Något Annorlunda (mitt favoritord). Jag har en ytterst kär vän som har gjort det. Han kallade sig själv Daniel första gången vi möttes och därför heter han så för mig även om han är döpt till något annat. Vi är ju rädda för att  kasta oss ut - eller bli utkastade för den delen. Om vi själva får välja håller vi oftast hårt i ledstången när dörrvakten vill bli av med oss.
 
Så var det nog för Daniel också. Han höll så hårt han kunde i sin ledstång tills någon slog på hans fingrar så han blev tvungen att släppa taget. Jag vet inte om jag hade varit lika handlingskraftig som han var när livet plötsligt hängde på en skör tråd. Det vet man inte förrän man hamnar i den situationen. Men han bommade igen sin butik med alla inventarier. Han sålde sin bil. Han sålde möbler. Till slut fick han ihop tillräckligt med pengar.
 
För summan som vi i Sverige kunde ha anlagt en lyxigare swimmingpool eller köpt oss en jordenrunt-resa med all-inclusive köpte han biljett ut ur sitt eget land. "Jag var livrädd så jag skakade när jag och de andra satt gömda inne i lastbilen vid gränskontrollen. Vi hade hört om alla de som de hittade och släpade ut för att skjuta under ett träd. Alltid under ett träd." Daniel tog sig ut ur Irak i en lastbil med kylutrymme som gjorde skäl för sitt namn. 
 
Under tolv dagar färdades de dag o natt genom början eller slutet av Asien, hur man nu ser o vänder på det, och genom lycksalighetens Europa. En morgon stod lastbilen still extra länge. Dörrarna öppnades til utrymmet där människor druckit sin egen urin för att inte törsta ihjäl. "Ut, ni är i Sverige nu!", manade en stämma. Daniel tog sig huttrandes fram på gator genom alldeles okända kvarter bärandes tanken "Hur vet jag att de inte lurat mig?"
 
Efter att ha fått hjälp av några medmänskliga medborgare av Malmö stad kom han till Migrationsverket där han sökte asyl. Det tog ett tag innan vi hunnit lära känna varandra efter den första cigaretten tillsammans i januarimörkret och det tog ett ännu längre tag innan han berättade sin historia. Hans fru och fyra barn fanns fortfarande kvar i Bagdad där de flyttade från hus till hus var o varannan dag för att undkomma sina banemän.
 
Jag har fått en vän för livet och följt denna vän under hans första år (åren) i Sverige där han våndats intill något som kan liknas vid jävlighetrnas jävlighet. Där han varje dag undrat hur det går för hans familj, om de över huvud taget lever eller om bödlarna fått fatt i dem. Han sökte uppehållstillstånd och fick det efter en evighet av paragrafrytteri och översättningar från en advokat han inte fått välja själv och som brydde sig föga om ett ynka liv.
 
Jag har sett sorgen på riktigt i hans ögon. Känt den i hans andetag där jag försökt ingjuta mod i honom för att kompensera honom i hans värsta farhågor. Efter något som kändes som hundra år för mig och säker tusen o åter tusen år för honom fick hans familj komma till Sverige. Idag lever de ett strävsamt liv som vilka av oss Svenssons som helst och kämpar sig igenom ungefär samma vardagliga bekymmer som alla oss andra.
 
Daniel är muslim. Han berättade nyligen att han de senaste åren sänt presenter under Ramadan till en vän i Jordanien som haft det svårt, som bodde i en container med familjen. I år under Ramadan sände han i ställer en del av det han kunde avvara till sin mamma som i sin tur skulle ge till ett par som flytt från ökända ISIS. "Min vän i Jordanien lever som en kung i jämförelse. Han har tak över huvudet och hela sin familj. De har ingenting".
 
Muslimer ger under fastemånaden Ramadan. De ger vad de kan till de som behöver, till nära o kära. Det är så ofantligt vackert och saknas i mitt liv. Paret som nu fick av Daniel hade vaknat av att ISIS anfallit deras by. De med familj hade utan att hinna ta något med sig fått fly för sina liv springandes nästan nakna genom skog o mark för att överleva dödandet. Efter tre mil insåg de chockade att deras fyra månader baby inte fanns med...
 
Daniel är ledsen. Han känner sorg över att människor missbrukar islam. "Så gör inte en riktig muslim. Vi får inte döda, vad heter den, den lilla krypen som går på marken - myra. Vi får inte döda hund eller katten. Vi får inte döda människa. De förstör för oss riktiga muslimer." Orden är Daniels och han om någon är bedrövad över vad vad Islamiska Staten tar sig för. Han är ledsen för han vet att alla drar samtliga muslimer över samma luskkam.
 
Såg härom dagen en film på Facebook. Inget revolutionerande i sig. Men filmen visade en del av de 1700 män ur bl.a. den irakiska armén som fullständigt slaktades efter att ha blivit tvingade att hylla ISIS framför kamerorna. En efter en leds de fram. Den blodige jävlige avrättaren drar snabbt fram pistolen mot deras huvud och avlossar snabbt ett skott och dumpar sedan liket i floden nedanför. Bryggan inunder dem är ett enda blodbad.
 
Jag tänker som väl är mänskligt. Varför reser de sig inte och försöker fly? Varför försöker de inte ens? Bättre att bli skjuten i flykt än att möta sitt öde utan motstånd. Men så tänker jag. Jag som är en bortskämd svensk som aldrig någonsin någonsin behövt stå inför faktum att vara rädd för mitt och medmänniskor liv. Så tänker jag och inser att jag förmodligen inte vet någonting om livet i jämförelse. En hann de inte skjuta. Han ramlade i själv.
 
Här hade det säker hjälp med alla våra fina pengar som vi har förmånen att välja vart vi vill lägga. Var vi vill investera dem. Här hade de SÄKERT hjälpt PÅ PLATS. Pengarna. Pengarna som vi knappt vill skänka till tiggare. Pengar som vi är så jävla rädda om, räddare om än vårt och framför allt annat andras liv. Men om det kniper kan vi tänka oss att avvara lite grann om vi bara slipper besväret. Bara vi inte behöver engagera oss aktivt på plats.
 
Jag säger som krönkören Staffan Heimersson härom dagen "Det gör dig gott att skiljas från några spänn." Ja, det gör hjärta och själ och vår gemensamma värld gott att bli av med några spänn OM denna förlust av egentligen meningslösa sedlar och mynt skänks med hjärta o själ där vi verkligen menar något. Där vi är beredda att ta besvär för att en medmänniska ska få ett bättre liv och där vi menar något med det vi gör.
 

Jag vet alldeles jättepyttelite

   Jag vet nästan ingenting. Kom på det härom dagen. I alla fall vet jag så alldeles lite så. Så alldeles.
Ibland kan man faktiskt få hybris och alldeles få för sig att man vet ganska mycket. Så är det med mig i alla fall. Eller var. Eller är. Jag kanske glömmer det här och tror jag vet mycket om ett tag. 
   Plötsligt alldeles plötsligt händer det där som man trodde man visste man hade kontroll på och som man visste skulle hända eller som man visste inte skulle hända. Man hade alldeles jättemycket visste i kroppen.
Och så blir det inte riktigt så, eller alldeles alldeles tvärtom.
   Då inser man vad livet handlar om. Att leva alldeles så mycket man kan utan att veta alldeles så mycket som man tror man vet. Och kunna anamma och gå med på det. Acceptera hur alldeles lite man faktisk vet och kunna njuta ändå utan att känna stress över att man borde veta mer.
   Och där kände jag ett stresstroll som svingade svansen mot mig när jag precis kom o tänka på att jag kanske stavat mitt envisa alldeles, alldeles eller aldeles fel. Tänk om det stavas aldeles. Men det vet jag ju att det inte gör. Jag vet ju sånt. Eller gör jag det... :)

Skräm bort kärlekens tesslor

Sitter i skuggan av ett solskuggande parasoll som lika gärna kunde varit jag och som skyddar även mot regnets smaskiga droppar. Är vi inte alla vårt livs eget parasoll stundtals i våra vackra soldränkta liv? Smaka på regnet den som törs. Lite okallare än istapparna jag suttade på som liten men de smakar också liv.
 
Har inte hittat dagens tessla o rädsla ännu. Men dan är bara liten än o jag hinner tids nog.  Ska försöka att finna det läskiga som hoppar fram bakom svulstiga skrynkliga skynken bara för o skrämma skiten ur mig. Jag ska allt hitta dem. Det måste vara enda vägen.
 
För om vi inte sätter på ON-knappen på hjärnan, tänker till och ifrågasätter är det kört med oss. Rädsla är ett av monstren vi måste jaga fram ur vrårna. I lördags var jag rädd. Två spöken bort - check. Var först rädd för o bli utskrattad när jag som en av fyra lagmedlemmar i simstafett tänkte simma mitt snabbaste - bröstsim - när alla andra läckert satte varje crawltag. Men jag dök i o kom upp lättare efter att ha simmat ifrån den läskiga figuren som följt min sida. Hade sen aldrig simmat så långt som 1800 meter men anmälde mig till kanalsimningen ändå o brottade ned monstrumet på rygg.
 
Tänkte likadant fast tvärtom härom dan när jag skulle passera en tiggerska utanför Netto. Ger så gott som alltid en peng. Ibland stor ibland liten beroende på vad som finns i fickan förutom det livsobejakande bankkortet. Men den här gången utmanade jag räddet i mig igen. Bara gick förbi människan på knä både in o ut. Klarade det men inte fan kändes det bra trots att jag schasat iväg en farlig en från axeln. 
 
Men mister man en står där tusen åter. Alla de tusentals eller hur många ni är som skriker om att tiggare är organiserade brottslingar mm. Hoppas ni lyckas jaga iväg era fasor men jag hittar inte nyckeln till garderoben i mitt rum där ni sitter o trycker. Får sova med vetskapen att ni finns där o kolla en extra gång under sängen så ingen slunkit ut o kommit mig för nära. Läskigt o svårt o somna fastän garderoben är låst. Jag känner hatkärlek för er men jobbar på o skrämma bort de tre första bokstäverna så att vi kan sova tillsammans med olykta dörrar. Men då måste alla hjälpas åt för o nå dit.
 
Varför inte utmana din rädsla och tänk ett steg längre. Eller för all del två steg. Finns det kanske en anledning till att du, jag o de däringa andra, de där konstiga människorna man nog inte kan lita på sitter på gatan eller kontorsstolen där de gör?
 
Och exakt när, precis på dagen o klockslaget NÄR bestämde Någon att Sverige är precis lagom svenskt? Var det när den femtusende människan från forna Jugoslavien kom hit? Var det när vi fick vår förbannade Coca Cola-tomte? Eller var det när vi köpte vår sista Toyotabil eller slängde sista resten av kebaben i soptunnan - bara för att vi kunde o kände oss mätta o svenskpretto till bristningsgränsen? Kanske var det när någon tyckte den skulle starta ett parti som hyllade nazisternas gamla ideal - rensa ut skiten o allt som inte passar in i min inskränkta mall o fejkade idyll. Vilken tur då att alla som vill kan rösta på dem. Så jävla demokratiskt o fint. Räck upp en hand alla som håller med o skrik nåt som låter som Sim-hall.
 
Nej. Som min kloka o tänkande livskamrat sa för några somnarnätter sedan; enda vägen är kärlek. I denna kärlek innefattas att vi utmanar våra rädslor, fördomar o alla andra namn som kära barnet bär o som likt en strumpa i dammsugarröret sätter stopp för den flödande kärleken oss människor emellan. Om vi inte klarar det så går det åt helvete för oss. Så nu gäller det o välja rätt från menyn innan köket stänger o ge den i o suga upp fel ting.
 
 

Trams o allvar i ettt crescendo

Livet - jag behöver dig. Du kan vara bra o ha. Bra o ha, liksom en karta i kvarteren man går vilse i. 
Staden och klotet helt är fylld av tragik. Vi måste hjälpas åt o göra det eländiga lite lillare.
Vi är alla som skadeskutna djur. När vi tittar på de hemlösa, tiggande och sparkade hemlösa varelserna vi kallar djur med en annan ton är det oss själva vi speglar med en sminkspegel, en solkatt svarar med morsetecken i ljus som bländar.
 
Det här är det bästa du får. Snyfta som en kvinna eller gråt som en karl. Du kan inte krypa ur dig själv.
Fastän jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland. Fan - det skulle vart du.
Ett liv ihop betyder inte att du ser den du egentligen älskar. Ta av bindelen o sätt knorren rätt på grisen.
Jag är den som stått ganska länge o väntar på en dans. Jag är inte den som får frågan utan den som frågar.
 
Det är sommar och snart kommer höst och en vinter. Jag säljer då min bil och blir den jag alltid borde varit.
Det är då jag lyssnar på akustisk gitarr, röker som jag aldrig gjot förut och sitter på strandbänken och ser isarna smälta för att de bör. Du räknar allt sorgligt. Spelar det nån roll? Det är aldrig för senrt för smek, aldrig för sent för rosor och symfoni o grekisk dans på strögets torg. Aldrig för sent för vin o kärlek. 
 
 
 
 

RSS 2.0