Som om någonting. Ja ni vet fortsättningen. Ja. Massor allt skeenden B-E-T-Y-D-E-R någonting.
Som den lilla klisterlappar någon satt dit på stenöversten över mitt o allas huvuden när vi traskar över ringmuren runt vår lilla stad. "Du är underbar". Ja det är jag. Och du är det. Och du. Vi. Allihop. Fanken så alldeles jätteunderbara vi är allihop. Hittar den inte. Hittar inte bilden på den texten. Den som jag tog en lövregnbågig höstdag i början av efter sommaren. Men det kvittar lika. Jag kan ju återge den med mina kära ord som bildar bilden tillbaka.
Alla bilder kvittar om man kan säga dem. Hur många vackraste bilder finns det inte genom alla tusenden romaner? Men jag har viktiga bilder i mitt galleri. Jag har en bild av bebis-Jamie. Min alldeles egna dottersommarson så fin så och som inte viskar utan skriker av meningsfullhet. Tack Jamie. Tack Mig.
Åh. Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Åh alla dessa fantastiska kvinnor som vet hur hon slår knopen runt pollaren. Åh dessa fantastiska människor som vet hur de seglar en skuta tillsammans.