Lechs Gdansk

   Bestämmer med kort varsel o på känsla att jag inte ska stanna i Gdynia dit färjan anlänt, hoppa över sommarmetroPolen Sopot och i stället ta tåget till Gdansk. Buss in till station med en hjälpsam chaufför som stannar bussen några hundra meter innan station bara för att ropa till mig att nästa hållplats är min - respekt! Mitt nästa intryck av Gdynia var en leende man i kassan när jag beställde nåt att äta o därefter två tiggare som insåg att de i mig hade det perfekta offret. Men jag är gärna "offer" en liten stund för de som verkligen är offer i vårt inte alldeles rättvisa värld. Efter två köbyten och sju frågor och hjälp av en världsvan men infödd har jag en biljett i handen till Gdansk. Vårt samtal o samförstånd på tåget fram till han ska gå av säger mig bland mycket annat att människor i Polen inte är rädda för oroligheterna i Ukraina som de gränsar till men att de är oroliga för ryssen då Polen kan vara nästa land att erövra.
 
   Bir ensam kvar i bakre delen av tåget med en man som lättar upp när jag erbjuder honom att smaka på Captain Morgan. Han visar i sannhet med handen lite vågformat att han tycker sådär. Han återgår till sin egen butelj med hemkok och vi försöker byta några ord och lite handspråk då han i hans o äldre generatior inte har engelska eller för den delan andra språk som sin bästa gren. Men han vill gott, visar o pekar bestämt när vi passerar varvet där allt började med Lech Walesa och Polens frigörande från Sovjetstaten. När jag frågar vad han tycker om samme episke man visar han tummen ned och jag tolkar det som att han är besviken på honom och allt som skulle bli. Kliver av tåget i Gdansk. Som vanigt när man kliver av tåg kikar man åt vänster, sen åt höger och se åt vänster igen, ungefär som man lärde sig som liten när man kommer till skylten Herr Gårman. Vilket håll...?
Allt ordnar sig och även hållen. För det är ju så, oavsett vilket håll du går så kommer du fram - till något.
 
   Styrde kosan mot gamla stadsdelarna - ett jättehett tips om man kommer till en stad man aldrig besökt. Där finns förvisso turistfällorna men också själva epicentrum av händelserna i staden. Traskade med mina båda ryggor och söp in känslan. Och den var god om än inte den som gör att jag ville tillbringa ett liv där. Traskade o traskade, insöp o insöp allt vackra - och allt fula i en smakfull komposition. För Polen har så mycket vackert - och fult. Har aldrig varit i ett land med så strävsamma människor, så mycket nybyggen, sådan framtidstro. I nästan vart gathörn, i varje by och stad ser jag arbetare som lägger gatsten, som gjuter betong, som skrattar i lunchen, som bygger upp Polen som troligtvis fortfarande inte återhämtat sig från andra världskrigets fullständiga missär och förstöring. En enormt gammal fin byggnad, men för länge sedan ett hopplöst fall att rädda, ett nybyggt varuhus i senaste arkitektur, en gammal byggnad som restaurerats att man undrar hur någon har råd. Denna musikaliska byggmix och anti-byggmix gör en - glad och hoppfull om världen och människan.
 
   Efter ett snurrande i många kvarter tills jag för stunden sett o känt mig mätt beställer jag en enkel måltid. Pratar med en gatans polack som ber mig vakta hans öl medan han går ut på sin gata o språkar och delar en cigg med en vän. Möter en påflugen man som vill ha nåt, som kommer tillbaka, som i trolig desperation försöker ta resten av min kebab när mannnen jag vaktade ölen åt och restaurangpersonalen hjälper mig att mota bort honom. Det är en bild av Polen som talar för de hyfsat större och stora städerna där missär på vissa håll råder, där människor slåss för sina liv på gatorna varje dag och det talar om människor som har det bättre - eller sämre ställt, som är helt vänligt sinnade och som försöker bidra med sitt för att göra landet helt.
 
   Hittar via internet ett ställe att bo på i gamla stan och tar en taxi dit då mina fötter börjar protestera.  Går ut o käkar o blir bjuden på efterrätten av kanske den mest trevlige servitör jag någonsin träffat. Åker ni till Gdansk så ät på Tawerna, en rustik restaurang med inredning som kan få vem som helst att gå i spinn! Sedan träffar jag Milosz. Milosz är en mycket trevlig ung man som erbjuder sig att visa mig runt i Gdansk när det gäller rockkulbbar han tycker om. Min magkänsla säger mig att Milosz är god. Det är det bästa verktyget man har som ensam på färd - magkänslan. Lika många som jag ger mitt gillande till, säkert fem gånger fler går jag förbi, kanske av misstag men hellre missa en bra än stöta på en som vill dig illa. Unge Milosz känns som en symbol för Polen. En väldigt energisk och pratsam man som har så mycket att berätta om sitt liv som ung i Polen, om Gdansk som han är totalt trofast. Jag lyssnar i takt med att vi svingar ett antal bägare tillsammans. Vi tappar bort varann på ett ställe och jag vandrar hemåt dit jag tror mitt tillfälliga hem ligger, går lite fel men gillar läget och betsämmer mig för att gå för att se hur stort Gdansk verkligen är. Det är stort... Mina lilltårs blåsor och taxiresa hem förklarar att polska städer som ses som hyfsat stora i inföddas ögon är väääääldigt stora.
 
   Ny dag och nyfikenhet vaknande o funderande på nästa stopp. Polen är stort men inte jättestort. Ändå tar tågen sin tid då de - likadant där som med byggen och övrigt - blandar gammalt o nytt i en livshärlig salig blandning. Så Poznan som låg ungefär mitt i kändes fine. Letande i köer o frågor och till slut en biljett i handen och friskt humör.
 
   
 

Kommentera här: