ROMantik o svar på livets frågor

Klyschan att det aldrig är för sent gör sig påmind igen efter att en vårig vinter med svag nyans av höst begär audiens hos slutet gott. Jag blånekar till sorg för att vintern ställt ut tofflorna i hallen och rotar i stället fram vårflaggan ur min röriga garderob.
 
Det är aldrig för sent att blogga heller. Min smått abnorma skrivlust vann till slut i teamwork med våren. Några av er har inte gett upp att gå in o läsa trots att månen har visat sig full ute flera gånger om sedan senast jag skrev. Och jag lägger mig platt av respekt för ert blåblodiga tålamod. Er andra förstår jag o förlåter.
 
Jag har varit i Rom liksom ett inlagt fikon med smak av sockerrörsspriten, fast lite annorlunda. För de som har varit i staden Rom är det inte så märkvärdigt men för mig som inte hade varit där var det en stund märkt av värde. I vackraste sällskap av Liselotte njöt jag o hon som bara vi kan och passade på att prata. 
 
Nu för tiden är det nästan lika sällsynt att se eller höra om nån som pratar på riktigt med varann som att se någon som inte blickar ned konstant i mobilens värld. Man är liksom rädd för att folk ska titta konstigt på en och undra vad det är för fel på en. Så för säkerhets skull låste vi in oss på rummet för en stund.
 
Ibland är det viktigt att prata med varann på riktigt. Så där som man inte alla gånger gör i vardagen på grund av alla måsten och alltid en klocka som är felinställd o går för fort. Det är nyttigt med både smek o käftsmällar så att man nån gång kan hoppa ur sin navelpillande sparkdräkt och blicka på sig själv - och kanske kanske bli lite bättre på att leva den här lite besynnerliga tillvaron på det som kallas jorden.
 
När vi hade fått överdos av varandras sällskap fick båda fri tid för lek. Jag bestämde mig för o pröva en tes genom o vända på steken. De säger att "alla vägar bär till Rom". Jag tänkte; om det nu är så borde ju alla vägar också bära ut ur Rom, ut ur ens hjärta och in i något annat - bättre eller sämre.
 
Men jag fick banne mig inget svar. Jag gick o gick o kom aldrig fram till dörren, utan slutade i en förort som smakade lika osällsynt som en akleja är rar. Ben och hjärta orkar inte bära din lätta själ hur långt som helst och ibland behöver man hjälp att hitta tillbaka.
 
Jag gick vilse i förortens trappor och gränder men fann på råd när en taxi kom ned för blombeprydda backen som en beduin på en välvattnad kamel till hägringen som jag trott var en oas. Jag pratade inte Beduinens eller kamelens språk men var inte mer utmattad av förortens ökentörst än att jag kunde komma på namnet på hotellet.
 
Ekipaget som fört mig till Mascagni fick bara normal dricks när jag såg skrivaren på trottoaren utanför. Han som klädd i lumpor och hår likt dvärgen i Sagan Om Ringen. Han som varje dag utan avbrott eller vila troget skrev baklänges o om och om igen på samma papper de stunder när han inte sträckte ut handen och tiggde om nåd i form av en italiensk euro.
 
Han fick alla euro som blev kvar och tittade på mig som han sett ett spöke och rabblade en ramsa som sa att "jag är fattig o lever i en värld du tycker är konstig men jag är fri fri fri från alla era märkliga påhittade krav o måsten". Frågan som låter som en tävling klingade i mina hÖROrgaN. Vem är lyckligast?
 
Jag var i alla fall lycklig över att vara "hemma" även om jag inte fått svar på frågor. Så är ju livet för det mesta tänkte jag. Utan svar på frågor. Och säkert finns en mening med det. Allt kanske inte är bra för oss att få svar på.
 
Chiao

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0