Förfjärilad
Man blir ju så när ens vakande änglar hinner med i ens ständiga jakt på kardemumma o pimpinella i livet. Blir förälskad i människor och platser som ramlar förbi likt ljuvligt doftande kryddor. Exakt nu, någon dag innan vi ska skruda oss i 2020s spännande maskeraddräkt, är föremålet för min lust Guadeloupe. Ön, eller öarna jag knappt visste nåt om för knappt ingen stund alls sedan. Ön som är två öar på en liten fläck på vårt vackra jordklot, och där endast ett pyttelitet o knappt märkbart sund skiljer La Grande Terre och La Basse Terre åt. Men syskonen är ganska olika varann, ungefär så annorlunda som trots eller tack vare sin unikitet, jag o min syster är.
Att Guadeloupe liknas vid en fjäril i all sin prakt är inte märkligt alls när man ser det lite grann från ovan. Härom dan for vi med lilla röda hyr-Kia mot den gröna ön Basse Terre med sitt obeskrivligt vackra blå. Ett blått som turkosar sig mot den ljusa sandbottnen och som skapar livsinsikter i sin totala genomskinliga klarhet. Allt från nästan öde stränder där vågorna morrar o lockar och där jag tappar orden för att kunna förklara. Där jag i samma stund som jag upplever det inser att jag kommer till korta som lill-stora människa jag är. Det är för mycket magi för arr lyckas ta in och ingen Labero kan någonsin någon gång överträffa det. Och jag - jag står där med fötter i sand som likt tiden spolar runt o under o över dem tills de synbart intef fnns längre. I timglas rinner den nedåt i nån slags tidstress. Här bara är sanden som en del av mig i ett nu helaste tiden. Fair enough och det räcker egentligen med livsbejakande Plage de la Perle för att inte förstå, ändå i allt sitt förstånd.
På en annan Plage blir man påmind om livet sköra skal när älskade livsföljeslagerskan kastas omkull av en groteskt stor våg som tumlar även mig upp o ned där plötsligt sand o vatten finns precis överallt utanför en men också i en. Jag är lyckosam i livet o sch slår inte i bottnen ens här medan hustrun inte har samma tur och får lida efteråt som idag. Kontrasten mellan skönheterna och odjursrackarna gör sig så påtaglig. Men den här dagen får gå med slick på sår o vila från osvenska solen som i vanlig ordning gett mitt anlete stryk trots rejält med smörj.
Senare den här underbara dagen kanske vi far o smakar, i mina lökars mått, den allraste fulländaste drycken. Distillerie Damoiseau ligger på nästan krypavstånd från vår lya och där hägrar sockerrörens alster i väntan på läppjande njutning.
Vore det inte för min obefintliga franska skulle jag ha konverserat med mannen som korsade vägen med sin matlåda i Pointe-Noire o likt alla - ja faktiskt Alla - jag mött här uppträder mot dig, hälsar o visar vördnad, så som vi väl alla borde möta varann. Jag ser o respekterar dig - alltså finns vi och är gjorda av kärlek. Eller så skulle jag ha skämtat tillbaka med kvinnan i kön i matbutiken här i Saint Anne i stället för att lite svensk-fattigt bara gett en munsbit av min glädjekaka i form av mun likt måne i nedan såsom den var härom natten. Den som bemästrar den la belle franska rotvälskan är än mer salig här. Jag kanske aldrig mer blir mer tacksam inför livet, gladare i hjärtat o mer fjärilad än så här, men det är okej och mycket mer än jag kan begära av livet. Nu ska jag gå o träffa en kär kompis. Hennes namn är Karibiska havet o vi är så tighta.