Polis Polis Potatisgris
Läste nyss att en vän skrev att det är befriande att vara arg och att vi borde få vara det lite oftare.
Klokt sagt o tänkt. Vi borde få. Tillåtas att brisera utan att det ses som något fult och okontrollerat.
För lite är det så år 2014. Man ska ha kontroll. Man ska visa tolerans o ha överseende tills nån med horn tar en.
Sen har vi förstås olika individuella behov av att få visa ilska och göra oss av med onyttig stress. Själv blir jag inte arg särskilt ofta men jag jobbar på det eftersom jag också tycker det kan vara befriande om det sker på egna villkor.
Idag övade jag på en polis. Han ringde sju månader(!) efter att jag anmält en person för olaga hot där jag bland annat uttryckt min oro för mina käras trygghet såväl fysiskt som mentalt.
Sju månader är olika lång tid beroende på hur måttstocken ser ut bredvid det man jämför med.
Men om jag blir hotad och vänder mig till polis kräver jag att de ska ta det på allvar o höra av sig liiiite snabbare - tack.
När jag ser hur polisen jobbar förstår jag att kvinnor blir ihjälslagna av sina ex, och att gamla människor svävar i ständig oro över inbrott o våldsmän när ingen tar deras känslor på allvar. Jag till och med förstår att människor tar lagen i egna händer eftersom de vet att inget händer om de vänder sig till polisen.
Sju i sammanhanget jävligt långa månader är åt helsike för länge att vänta på att tas på allvar.
Som tack för sju månaders kölapp bad jag herr konstapel att mer eller mindre göra vad han ville med sin rapport. "Då skriver jag att du är missnöjd med hur ärendet har behandlats?" frågade han. Eh...ja. Det kan du skriva. Eller så kan du skriva att polisen tappat allt mitt förtroende eller vad fanken du vill. Jag tänker i alla fall inte offra mer tid på er än ni gjort på mig, svarade jag och avslutade samtalet hyfsat förbannad.
Det är synd att det ska till ett ofunktionellt polisväsende, men vad tusan, det kanske det kan vara värt om man får bli lite äkta förbannad?
Kära kära polis polis potatisgris - ska're va på dette vis?