Lika ångestfyllt livsbejakande som det kan vara med första dagen på jobbet efter semestern - lika förtärande lustfyllt kan det vara att öppna en oinbunden bok med blanka sidor där jag känner att jag ska skriva utan fjäderpenna.
Svårast så klart när den sista cigaretten är slut eller när kaffekoppen bara har en skvätt kallt kaffe på botten kvarlämnad som en sommarkatt. Då när du till sist bara har dig själv och inga fuskiga hjälpmedel att luta dig mot.
Bowie - han har etsat sig fast hos mig ett tag då han alltid varit en ikon, men nu har han sjappat o liksom lämnat mig med det här. Efter 70-talets dekadenta livsglädje sa han så här - "när jag upptäckte att jag kunde skriva bra musik även utan droger var det som att öppna en ny värld". Ungefär så hamnar man till slut. Då när man inte har några hjälpmedel kvar att förlita sig på, då när man bara har sig själv. Då när man kan känna glädje för rinnande vatten och kläder på kroppen. Kan tänka att det kan vara likt att snudda vid sin dödsstund. Den där tiden i livet som är så jäkla ensamt rättvis och den stunden när man verkligen inser vad man har - eller snart hade. Typ som födseln.
Pappret efter ICAs panpizza Vesuvio - med ost och skinka - ligger kvar överst i soppåsen och liksom oförskämt smygkikar på mig. Innehållet var sonen Alex fest denna söndagskväll. Min var en ensamstående smörgåstårta som jag bjudit in grannen att dela utan att få OSA. Det är något vackert ensamt mellan far och son där de sitter i en utkyld stuga och i ensam gemenskap äter det de anammar.
Minus två grader skrattade termometern åt mig när stugdörren låsts upp. Jag insåg så klart direkt att det var dåligt på något eller många vis. En kombination av en Tony som dragit ned värmen för mycket på ena elementet i lag med fjärrstyrning av annan värme som inte tyckts funka gav mig verklighetsuppenbarelse av en wc med fruset vatten och kranar som inte gick att rubba. Nu vet jag - det visste jag inte innan - att det tar sju timmar att få upp värmen från minus två till plus sjutton. Det finns så mycket värt i livet att lära att alla lån av allas liv vore otillräckligt för att kunna klä sig i rollen som professor över livet.
På vägen hit - det tar 35 minuter sommartid och lite mer på vintern - blev det så självklart när jag såg stjärnklart i snön som kantade den slingrande svarta vägen tvärsom över ön. Alla dessa snökristaller som liksom blixtrade i strålkastarns sken likt hade jag vandrat på osvärtad röd matta på väg att hämta min första Oscarsstatyett. Så obeskrivbart förbannat vackert. Det var jag - på vägen i mitt liv - som var stjärnan i min egen film. Precis som du och du och du. Precis som vi alla. Vi är ju stjärnorna i våra egna filmer och liv. The moviestars som alla fotografer vill ta kort på med alla sina blixtrande kameror - likt snökristaller som ligger längs med vägkanten och som är värdefullare än alla jordens gnistrande diamanter. Hade dessa gått att samla in och sälja för pengar, de där genomunika snökristallerna som vi fått lära oss alla är olika i sina mångtriljonfald, så hade människan försökt - tro mig. Det onåbara och ogreppbara har ett värde utom pengar och mätbarhet. Och där, där på röda mattan mitt på Öland gled jag fram utan frack och utstyrsel, men bara så älskad av alla snö-foto-blixtrar. Jag o du är värd varenda jäkla Oscar vi kan vinna och jag är så gudomligt fotogenic för en gångs skull!
Tack Alex för att du visade mig appen där man kan se stjärnorna på himmelen. Du såg Orions bälte. Jag visade dig Polstjärnan. Vi hittade inte Jupiter för alla träden framför Cindys grav. Men vi frös och pratade om sommarens ljumma nätter då vi kan ta varsin stol och sätta oss i alltet på en plats i universum som ingen kan vara rädd för om man har ett hjärta som kan ana vad kärlek är.
Nu har måndagen kommit, likt en första dag på jobbet efter semestern, likt ett oskrivet blad i boken. Men nu är det skrivet och snart är det tisdag och långt till semester igen.