Enkel till Jelenia Gora

   Wroclaw. Eller Breslau som det hette medan det var i tyskt ägo. Innan jag kom fram hade jag en bild av en idyllisk stad med myller av intellektuella. De är ju så många - studenterna. Typ 200.000. Men jag kommer till en storstad där jag känner mig bortkommen, där jag går gata upp o gata ned utan att finna mig tillfreds trots att de har små tomtar om figurerar här o var i allehanda situationer. En som ligger i ett skyltfönster, en som sitter på gatan på torget, en som står upp utanför en restaurang o många fler som försöker skapa en idyll som jag inte hajar.
   Lägenheten jag hyrt är av yppersta kvalitet o har till och med diskmaskin. Men den räcker inte. Jag försöker med att gå ut i gamla stan för o upptäcka det fina. Jag ser de fina husfasdaerna, de så vackra skyltfönstren i gammeldags stil. Men det hjälper inte heller. Jag finner inte själen i staden. Går o lägger mig i den hypermoderna lägenheten o tänker att jag kanske är för trött för att se.
 
   Vaknar. Ger mig ut på stan igen för att upptäcka det ännu fantasieggande oupptäckta. Vandrar åter igen nya gator upp o gator ned, via broar över floden Odra (Oder). En del säger att Wroclaw är centraleuropas Venedig men utan att ha varit i Venedig tillåter jag mig tvivla.Dessutom byggs det i sedvanlig stil för fullt varpå jag inte kan följa strandpromendaden helt ut. Hittar det inte, hittar inte den genuina själen o känner att jag med viss besvikelse måste härifrån. Vandrar genom en park i vårsolens glans o känner liv i det, fast trots stationens vulgärt stora o vackra bygge som känns inbjudande känner jag att jag ska vidare.
 
   Sitter mig tillfreds o njuter av varat. Tittar slutligen på den stora ljustavlan vart tågen går o tänker att jag åker med första bästa tåg. Ser att det går ett tåg mot Jelenia Gora om en timme. Går ytterligare en sväng innnan jag inser att jag kollat på ankommade tågtider. Går till biljettkassan o säger Jilenia Gora. Det var en plats jag heller inte visste nåt om men som en vän tipsat om. Damen i kassan säger att tåget går om 6 minuer, jag frågar om plattform o skyndar raskt. En färd genom Polens tragedi. En tur via de orter som genom EUs beslut om mindre koldioxidutsläppp fått ge vika för Bryssels tyckande. Det är en sorglig syn som möter mig då tåget forsar fram genom orter som en gång blomstrade när kolet var på tapeten men som nu skriker. Skriker av arbetslöshet och elände. Kommer så fram till Jelenia Gora.
 
   Som brukligt i "mindre" städer(bor ca 80.000 i Jelenia Gora) ligger stationen en bra bit utanför själva staden. Jilenia Gora tilhörde innan andra världskriget Tyskland o hette då Hirschberg, så jag hade vissa förhoppningar om o få användning för min skoltyska. Men icke. Det går en klar skiljelinje bland människor i Polen. De över 30 kan varken engelska eller tyska, möjligtvis en del ryska - som om jag vore hjälpt av det... Får följe av en dam från stationens uppfart o som behärskar engelskan o glatt erinrar om att hon gillar att få använda sin språkkunskaper i verkligheten, erbjuder sig att visa mig in til centrum men som därefter måste skynda att handla varor till sin mor. Jag hamnar i gamla stan med sina finheter. Hittar in på en pub som serverar mat. Kajetans vän Kamil hjälper mig att beställa så allt blir rätt. Ändå får jag pommes frites för sjuttionde gången i rad fastän jag ville ha kokt potattis. Men det må så vara. Kajetan o Kamil o jag sitter o utbyter livshärliga fraser till dess de båda följsamma herrarna föjer mig till ett hotell som de vet har bästa pris och ett rum som minner om svunna tider i all dess utmärkthet. Tror jag kan komma att trivas i Jilenia Gora när det inleder på detta vis :)
 

Slängda eller oslängda sånger i Poznan

   I Sverige ligger de där på gatan - alla slängda sånger,.de där vi inte hade vett att uppskatta och förstå hur väl de gjorde oss. Nånstans fick vi det kanske för bra för att vi skulle tycka det var mödan värt att böja sig för livet. I Polen slängdes säkert också sångerna någon gång men plockades upp. Fast vet inte om de sjunger dem okej eller surt. Har varit här för lite för att veta, se o höra allt. Men det jag tycker mig se är att knappast någon tackar nej till ett jobb om där finns ett sådant. De satsar o bygger för framtiden där vi i Sverige tycks ha tappat farten, där vi först pratar i tio år om att det till exempel borde byggas fler bostäder innan vi sätter ned spaden i jorden, där de verkar ta till metoden både snack och mycket verkstad. Sedan är säkert Sverige som helhet bättre på saker i många fall men vi ska aldrig tror att vi inte har mycket kvar att lära av andra.
   Livet är fyllt av olästa böcker och av de oskrivna. Så skriv då. Skriv o känn efter i fickorna efter fribiljetter till karusellerna och välj rätt.
   
   Färden från Gdansk, med finare vagnar än vi i Sverige vet, gick genom Polens odlingsmarker. Åkrar slogs med vinbärsland, veteodlingar, grisuppfödning och korta skogspartier i ett slätt landskap likt Skånes eller Östergötlands med svenska ögon. Stod som en hund i en bil en varm sommardag med rutan nedvevad, med nosen ute i fönstret så totalt vetgirigsugen på sin omgivning, ville inte missa nåt. Tankar for kors o tvärs genom huvudet. En del över hur alla de människor måste tänkt o känt som under andra världskrigets fasansfulla år sämre än boskap fraktades i tågvagnar med kocentrationsläger som sista och enda hållplats. Skillnaden mellan min och deras enkelbiljett är inte enkel at beskriva på papper. Jag hade inget litet barn vid min sida som frågade vad som händer när vi kommer fram eller som kanske undrar inom sig själv, med den erfarenhet att barn har att jämföra, om de kan bli värre än så här. Det är ju så - de var ju på de här järnvägarna det skedde,
 
   Poznan var målet och väl framme fick jag mer hjälp än någon kunnat begära av ett ungt studentpar som jag delat kupé med. Båda från Ukraina och mycket av våra samtal handlade om deras syn på vad som händer där i deras land, deras oro och tankar. Det slog mig jättehårt. Europa har en väldigt väldigt spännande framtid att gå till mötes med dessa alla unga människors tro, hopp, intelligens, pålästhet och gästvänlighet. Unga har det svårt idag på ett annat sätt än förr med allt ständiga brus, droger och mycket annat. Men ändå har nog Europa aldrig haft bättre förutsättningar än så o går det ändå åt helvete har jag svårt o se hur man nånsin ska lyckas leva i fred i vår del av världen.
 
Spårvagn 18, de är så gulliga, de små lite plufsiga spårvagnarna, tog mig till hållplatsen Polwiejska tack vare en dams skänkta biljett då det inte gick o lösa nån inne i vagnen o hennes guidning till de gamla stadsdelarna. Försökte få uppkoppling på WiFi, Funkar ibland då de flesta städer har stadsnät, men inte alltid.
   Hotell Europa fick duga. En beige-grå koloss från svunna öststattiden men trevlig personal som gav mig ett rum där jag näst intill fick tränga mig in men likväl kände mig tillfreds på översta våningen med spårvagnarnas mullrande som en dansant livsbejakande vals in genom fönstret som för övrigt någon inte alls borde luta sig ut genom.
 
   Första kvällen o natten i Poznan blev trevlig. Öppen för människor - på gott o ont - stötte jag på - och valde - människor som ändå bara ville gott, som var förälskade i livet som ett nyförälskat par. Efter en kväll språkandes med unga människor med framtidstro tackade jag slutligen för mig o bad en taxi skjutsa mig hem. Många taxichaufförer är sjyssta - men inte alla - så ett gott råd är att alltid fråga vad resan kostar eller om de kör på taxameter så man inte råkar ut för obehagliga överraskningar i kostnadsväg. Och som alltid i de flesta sammanhang - , ha koll o håll dig hyfsat nykter! Då ökar nog dina chanser väsentligt att inte bli lurad eller i värsta fall rånad.
 
   Andra dagen i Poznan - jag ville stanna en dag till då jag storgillade stadens själ. Bara gick omkring o njöt gata upp o gata ned, gränd hit o gränd dit tills jag blivit intrycksmätt för stunden. Tidig kväll i ovisshet vart jag dagen efter skulle styra kosan. Hade hela tiden haft aning om att Wroslaw vara rätt ställe men tänkte Krakow också. Tvehågsenheten till trots blev Wroslaw valet. Så ut på gatan o tänka - vartåt borde stationen ligga? Kartor i all välmening men när man reser till okända platser ter kartor sig så främmande och vilseledande på nåt vis. Sedan ser jag en utmaning i att var gång försöka lyssna till min inre kompass och få fråga mig fram ibland. Jag gick ditåt spårvagnen släppt av mig..Förbi nya fantastiska byggnader, via några vårgröna parker med kvistsamlande stora svarta korpar om jag inte vlle bråka med på nåt vis, kom jag slutligen rätt. 6 minuter till avgång och en vagn som innefattade livskvalité trots eller på grund av sitt gamla slitna skick. Synnerligen trevligt men jag var alldeles för nyfiken för att sitta. 
 
   Nya landskap och nu mer böljande och lite mer spännande. Kanske något fattigare och fler förfallna byggnader. De är ju förfallna för att polackerna o ryssarna på det värsta sätt, särskilt de först nämnda, tvingade bort tyskarna som bodde där - då i sitt eget land. Efter tre timmar och förbisvischande av byar med namn som lät som ljuva musik och utlandsgodis från en svunnen tid, Steszew, Koscian, Wilkowice, Leszno, Rawicz, Zmigod, Trzebnica, med sina S, Z o Cn, närmade vi oss målet
 
Framme i Wroclaw och en ny oupttäckt historia.
 

Lechs Gdansk

   Bestämmer med kort varsel o på känsla att jag inte ska stanna i Gdynia dit färjan anlänt, hoppa över sommarmetroPolen Sopot och i stället ta tåget till Gdansk. Buss in till station med en hjälpsam chaufför som stannar bussen några hundra meter innan station bara för att ropa till mig att nästa hållplats är min - respekt! Mitt nästa intryck av Gdynia var en leende man i kassan när jag beställde nåt att äta o därefter två tiggare som insåg att de i mig hade det perfekta offret. Men jag är gärna "offer" en liten stund för de som verkligen är offer i vårt inte alldeles rättvisa värld. Efter två köbyten och sju frågor och hjälp av en världsvan men infödd har jag en biljett i handen till Gdansk. Vårt samtal o samförstånd på tåget fram till han ska gå av säger mig bland mycket annat att människor i Polen inte är rädda för oroligheterna i Ukraina som de gränsar till men att de är oroliga för ryssen då Polen kan vara nästa land att erövra.
 
   Bir ensam kvar i bakre delen av tåget med en man som lättar upp när jag erbjuder honom att smaka på Captain Morgan. Han visar i sannhet med handen lite vågformat att han tycker sådär. Han återgår till sin egen butelj med hemkok och vi försöker byta några ord och lite handspråk då han i hans o äldre generatior inte har engelska eller för den delan andra språk som sin bästa gren. Men han vill gott, visar o pekar bestämt när vi passerar varvet där allt började med Lech Walesa och Polens frigörande från Sovjetstaten. När jag frågar vad han tycker om samme episke man visar han tummen ned och jag tolkar det som att han är besviken på honom och allt som skulle bli. Kliver av tåget i Gdansk. Som vanigt när man kliver av tåg kikar man åt vänster, sen åt höger och se åt vänster igen, ungefär som man lärde sig som liten när man kommer till skylten Herr Gårman. Vilket håll...?
Allt ordnar sig och även hållen. För det är ju så, oavsett vilket håll du går så kommer du fram - till något.
 
   Styrde kosan mot gamla stadsdelarna - ett jättehett tips om man kommer till en stad man aldrig besökt. Där finns förvisso turistfällorna men också själva epicentrum av händelserna i staden. Traskade med mina båda ryggor och söp in känslan. Och den var god om än inte den som gör att jag ville tillbringa ett liv där. Traskade o traskade, insöp o insöp allt vackra - och allt fula i en smakfull komposition. För Polen har så mycket vackert - och fult. Har aldrig varit i ett land med så strävsamma människor, så mycket nybyggen, sådan framtidstro. I nästan vart gathörn, i varje by och stad ser jag arbetare som lägger gatsten, som gjuter betong, som skrattar i lunchen, som bygger upp Polen som troligtvis fortfarande inte återhämtat sig från andra världskrigets fullständiga missär och förstöring. En enormt gammal fin byggnad, men för länge sedan ett hopplöst fall att rädda, ett nybyggt varuhus i senaste arkitektur, en gammal byggnad som restaurerats att man undrar hur någon har råd. Denna musikaliska byggmix och anti-byggmix gör en - glad och hoppfull om världen och människan.
 
   Efter ett snurrande i många kvarter tills jag för stunden sett o känt mig mätt beställer jag en enkel måltid. Pratar med en gatans polack som ber mig vakta hans öl medan han går ut på sin gata o språkar och delar en cigg med en vän. Möter en påflugen man som vill ha nåt, som kommer tillbaka, som i trolig desperation försöker ta resten av min kebab när mannnen jag vaktade ölen åt och restaurangpersonalen hjälper mig att mota bort honom. Det är en bild av Polen som talar för de hyfsat större och stora städerna där missär på vissa håll råder, där människor slåss för sina liv på gatorna varje dag och det talar om människor som har det bättre - eller sämre ställt, som är helt vänligt sinnade och som försöker bidra med sitt för att göra landet helt.
 
   Hittar via internet ett ställe att bo på i gamla stan och tar en taxi dit då mina fötter börjar protestera.  Går ut o käkar o blir bjuden på efterrätten av kanske den mest trevlige servitör jag någonsin träffat. Åker ni till Gdansk så ät på Tawerna, en rustik restaurang med inredning som kan få vem som helst att gå i spinn! Sedan träffar jag Milosz. Milosz är en mycket trevlig ung man som erbjuder sig att visa mig runt i Gdansk när det gäller rockkulbbar han tycker om. Min magkänsla säger mig att Milosz är god. Det är det bästa verktyget man har som ensam på färd - magkänslan. Lika många som jag ger mitt gillande till, säkert fem gånger fler går jag förbi, kanske av misstag men hellre missa en bra än stöta på en som vill dig illa. Unge Milosz känns som en symbol för Polen. En väldigt energisk och pratsam man som har så mycket att berätta om sitt liv som ung i Polen, om Gdansk som han är totalt trofast. Jag lyssnar i takt med att vi svingar ett antal bägare tillsammans. Vi tappar bort varann på ett ställe och jag vandrar hemåt dit jag tror mitt tillfälliga hem ligger, går lite fel men gillar läget och betsämmer mig för att gå för att se hur stort Gdansk verkligen är. Det är stort... Mina lilltårs blåsor och taxiresa hem förklarar att polska städer som ses som hyfsat stora i inföddas ögon är väääääldigt stora.
 
   Ny dag och nyfikenhet vaknande o funderande på nästa stopp. Polen är stort men inte jättestort. Ändå tar tågen sin tid då de - likadant där som med byggen och övrigt - blandar gammalt o nytt i en livshärlig salig blandning. Så Poznan som låg ungefär mitt i kändes fine. Letande i köer o frågor och till slut en biljett i handen och friskt humör.
 
   
 

Här kommer bästa

Här kommer bästa Tony håhå jaja, här kommer bästa Tony - håhå jajaj. Bärandes på sin ryggsäck - håhå jaja.
 
Det är inte utan att man blir lite besviken ibland. Han sa så, en av mina ikoner Håkan Hellström, efter att ha delat ut reklam som ung o ha fått fly för en forna idols inte helt vänligt sinnade jycke.
Det är inte utan att man blir lite besviken ibland.
Det ter sig ju så då o då - att man liksom på nåt vis blir besviken på livet eller dess detaljer. Men just nu är det ju precis tvärtom. Det är utan att man blir besviken. Helt o hållet totalt o så.
 
Den här resan alltså. Eller som vännen Kasper skrev - Polens slott alltså... Är det inte Håkans ord som blir mina så är det Kaspers eller nån annans. Jag har insett att jag är som en sång i melodifestivalen. Jag har gjorts förut o är bara återavänd i ny tappning. Men det är inte det sämsta - snarare det bästa. Ett nytt liv - en ny fräsch tappning! O det ivet o den tappningen är - JAG :D Det här livet alltså... Ni skulle varit med! Å andra sidan skulle jag velat vara med i erat o fått känna det ni känner. Dessa känslor alltså...
 
Började ju inte så bra om man ska följa boken om hur det perfekta varandet är. Satt uppe på tok för sent, som en del kanske skulle uttryckt det, tillsammans med två affärsresande män från Sverige på väg till Warszawa. De lovade mig skjuts oh allt kunde fortsatt sedan i vår känsla som de som befann sig på Titanic kvällen innan hon gick hädan. Det enda som skilde oss åt i det fantastiska nuet var att vi läts bli att ackompanjeras av psalmen Närmare Gud till dig. Det fanns en mening. Det fanns en bestämd mening med att jag inte skulle åka med till Warszawa och jag tackar en av mina skyddsänglar varje dag för att det inte blev så Vaknade i stället till det dova färjemotorbullret långt under mig och fick en klar tanke efter kik på klockan. Det här är fel. Jag är en från Gdynia akterseglad forna sjöman som behöver en ny plan.
 
Eftersom jag löst en 24-timmars kryssning men där jag tänkt agera hopp-iland-Kalle och missutnyttja min andra halva av kryssningen satt jag liksom, eller närmast låg lugn i båten. Efter koll om biljett för ny resa och dessa kryssningar var slut och det skulle kosta mig skjortan och förmodligen slipsen också att lösa vanlig biljett bestämde jag mig för ett litet men naggande enastående bus. Nu har jag busat innan men är man 47 år o inte har busat innan är det definitivt dags. Jag skulle tjyvåka tilbaka från Karlskrona till Polen! Man gör inte sånt när man är 47 år. Jo, det gjorde jag visst det. Så det så!
 
Väl i hamn i Karlskrona utförde jag det beprövade Jag-låtsas-sova-tricket bakom en soffa i biosalongen. Men en polsk kvinna som städade tyckte jag låg i vägen o påpekade att jag fick skynda för att hinna av båten. Hon följde mig ut och där nånstans såg jag nederlagets syn och erfor giftbägarens bittra eftersmak. Här skulle alltså den nästan inte påbörjade drömresan ta slut. Jag skulle sätta mig på buss 500 på väg tillbaka till Kalmar, öpnna hemmets förvisso ljuva dörr och säga Hej - jag är visst tillbaka.
Så nånstans vid tredje trappsteget på väg av båten med min följeslagerska tätt bakom drog jag desperat till med att jag glömt något o vände bestämt på klacken med ryggorna slängandes som lite tyngre än de känts innan. Då tröttnade hon på mig o skyndade vidare. Jag tröttnar aldrig o inte heller då. Jag tittade mig omkring o insåg att - nu har jag chansen. Smög med tassande om än bestämda steg tillbaka upp i trappan o vek av mot dörrn som ledde till soldäck.
 
Efter en dryg timmes frusenhet o spänd förvätan om nån matros var röksugen o skulle finna en ovälkommen ryggsäckande man på sitt däck, såg jag hur färjan åter la ut från hamn oc jag fick känna - here we go again. Hade haft en tanke på att gömmam mig i en av livbåtarna men hade fått överge samma superfinurliga tanke vid påkomsten att presenningen över den satt för hårt o troligtvis hade gjort det samma om skutan gått i kvav o nån ropat - alle man till livbåtarna. Gömde mina båda ryggor o gudomiliga hatt i en behållare till för flytvästar. Givetvis tom och i samma anda som den för hårt sittande presenningen... De hade åtmnstone en röd tråd. Om skeppet går under går vi alla under med det och jag kan tycka det är nåt vackert stort i det slaget av nederlag för rederiet. 
 
Väl inne vandrade jag omkring som en vanlig man där jag inte oväntat undvek att kika personalen djupt i ögonen. De hade kanske undrat lite om de känt igen mig och kanke börjat ställa besvärande frågor. Besvärande frågor är mig obekväma så därav min skyggande blick. Förmodligen hade de inte känt igen en grå man från Sverige, som sprungen från tv-serine Macken, över huvud taget men hjärnspökena bråkade en aning med mig. Efter en stund insåg jag att det även kunde kännas obekvämt att vandra omkring som en vanlig - grå eller inte - man en hel natt. Då kom jag på att jag kanske kunde prova om nyckelkortet till hytten fortfarande funkade och om nån hade min hytt. Tänkte att om jag testar o öppnar o ser att det står väskor o annat där inne så bara stänger jag o går vidare som om inget hänt. Tänkte också tanken att; Gösta o Britta kanske kanske skulle sitta o hutta på inköpt vodka för 149 kronor från taxfreebutiken och titta på mig och tänka. Oj - en grå man som tittar in i vår hytt. Det senare scenariot kändes också obekvämt och som det mest svårmodiga. Men jag tog risken o fann till min jublande förväntan en tom nybäddad hytt. Då jag inte vill vara dum mot den som städat hytten la jag mig ovanpå lakanen och försökte sova. Det gick om man säger mycket sisådär. Efter att ha vaknat varje haltimme, i nån slags rädsla för att någon skulle få för sig att sträcka lakanen eller tömma en otömd papperskorg, o fått jobba för ny sömn var jag kvart i sex redo att lämna min olovliga boning. När det tilltänkta alternativet att sova i en välkyld livbåt av okänd årgång kändes detta som en lyx i ett liv som var mitt eget. 
 
Efter en underbar pratstund om livets besynnerligheter med Heini kom jag slutligen i land och möttes av Polens osvikliga vår i Gdynia. Fortsatte med tuff-tuff-tåg till Lech Walesas varvkraniga Gdansk och började nog resan där på riktigt och resten blir en nygammal historia i fräsch tappning.

RSS 2.0