Bara så länge våra hjärtan...

...klarar av att slå. Och min äldsta son ska gifta sig medan min dotters äldsta son ropar efter mig som morfar allt medan mina två småkillar är å ena sidan gamla nog att flyga iväg men å andra sidan behöver mig. Ser allt det vackra när jag springer uppför alla trappor i fyren och blickar ut och ser fartygen ledas rätt, men man ser fågelskiten på räcket också och allt hör till. Och jag bor ensam- En sam. En sam och Kär. Där nästan allt till vardags är upp till mig att åse till så att jag gör min dag till den bästa av alla. Idag drog jag kortet Fem Stavar men hade svårt att tolka det. Det är väl så det är med det mesta i tillvaron. Alltet är svårtolkat och du väljer hur du tyder det som din inre guide säger. Kräftorna i dammen där det lär simma guldfiskar som jag till slut hittade fastän vi haft stugan i flera år sa, eller snarare viskade, till mig att jag skulle fullfölja mina kreativa mål och nå framgång genom det. Min kreativitet har alltid varit min följeslagare, men jag vet inte längre helt vad framgång betyder. Pengar betyder så oerhört mycket för ens tillvaro och lycka - sen må hur många som helst säga att pengar inte gör nån lycklig. Men sen finns det andra. Det andra som inte är pengar, som är nåt annat, något som kan gestalta sig i att jag står och blickar upp mot molnfri nattblå himmel och undrar varför Björnvaktaren kan se till den Stora o Lilla björnen så bra och så att inget händer dem, eller som i sagan där Stora Björn åt upp all gröt medan lilla fortfarande låg kvar i sängen o sov o skrämde slag på den guldlockade. Balans där båda gjorde nåt de kände var rätt. Men vad tättingen Rödstjärt ville mig där den satt och bara lockade vet jag inte. Det kanske just var det den ville säga - du vet inte allt, du får inte svar på alla evighetens frågor och ska ha något att fundera på. Kanske var det exakt det den sa och precis rätt jag gjorde som just gick och hämtade sängkläder och hängde dem för att vädra efter att ha vaknat i sanslös värme i nåt som drabbat mig efter att jag lugnat mig så mycket att jag kom till ett stadium där jag verkligen kunde koppla bort oväsentligheter. Oviktiga saker i universum som jag gjorde om till pyttesmå jätteviktiga saker som att jag skar upp citroner i små bitar o placerade ut runt i hörnen i huset för att jag inte vill att varken herr eller fru spindel ska hälsa på mig någon dag alls. Bortsett från citronernas och stjärnornas lek i det lilla eller stora känner jag en så vidunderlig kärlek till allt som finns omkring mig. Ser världen o kosmos i så mycket kärlek. Jag kan kalla det i naturen, kan kalla det för den eller de jag verkligen älskar, eller för blott universums utvalda för mig. Men jag känner så mycket kärlek och är så obeskrivligt tacksam för att jag har fått födas i en människas kropp för att kunna ha förmågan att uppleva det här under en tid så kort, så kort så kort sååå. Snart är min och allas tid ute och då finns inte längre chansen att älska eller att tillåta sig känna för sådant som berör. Så låt oss ta tillfället i akt och älska det vi har fötts med förmågan att verkligen känna för så länge hjärtat behagar att vilja slå sina slag som skrämmer mig så pass att jag vänder mig om i bädden och bejakar livet i samma tid.

Likt Pokemons

Nå, här sitter jag nu och ser att det är nästan ett år sedan jag skrev en blogg. Då var augusti. Nu är juli. Men faktum är att den här sommaren och det här året varit helt upp och ned i allt. Mycket i väder - mångt i allt. Det är inte likt början på juli att man går ut och allt dryper av fukt likt en tidig kväll i augustis mörknande. Det känns inte helt okej att det bara är sju grader varmt när det egentligen borde varit det dubbla. Jag känner att livets mall inte bjuder vad som skrevs på menyn. Ska jag klaga till köket? Jag kan spegla mig i den här sommarens nycker och i livets pajaserier. Jag tycker om att vara en clown i livets cirkus. Men elefanterna o tigrarna kan vi skippa - de lever bättre på savannen. Det är ändå de med röd näsa som gör sig bäst i manegen. Nästan femtio år ung eller gammal, beroende på betraktarens utgångspunkt. Det här måste finnas likt härom nattens fullmåne som överraskade mig i sin prydnad. Skulle det verkligen varit fullmåne då eller är det ytterligare en nyck av universum? Hus ska liten jag kunna ha svar på allt? Jag är mig lik, känner igen mig och är av samma kött, ben o blod som jag alltid varit. Men jag är mig olik på ett sätt som jag inte förstår. Jag gör revolution mot mig själv och står på nåt slags livets barrikad fastän jag låter den slippa brinna. Men det är inte enkelt att face-a sig själv och sitta ned och prata med den jag levt med i tjugo år och säga att nåt inte känns rätt. Det hör dit. Det hör dit att jag älskar henne så otroligt mycket. Men det hör också annat dit. Det hör dit igen att jag älskar henne förbannat mycket. Men det hör också dit att jag o hon fortfarande är två individer som lever ett liv. Ett eget liv i den här formen som Tony o Liselotte. I vår egen utveckling där vi trots våra femtio år fortsätter att utvecklas som några slags Pokemon som kan få extra krafter i vår nästa utveckling. En jord-Pokemon som ska samsas med en luft-Pokemon där både grunnar och går in i sig själv men på två helt totalt olika sätt som krockar titt som tätt. Båda är så rätt i sig och två fantastiska individer som redan är fantastiska men som har en enorm förmåga att expandera till något än mer fantastiskt. Frågan med ett frågeteckan med svans efter har, från både kort efter början, och på slutet av nutiden varit om vi kan åstadkomma detta tillsammans eller om vi måste komma till det var och en för sig? Det är detta vi försökt nå tillsammans men mer eller mindre lyckats med. Nu testar vi att lyckas itu men hela på varsitt håll. Ingen vet om det går bättre eller om lyckan blir större eller mindre. Men efter alla dessa år vet vi själva åtminstone att lyckans kärlek inte hade kunnat bli större så som det begav sig och som vi hade hopp om att den skulle bestå. Så har vi någonting alls att förlora i vår stora och lite svåriga kärlek? VEM har sagt att livet är enkelt? Nej, jag vet ingen som har sagt det, så ytterligare en fråga - vem är VEM? Jag och de flesta jag vet o känner nära heter inte VEM.

RSS 2.0