Gyrosrullens cykelhämtningstid

10 minuter...
Det känns som det alltid är alltid 10 minuter till något gott. 10 minuters väntan där jag kan uppleva underverk, där väntan kan bli till något godare än gott.
Jag slängde mig upp på min blå cykelfara med brutet kors och hes tuta. Såg världen med nya ögon. Ett nyfött barn av sin tid som tittade och förundrades över allt obeskrivligt vackert - även i sin till synes ovackerhet.
Duttiga mjuka regnstänk, som silverconfetti på mina bleknande kinder utan tårar. Blåsten som önskade mig lycka till på färden mot det vindlösa och som smakade liv på tungans spets som hittade fram mellan olypsylade läppar. Sadeln som kändes oväntat torrmjuk mot mina förlängda lårmuskler, som bara var snäll.
Titta på kissen som slickandes tassen blickade mot mig och tänkte något jag aldrig får komma nära i tanken. Och det liggande långa gräset som täckte över och skyddade syster mossa. Alla blommorna som kom fram och som väntat ut hela sommaren för att spara det bästa till sist. De gula. De oranga. De röda fina spridda rosbuketterna på busken.
Blänket i asfaltens hårda, smyckad av gula tilltufsade löv som hjulet plockade up och gav en karuselltur. Klafset i det blöta mötet som blev ett ljud som hade så mycket levande att berätta.
Omkörd av en av kommunens bilar - så sakta cyklade jag. Såg barnen leka på skolgården så vackra så i sitt nu.
 
Vägen tillbaka kunde aldrig bli vackrare i förhoppningen. Men allt det som upplevs som något som inte kan bli mer kan bli mycknare om jag låter hjärtat vidga sig till det gränslösa. Ratatosk med sin långa ludna svans. Han som inte hoppade från en tallegren men som satt på staketet och tittade på mig. Han som snart ville sova och vänta in livets start i det naturliga rummet. Vi vinkade orörligt till varann och tänkte kanske samma sak. 
Någon har målat en stor liljekonvalj på sitt hus kortsida. Varför inte. Varför inte måla hela huset, hela världen och livet med alla blommor jag kommer på och känna hur de doftar var kväll jag somnar innanför väggarna. Såg på alla taks tv-antenner som obrukbara flämtade i höstluftens gråa. De som någon borde ta hand om och tala om för att de ändå inte är värdelösa. Mamman med barnvagnen som möter mig med framtiden i ett inlindat knyte. Den framtid som snart är här och som är det nya. 10 minuter hit och 10 minuter dit kan vara underverk.
 

RSS 2.0