zoogreat.blogg.se

   Jag fattar nog inte riktigt.

Förstår inte helt och hållet att jag faktiskt får sitta här, en vårkväll som känns mer ljummen än vad den är.

 

Utan att ha betalat inträde till livets folkets park får jag bevittna när våren sprakar genom att bara vara och komma så mycket. Min hörsel håller för att få att lyssna på när den blivande koltrastpappan sjunger sin mjuka serenad som inte ens nobelprisade poeter kan tävla med. Det är dens tid nu. Koltrasten äger som jag skulle sagt om jag varit ung. Så jag säger det inte. Jag tänker det inte ens utan bara skrev det.

 

För jag är ju inte ung längre. Lika lite som flaggstången med sin flag-nande vita färg borde målas om mycket. Saknar mitt hår. Tänk att bara få dra fingrarna genom det och tro att man kan bli allt. Jag tror nästan fortfarande att jag kan bli allt. Fast kanske lite mindre allt. 

 

Men vad är ett burrigt hårsvall mot ett liv och ännu en vår? Tänk att få ha ett liv så länge som jag fått haft o kanske kanske om jag har riktigt riktig tur, äter pepparkakor o är så där snäll mot djur som man ska vara på riktigt. Då kanske jag får leva nästan lika länge till.

 

Jag kom på att jag skulle sluta skruva i altanen när en slags fågel flygde över huvudet så att jag kunnat ta på den om jag varit lång som himlen. Då insåg jag o tänkte på något av allt jag hört. Man ska stanna upp i alltet ibland, kanske när en fågel flaxar förbi, kanske när ens älskade önskar en kyss. Då ska man stanna upp och känna att det är vår, att man älskar och att man lever alldeles totalt.