Liv och inte tid

Ett år. En månad och en dag. Det är måttet vi människor mäter och så långt i det enda tidsmått jag känner som jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Det gör ju så hos oss människor under en så i våra människomått så lång period. Sitter i min o vår stuga på Öland. Det är slutsommar. Bara nån dag kvar enligt almanackan. Tid. Som plötsligt badade jag i dammen med guldfiskar när allt var över trettio grader. En slags tid. Med ens kurar jag in mig i min munkjacka och undrar hur hiskeligt kallt det skulle kännas nu. Ett styng av undran över varför jag inte besökte ljuvliga Roots i år men en klokhetstanke som sa att det var rätt och det inte var TID. Två och snart tre dagar - eller mäts det i nåt annat nån annanstans? - sedan jag besökt "min" psykolog och fick vissa saker bakvänt huvudstupa. Slutsommar och försöker finna acceptans. Den finns och jag blir 52 nästa år. Enkelt och tid mätt. Dimma på vägen hit o dit, åt höger, åt vänster och rakt uppifrån o fram där månsyster lyste nästan vid topparna av tallarna. Mitt i det står jag på vägen till allt o ingenstans i ett liv som är som förmodligen allas fastän lika eller tvärtom. Skrivklåda som bevarats i en längd o som nu kommer ut. Jag tycker ju om när klådan når papper eller skärmen och får liv. Inget är försent och allt är ingen tid. Tid som vi människor hittat på för att kunna hinna och rösta, brösta och göra allt som inte kan ogöras om tid inte skulle finnas. Men tiden finns ju inte. Det är lika påhittat som Socialdemokrater, moderater, scheman, deadlines och lunchraster. Liv och inte "tid".

RSS 2.0