Att vara

Man blir glad av låten The Man med Aloe Blacc. Man blir lycklig av att se den man älskar må bra o krypa närmare. Man blir alldeles till sig när man förstår att man lever på riktigt och kan känna gladhet o lycka. Det är få förunnat trots världens alla miljarder människor.
  En del, tyvärr en ganska stor del, har inte möjlighet att kunna känna glädje o lycka. Antingen lever du i helvetet på jorden o slåss mot naturen för att blott få vakna till ännu en dag där fan själv önskar dig gomorron o tack för kaffet.
   Sen finns det de som utan hjälp skapar sitt eget trivsamma lilla helvete. Som aldrig får nog att grotta sig i eländet o som söker upp problemen trots att det "lilla helvetet" försöker slita sig loss o skriker - ta inte mig!
   Sen finns det den lilla klicken som inser att andra jagar nåt de aldrig når men som vi fötts in i. Livet. Några som inser att de har problem men att de inte är större än att de går att lösa. Några som nästan kan stanna på Västerbron, andas och njuta av det, blicka upp mot molnig eller blå himmel, kanske stjärnklar med Orions Bälte alldeles ovan eller inte och titta på sin egen vågiga bild i det krusiga vattnet o säga till sig själv; jag har det här och jag mår så jävla bra.
Vi är olika. JAG GILLAR OLIKA. Men i det här fallet önskar jag att fler uppskattar att de får vakna. Att de får dofta på sommarens förrätt. Att de får tillskansa sig känslan av att bara vara. Att vara. Kan det bli bättre?

Jag väljer Näktergalen när jag själv får välja

   Det var val till Europaparlamentet härom dagen. Sådant som kanske hade passat bättre en höstdag med regnbågsfärgade löv på grenarna. Jag läste om ännu ett intelligenstest i min telefon med för många tumavtryck innan jag välvilligt visade upp mitt perfekta boardingkort. Hängde inte med när valresutaten började rullas upp eftersom jag satt på flyget från huvudstaden vid mälarens kontaktsvar till havet. Om intelligenstest tycker jag inte. Kära hustrun var uppjagad som om hon nyss kört på ett djur när hon hämtade upp mig. De hade först sagt att Fi gick mot tio procent men sedan ändrat sig och halverat siffran. IQ-test är i mina ögon en nördarnas tröst. 
- Kom! 
Liselotte ville att jag cyklade ut till "Pisseviken" för att få njuta en av sommarens få behagliga nattljusstunder. Det var alldeles magiskt. Den otroligt nog aldrig guldbaggebelönade Näktergalen skvallrade om en konsert på väldigt riktigt. Jag blev en råtta som sprang efter råttfångarens flöjttoner. Hon kom mot mig från bryggan och mådde bara bra. Finare än så blir det kanske aldrig aldrig.
   Fi fick ändå med ett mandat, eller klarare sagt med en representant i Europaparlamentet. En enorm seger för ett relativt nytt parti. Ett annat förbannat parti fick med två. Se mönstret och få full poäng i testet. 
- Jag får sitta här medan någon annans liv tog slut trots att vi var födda samma år. Hon tänkte kanske att hon drog det längsta grästrået från sommarängen där de tidigaste blommorna falnat inför försommarens obarmhärtiga värme. Det var ju i alla fall en chans på två att få leva tillsammans med sin kropp med opåskriven garantisedel.
   Räkna ut två komplicerade tal och få full fenomenal poäng. 
- Men skyll inte på de som missnöjesröstat på dem, replikerade en facebookvän. Skyll på politikerna som inte våggar ta i de känsliga frågorna.
Jag skyller alltid på mig själv först och sedan de andra. Vi har trots alla dåliga ursäkter en förbannad skyldighet att gå ut från väntrummet när vi väntar på att få resultatet från vårt IQ-test bara för att vi kommer till insikt om att vi fått chansen att leva och kommit till plötslig men inte för sen insikt om att det inte är IQ eller missnöjesröster som är det rätta eller viktiga i ett liv som människa.
   Det blåste upp alldeles väldigt plötsligt och bildade ett skojigt gycklarmönster på vattenytan. Vi noterade det som om vi satts på ett test. Svaret fanns ingen som rättade och vi smet utan att vänta på någon rättare. Vi cyklade genom natten bort från Näktergalens sång som en just då enda rätta del av det livet. Utan lyse men med ljuset på. 
 
 

Kära travare

   Ännu ett Elitlopp till ända. Jag har sett några stycken och har en sjuklig böjelse för att bevittna när dessa sexton av världens snabbaste travhästar slåss om evig ära o en fet prischeck. Vet inte vad det är med dessa hästar som lockar mig så. Sömn, föda o sex är drifter jag inte ville vara utan. Men de där hästarna som travar är också något jag behöver för att kunna andas. Det går liksom inte förklara enkelt Jag som protesterade när min käre morbror Gunnar ville dra med mig på trav första gången. Han försökte övertyga mig. Jag såg bara hur fyrbenta djur - typ hästar - sprang runt, runt o tyckte som femtonåring bara det var så boooooring. Efter första loppet var jag fast. Jag var slav där travet hade kunnat be mig om vad som helst. 
   Åren gick. Jag lärde mig mer om den sköna konsten att studera o värdera travhästar. Det är ju till yttermera så att trav går ut på att hitta den häst om är bäst, spela pengar på den och sedan hoppas på att man har rätt så man vinner mer pengar än man hade från början. Enkelt o trivialt. Det borde vara enkelt. Det ÄR hyfsat enkelt fram till dess kunskaperna tar över känslan. Hur mycket man än lär sig, hur många lopp man än ser och hur mycket mer påläst man än blir så finns det en skör gräns där kunskapen förlorar mot känslan. Jag kan lätt översätta det med kärleken. Efter ett halvt liv vet du vad du bör göra för din älskade för att den ska må bra, du har lärt av framgång och misstag och borde därmed göra alldeles rätt i varje situation. Men det är inte så. När det du lärt dig vinner över hjärtats och magens känsla blir det fel. Så i varje situation oavsett om det gäller hästar eller kärlek - gå på din känsla om du kan!
 

Hörrni - det är ju vår nu!

   Jag fattar nog inte riktigt.
Förstår inte helt och hållet att jag faktiskt får sitta här, en vårkväll som känns mer ljummen än vad den är.
 
Utan att ha betalat inträde till livets folkets park får jag bevittna när våren sprakar genom att bara vara och komma så mycket. Min hörsel håller för att få att lyssna på när den blivande koltrastpappan sjunger sin mjuka serenad som inte ens nobelprisade poeter kan tävla med. Det är dens tid nu. Koltrasten äger som jag skulle sagt om jag varit ung. Så jag säger det inte. Jag tänker det inte ens utan bara skrev det.
 
För jag är ju inte ung längre. Lika lite som flaggstången med sin flag-nande vita färg borde målas om mycket. Saknar mitt hår. Tänk att bara få dra fingrarna genom det och tro att man kan bli allt. Jag tror nästan fortfarande att jag kan bli allt. Fast kanske lite mindre allt. 
 
Men vad är ett burrigt hårsvall mot ett liv och ännu en vår? Tänk att få ha ett liv så länge som jag fått haft o kanske kanske om jag har riktigt riktig tur, äter pepparkakor o är så där snäll mot djur som man ska vara på riktigt. Då kanske jag får leva nästan lika länge till.
 
Jag kom på att jag skulle sluta skruva i altanen när en slags fågel flygde över huvudet så att jag kunnat ta på den om jag varit lång som himlen. Då insåg jag o tänkte på något av allt jag hört. Man ska stanna upp i alltet ibland, kanske när en fågel flaxar förbi, kanske när ens älskade önskar en kyss. Då ska man stanna upp och känna att det är vår, att man älskar och att man lever alldeles totalt.

Break of You

   Såg en dokumentärsom jag verkligen tror på. Ja, man ska ju vara ifrågasättandes till allt man läser o ser. Men nån jädra gång nånstans måste man ta ställning. Jag kallar det "Break of You". Eler på svenska kanske - din brytpunkt. För man kan ju inte ifrågasätta i all evinnerlighet utan att komma till ett ställningstagande. Och här satte jag gränsen. En rätt viktig grej och kusin eller nästan syster med - Våga Ta Ställning.
 
   Har alltid fascinerats av mordet på John F Kennedy. Ända sedan jag såg o hörde om det nånstans som ung. En prickskytt som bara sådär fått för sig att skjuta presidenten och som sedan själv blir skjuten. I sig inte så konstigt. Knäppgökar har fötts och föds och skapas av oss ständigt. Men har känt att det inte stämt o nu fick jag klart pusslet. Liksom hittade jag den sista pusselbiten i dammsugaren när jag tömde ut allt innehåll. Och där - där bland dammråttornas anarkistiska party - låg den. Pusselbiten som gjorde att världen stämde. 
 
  Jänkarna sköt honom via en agent från bilen precis bakom med statens bifall. En man som på fritiden vigde tid åt att gå igenom var detalj och se på allt neutralt och som insåg att två vapen o två skyttar varit inblandade kom fram till att presidenten sköts av - Seceret Service. De som fanns för att egentligen vakta presidenten.
 
   Så trovärdigt och undansvabbat av amerikanare som inte ville störas i sin lunch och därmed lät det sluta i en futtig dokumentär som alla fick ta ställning till o trycka på röstknappen ja elle rnej - ungefär som i livlinan "Fråga publiken" i Vem Vill Bli Miljonär.
Och ungefär så ser ju världen ut. Du upphöjs till oanade höjder till den dag när nån tycker att du klättrat för högt och då får du inte var med längre. Elimentärt!
 
Sens moral - klättra gärna men betala extrapriset när du retat för många. Och - din bödel kan stå närmare dig än du anar.
 

Hundra år av allt

Just det ja. Jag har ju en blogg :D
 
   Man kanske skulle skriva där nån gång Tony i fall man vill att nån ska orka följa? En del säger att de blir misstänksamma mot människor som talar om sig själv i tredje person. Men det är väl inget fel i det och man kan väl få göra det om man gärna sätter andra människor i första o andra hand? Ibland är det nog nyttigt i alla fall så att man får viss distans till egot. De e gott så!
 
   Jag vill också. Vill också kunna skriva som Gabriel García Márquez gör i sin bok "Hundra år av ensamhet".
Han gick ju o dog ju. Den där Gabriel. Och man brukar ju envisas med att göra det när man uppnått en aktningsvärd ålder. Att läsa Hundra år av ensamhet har jag tänkt på nästan hela livet. Sådär som det är med vissa saker. Man tänker göra det men det blir liksom aldrig av. Jag har fler såna i mitt skafferi bland hjärnans konserver.
 
   Men nu beställde jag boken och blev lite nöjd när jag lästa Alex Schulmans krönika där han skrev att han avundades varje som ännu inte hade läst den boken. Satt nöjd som i ett obluffat pokerparti där man inte vill byta ett endaste kort o bara väntade på att boken skulle dimpa ned i lådan. Den som brev o sånt brukar komma i men som inte innehåller lika kul saker längre nu när det mesta hamnar i inkorgen i stället. Ja, inte bara väntade. Jag åt o sov faktiskt lite också. 
 
   När den kom i min hand fick den plats - i min hand. Den var i nya formatet "excess" och i storlek av en Arla-mjölks-botten. Och oj vad småttig text. Tur jag har långa armar när jag ännu inte insett att åldern gett mig syn som klär den o skaffat glas till ögonen.
 
   Men lika mycket oj som att texten var liten. Lika mycket oj blev det när jag började läsa. Jag dog nästan av vackerheten som författarens penna passat ihop orden till. Jag föll o insåg att jag egentligen inte kunnat något endaste dugg om hur skön litteratur skrivs. Det var verkligen en aha-upplevelse och jag är helt såld. Men kommer man från platsen Aracataca i Colombia som i sig smakar som en god efterrätt så är det väl inget konstigt i att vara född till ordens mästare.
 
   Men jag sparar. Den som gör det har ju. Och jag har. Har fortfarande kvar det mesta att läsa av boken och vill aldrig att den ska ta slut, lika lite som barnet som spar sin slickepinne natt efter natt o hoppas den aldrig sinar.
 
   Jag är alltså ännu rikare än jag trodde. Så rik att det borde stå i taxeringskalendern att jag har världens mest vackra o älskvärda människor runt om mig i mitt liv och ett litet tillägg där det står att jag även läser Hundra år av ensamhet. Och det bästa är att det inte hjälper; att hur mycket nån än skulle vilja utmäta mig i en framtid, så armar de näppeligen ut mig av det som verkligen är något värt. Ja må jag leva i hundra år av lycka o rikedom!
 

RSS 2.0