Polis Polis Potatisgris

Läste nyss att en vän skrev att det är befriande att vara arg och att vi borde få vara det lite oftare.
Klokt sagt o tänkt. Vi borde få. Tillåtas att brisera utan att det ses som något fult och okontrollerat.
För lite är det så år 2014. Man ska ha kontroll. Man ska visa tolerans o ha överseende tills nån med horn tar en.
 
Sen har vi förstås olika individuella behov av att få visa ilska och göra oss av med onyttig stress. Själv blir jag inte arg särskilt ofta men jag jobbar på det eftersom jag också tycker det kan vara befriande om det sker på egna villkor.
 
Idag övade jag på en polis. Han ringde sju månader(!) efter att jag anmält en person för olaga hot där jag bland annat uttryckt min oro för mina käras trygghet såväl fysiskt som mentalt.
Sju månader är olika lång tid beroende på hur måttstocken ser ut bredvid det man jämför med.
Men om jag blir hotad och vänder mig till polis kräver jag att de ska ta det på allvar o höra av sig liiiite snabbare - tack.
 
När jag ser hur polisen jobbar förstår jag att kvinnor blir ihjälslagna av sina ex, och att gamla människor svävar i ständig oro över inbrott o våldsmän när ingen tar deras känslor på allvar. Jag till och med förstår att människor tar lagen i egna händer eftersom de vet att inget händer om de vänder sig till polisen. 
Sju i sammanhanget jävligt långa månader är åt helsike för länge att vänta på att tas på allvar.
 
Som tack för sju månaders kölapp bad jag herr konstapel att mer eller mindre göra vad han ville med sin rapport. "Då skriver jag att du är missnöjd med hur ärendet har behandlats?" frågade han. Eh...ja. Det kan du skriva. Eller så kan du skriva att polisen tappat allt mitt förtroende eller vad fanken du vill. Jag tänker i alla fall inte offra mer tid på er än ni gjort på mig, svarade jag och avslutade samtalet hyfsat förbannad.
 
Det är synd att det ska till ett ofunktionellt polisväsende, men vad tusan, det kanske det kan vara värt om man får bli lite äkta förbannad?
 
Kära kära polis polis potatisgris - ska're va på dette vis?

Konstens smyckande

Skrivandet är en ljuvlig form av konst och ett i sig otvunget kall från ens inres djupaste. Men någon sa. Någon som jag glömt, men där jag minns dennes ord. 
- Se konsten för vad det är.
 
Det är ju så lätt att sätta konstnärens bild, ord eller annat alster på högsta tronen och tycka att denne gör något stort för mänskligheten. Och det gör den förstås på sitt vis. Alltså något stort. Stort för mänsklighetens själar och hjärtan. 
Men den som säger att utföra konst är otroligt ansträngande och krävande vet inte alls vad det innebär att vaka över sjuka, slita i gruvan eller vara ensamstående och dubbelarbeta.
- Att utföra konst är att smycka vårt inre. Glöm aldrig att konsten inte är nödvändigt på något vis för vår överlevnad, ty konst är endast det som får våra sinnen och hjärtan att glimma.
 
Vackert så och utan konsten vore solen inte lika skinande, våra hjärtan inte lika brinnande vår kärlek inte lika uttrycksfull.
 
Leve konsten för vad det är och leve de som sliter ont i okonstens tecken!

Måndagsdikt tillägnad mitt livs kärlek Liselotte på Mitt Hjärtas Dag

Du har solen knuten i ett snöre vid din midja. Du äger den men förstår inte dess värde och skulle lika gärna kunna tappa den och fortfarande tro att den finns i din ägo.

Ditt leende får jordens konstnärer stå i skamvrån, blicka på dig och jämföra sina alster med självbesvikelse.

Du är alltid livsklädd i levande blodrött som om inget annat fanns som passade din uppenbarelse. Mina ögon kan inget annat se.

När du rökt din första cigarett och tankfullt smugit kaffet mod dina läppar är det lättförstått att världen är vacker. Det blir inte bättre.

Ena stunden önskar jag att du vore gyllene blad i min bok som endast jag fick läsa. Andra gånger inser jag att du står på den finaste hyllan i mänsklighetens bibliotek och även måste få läsas av andra.

Vi har måndag i vår kropp men alltid lördag i våra hjärtan - mitt svämmar över och flyter ånyo ut över tangenternas ordning.

 

ROMantik o svar på livets frågor

Klyschan att det aldrig är för sent gör sig påmind igen efter att en vårig vinter med svag nyans av höst begär audiens hos slutet gott. Jag blånekar till sorg för att vintern ställt ut tofflorna i hallen och rotar i stället fram vårflaggan ur min röriga garderob.
 
Det är aldrig för sent att blogga heller. Min smått abnorma skrivlust vann till slut i teamwork med våren. Några av er har inte gett upp att gå in o läsa trots att månen har visat sig full ute flera gånger om sedan senast jag skrev. Och jag lägger mig platt av respekt för ert blåblodiga tålamod. Er andra förstår jag o förlåter.
 
Jag har varit i Rom liksom ett inlagt fikon med smak av sockerrörsspriten, fast lite annorlunda. För de som har varit i staden Rom är det inte så märkvärdigt men för mig som inte hade varit där var det en stund märkt av värde. I vackraste sällskap av Liselotte njöt jag o hon som bara vi kan och passade på att prata. 
 
Nu för tiden är det nästan lika sällsynt att se eller höra om nån som pratar på riktigt med varann som att se någon som inte blickar ned konstant i mobilens värld. Man är liksom rädd för att folk ska titta konstigt på en och undra vad det är för fel på en. Så för säkerhets skull låste vi in oss på rummet för en stund.
 
Ibland är det viktigt att prata med varann på riktigt. Så där som man inte alla gånger gör i vardagen på grund av alla måsten och alltid en klocka som är felinställd o går för fort. Det är nyttigt med både smek o käftsmällar så att man nån gång kan hoppa ur sin navelpillande sparkdräkt och blicka på sig själv - och kanske kanske bli lite bättre på att leva den här lite besynnerliga tillvaron på det som kallas jorden.
 
När vi hade fått överdos av varandras sällskap fick båda fri tid för lek. Jag bestämde mig för o pröva en tes genom o vända på steken. De säger att "alla vägar bär till Rom". Jag tänkte; om det nu är så borde ju alla vägar också bära ut ur Rom, ut ur ens hjärta och in i något annat - bättre eller sämre.
 
Men jag fick banne mig inget svar. Jag gick o gick o kom aldrig fram till dörren, utan slutade i en förort som smakade lika osällsynt som en akleja är rar. Ben och hjärta orkar inte bära din lätta själ hur långt som helst och ibland behöver man hjälp att hitta tillbaka.
 
Jag gick vilse i förortens trappor och gränder men fann på råd när en taxi kom ned för blombeprydda backen som en beduin på en välvattnad kamel till hägringen som jag trott var en oas. Jag pratade inte Beduinens eller kamelens språk men var inte mer utmattad av förortens ökentörst än att jag kunde komma på namnet på hotellet.
 
Ekipaget som fört mig till Mascagni fick bara normal dricks när jag såg skrivaren på trottoaren utanför. Han som klädd i lumpor och hår likt dvärgen i Sagan Om Ringen. Han som varje dag utan avbrott eller vila troget skrev baklänges o om och om igen på samma papper de stunder när han inte sträckte ut handen och tiggde om nåd i form av en italiensk euro.
 
Han fick alla euro som blev kvar och tittade på mig som han sett ett spöke och rabblade en ramsa som sa att "jag är fattig o lever i en värld du tycker är konstig men jag är fri fri fri från alla era märkliga påhittade krav o måsten". Frågan som låter som en tävling klingade i mina hÖROrgaN. Vem är lyckligast?
 
Jag var i alla fall lycklig över att vara "hemma" även om jag inte fått svar på frågor. Så är ju livet för det mesta tänkte jag. Utan svar på frågor. Och säkert finns en mening med det. Allt kanske inte är bra för oss att få svar på.
 
Chiao

RSS 2.0