Pingos o livets reserver

Jag bryter ihop lite i över det otippade. Såsom när manmänniskan i samma kupe som jag dukar fram sin lunch högtidligt ur olikfärgade små plastlådor. Då hans två välplacerade rödbetsbiffar i en sväng, när tåget kränger, åker på osedda skridskor ned från talriken mot en vacker spladash-död på litet grått dammråttitgt golv. Mannen tar sin middags självavlivande med sådan fattning att man kunde tro han utsätts för detta mattrauma varje dag, att det blivit en efterhängsen slentrian. Manmänniskan som heter eller kallas Pingo får mitt i eländet ett samtal där han sansat svarar med sitt namn medan hans ögon tycks försöka få rödbetsbiffarna hypnoticerade. "Vill ni sälja något till mig? Tack men nej tack, då är jag inte intresserad" hör jag honom lugnt meddela den tidigare hoppfulle uppringaren. Han böjer sig ned i en andaktsfull ställning och förpassar sin på talriken oliggandes mat till papperskorgen och tar så fram ännu en glatt färgad plastlåda. Ur denna gafflar han upp två nya rödbetsbiffar som han uppenbarligen haft i reserv. Om. Utifall att. Så praktiskt. Men det praktiska handhavandet och tänkandet ändar inte i detta. Efter några tuggor på en av sina två biffar krackar det till som ett minieko i tågkabyssen. Pingo tittar på sin plastgaffel som inte längre är en sådan. Han behåller lugnet. Han låter den trasiga gaffeln göra de dammråttiga biffarna i papperskorgen sällskap på resan mot tippen. Och han plockar fram - en ny plastgaffel ur väskan. Så praktisk. En gaffel i reserv. Men herrejösses! Har Pingo en reserv av allt tänker jag. För tänk om man hade en reserv av allt!? Så förvisso praktiskt. Men ack vad orädda om alltet vi förmodligen skulle vara. Det som inte finns i reserv, det oersättliga, är det vackraste och mest värt att vara rädd om.

Jag skall icke sårskada och kanske lyckoges

Inga några monstruöst sköna och gammelväxta pelargoner mer tittar ut från de tegelstensinramade höga fönstren på Berga stationshus. Tänk så många gånger jag jobbat som stins där, sovit över, haft sällskap av min nyförälskelse. Vackra minnen så. Men jag fick i alla fall ha en "spade" att vinka med när tåget skulle sändas iväg. Den vitskjortade och för mig okände mannen som nu jobbar där har bara sina händer. Händer han stoppat i fickorna. Kanske för att leta efter lyckan. Ibland kanske den finns överallt. Andra gånger kanske den frånvarar everywhere. Den är hur som helst ingen du tämjer. Ingen du bestämmer över och kan räkna som din trofasta vän. Lyckan kommer. Lyckan går. Vart än den lägger sin hatt har den sitt hem. Den som tror på livet lyckan får. Eller nåt sånt. Nu har jag hittat dess huvudbonad i ett litet sötigt rödcolorerat hus i kvarteret Kattrumpan. Jag bor snart på Kattrumpan -- alltså lever jag. Tänker jag. När jag går. Från Calmares station till Södra Långgatan 52 för att vända åter och se hur långt gåtiden är kommande dagars jakt på tåg o buss o andra fartyg. Hejdar mig i livets rush vid Vallen för att sträcka mig efter den väldoftigaste syrenkvisten. Det är nu ju. Det är bara nu och ingen annan gång kanske i helaste livet jag kan knycka en lite nosstund. Nosa gott nu. I morgon är livet och nosmöjligheten inte garanterad ens skriftligen. Förbi Kaggensgatan och sovande Vitten o snart tillbaka på ruta 1. Sju särdeles minuter tog promenaden. Sju känns lyckobringande. Men ett mexitegelhus i Högsbys ohändande utkant. Kan inte lyckan kasta zombreron på hatthyllan där lika gärna? Inte min mexikanske lycka - eller vilken nationalitet den än må hava. Från var i världen kvittar alldeles lika. Jag gillar olika. Fick sanningar presenterade av herr o fru Liv. De sa att oavsett rött trähus på Kattrumpan eller mexianskt teglat hus utanför en mindre by är det enda säkra lyckorusframkallande att inte såra eller skada din nästa. Dagligen men ibland på utpräglade dagar sårar och skadar jag medvetet eller omedvetet min nästa genom mina ord eller handlingar. Jag vill inte det. För att såra eller skada din nästa är inte enkelriktat på något vis. Oavsett kulor eller för all del pilar, kommer rikochetten skada dig omålinriktat och äta av ditt väsen. Det finns inget helst som recept att få yttersta ynnesten att grädda det vackraste på toppen av din tamburmajor och inte bränna livets fina kaka. Det ända säkra är att att använda hög solfaktor och göra allt för att inte sårskada din nästa. I värsta fall må du hoppas på molnets broder eller den älskade vännens förlåtelse.

Aktas

Den var ju så snabb. Flög precis iväg när jag kom runt knuten om utedasset och liknade mer ett mörkt streck i luften än en fågel. Ungefär som livet. Det flyktar bi så många streck som liknar så mycket annat än en - fågel - i handen. Men jag visste. Hade ju varit där förut och sett. Ett grönt, flera gröna. Gröna med bruna prick-fläckar på. Ägg som kunde blir ett nytt fint vingdjur. Ägg som bara läggs av alla fina fåglar som gjort ett litet bo av sånt den hittat och tyckt passar bra. Kan ju bli ett nytt liv - En sån där som mest liknade ett mörkt streck när någon kom runt knuten när den smet från sitt egenhändigt byggda bara för att avleda uppmärksamheten och rädda ägget som kunde bli ett nytt liv. Som ett streck i livet. En del blir nåt men faktiskt - de flesta inte. Vet att det är en trädgårdsvän. En trastpippi. Kanske en kol-, kanske en björk- eller nån annan sort. Och jag ska försöka att inte störa så mycket alls. Trasten påminde om tankar. Tankar som far som ett mörkt - eller ljust streck förbi en när någon kommer runt knuten av något. Alla dessa tankar som far genom min kropp av oyviga ord, eller som nån sa Quiet people have the loudest minds. Kanske är det så, eller så är det inte alls på det viset. Det kanske är så att de mest högljudda - har, inte de mest högljudande, men kanske de allra bästa tankarna. Kanske är det så. Jag vet inte alls. En del som har rösten eller bara idén sjunger för att bevara sitt förnuft. Jag skriver. Kan nog inte leva upp till allas förhoppningar men kanske kan leva upp till min egen. Tänker att bättre göra det som är rätt i stället för det som är lätt - men det är svårt på riktigt.För oss alla o envar. Svårt så svårt. Tänkte att jag borde. Att jag skulle. Att jag hade behövt. Slängde cykeln lätt åt sidan så den blev smekt av nyutsprunget vårängsgräs medan jag lade mig ned i the middle of nowhere. Blickandes upp mot en himmelen där inget var rätt eller fel. Den vara bara blå med lite molnsudd på. Mina ögonlock halkade ned. Jag visste inte hur länge jag legat när jag åter öppnade mina plötsligt, om än ständigt, tittandes nyfikenhetsögon. Men jag visste att jag mådde bra av att bara vara. VARA. Här. Nu. Och att jag skulle ta min slängda smekta cykel och gå vidare. Ibland är det till och med så enkelt; ta din cykel och gå vidare mot något annat. Det är ju så. I min värld i alla fall. Att bättre försöka bli den person som är värd att lära känna än jaga o lära känna "rätt folk". Och kanske är det så att det inte är så viktigt att se eller hitta något först - före alla andra, utan att i stället försöka tänka omkring det som alla redan har sett, hittat och vet men som ingen verkar reflektera över, utan bara ta för givet. Ta inte för mycket för givet, ta det som en gåva värd att aktas.

RSS 2.0