Fyra i Pentagrams á la sommefuglens yster och en jävla Ironman
Om mannen eller kvinnan som gör han galen inte är förfjärilade kanske de ändå bara älskar ordet Summerfuglen på en tisdag för att dessa ofåglar påminner om innerst innerligt innerligt på riktigt liv. Jag har längtat så förbannat evighetsevinnerligt mycket efter den enklaste känslan att vilja skriva. Att skriva är som månget annat i allt. Du kan göra saker för att det ska göras - eller så gör du det med lust och bedårande fägringar. Eller för summerfuglers skuld. Sometimes är det enklaste svåraste. Ibland är det bara där och självklart. När det inte är självklart finns det inte på riktigt - och inte allra minstaste inne i Dig.
Av alla dragna ofå kort dök det upp om o om igen på ett slags tragikomiskt lustlivigt vis. Men det ville säga något som jag också bordat lyssna till - liksom trollungen med uppknyten svans - just för en natts sömn- En natts. Försökte bara förstå vad fyra i pentagram betyder utanför det självklara. Det man ej ser finns inte. Men nu hör o drar jag annat och får bekräftat den jag är. Och jag och alla ska varta stolta över de vi blivit hitsatta för.
Just som det händer. Sker att jag inte längre har några barn i en sådan vidunderlig slags oförklarligt fantastisk bemärkelse, samtidigt som jag har barn mer än någonsin. När "sista" barnet kära fyllde fullt och såg livet elka på sant vis o jag tänktänkte - första gången du ska fall ned i gråt, första gången du ska tigga om förlåt, första gången som du är hopplöst kär. Plötsligt har du nått fram till den dan efter "hundra" år när du ligger där o tänker som jag, varför längtar du så när det går så fort ändå?
När äldsta älskade barnet bara alldeles fantastiskt ger sig hän att ringa och bekräfta en blivande titel som farfar i gullapans omättbara tidsålder. När nästäldsta väntar sitt o mitt fjärde som en morfader i en dans som livet måste låta mig få chansen att förstå storheten i eller när lill-äldsta i sin underbarhet bara är och ger tillbakastudsad kärlek a la chalmriskt. Algot, Justine, Ariel eller något annat underbart namn får komma i famnen till den här världen vill jag puss-pussa famnens ägares vingar.
Du kan ha värmt upp med Slade och Silverrom i ett tjog av fredagskvällar eller ömsom grillat korvarna vid scoutstugans skogskänning med ditt hjärtas favoriter som kontrast till allt annat du velat och ändå gjort. Någonstans på vägen vidrör livet nätt vid trakten av ena nyckelbenets utkant och undrar om du är nöjd. Nöjdhet är livslust och livsslut i ett och samma. Samma som gör matteprovet hopplöst. Jag är rik på helt riktigt och kan aldrig någonsin tacka livet tillräckligt.
Undrans tid är alltid i snöflingor stora som små löv från olvonskal i efterhöst som fanfanerar upp i lillvirvel o ned igen i din hand - smältandes och icke bestående. I hela världen finns det en och flera jag älskar. Kärleken fortfar en högre kärlek till den och de som är nära och jag är så tacksam för kärleks-kärleken som ger mig förmågan till, en vidunderlig kärleksbomb som onapalmar mina fina. De fina i mitt allra fulaste som väger över livet till allt plus och inget minus i en olöslig ekvation.
Järnmannen gäckar mig. Anmälde mig efter alla år från att se det som höjden av mänsklig galenskap och oförstånd till något som är självklart. Eller så är det tvärtom, Liten tid där nåt som känns självklart egentligen är vansinnigt?! Svaret finns i allas egen tanke, kanske förutom i min.
Min superförmåga i samma stund som min totala ovilja i planeringens konst är ett av mina dilemman. Varför kan jag inte översätta jobbrelaterat till livet i helt? I mina alla korrekta svar inför mig själv vet jag att allt i universum är konstant. För att gott ska finnas måste ont ges utrymme, för att det ena ska lyckas utföras i söder måste detsamma stå åt sidan i norr. Ungefär som en kråka i en sång - eller nåt annat som någon vill. Varför llyser det en stjärna på himlen så stark just nu en stund i slutet av marsmånad det här olycksaliga virusåret? Jag har googlat o undrat o får inget riktigt svar men tänker till sistone att jag egentligen ger självaste fan i vad vi männsikor benmänt den med - för namnet är ju mitt - jag kan döpa den till vad jag vill och jag ger den namnet Sotefugliamora. Nästan som en höjdhoppares namn o kanske just därför.
En av nycklarna till hemligheten att lyckas i en Ironman är planering. Men om man knappt har tiden att planera och dessintet lusten? Är man låtsasdiskvalificerad då? Inte i min värld där jag som tur är har svaren oemotsagda om jag vill. I mitt lyckas man om man tror man kan och om man vill göra det med glädjen som följeskagerska.Hon ler mot mig medan jag ligger där och bara inte kan sluta gråta. I det får jag till mig att i den allra djupaste sorgen finns också den största lyckan gömd bakom draperingar. Låt skynket falla och låt mig välja.
Jag ska springa, jag ska cykla och rätt vad det är minnas att munnen ska spricka upp i leendet som gör att väntan på solen bakom moln känns värd all smärta och all all vägg-klocks-tickande väntetid i rummet med vita vägar med konst betald av oss alla. Uppsprickansde leende är livets vinkvällar och älskog en söndagmorgon - eller hellre tisdag förmiddag Jag ska klara det. Också ska jag klara av att lära mig crawla. Det kan inte jag. Jo jag kan lite men inte tillräckligt. Ska man andas varannan eller var tredje gång? Men hela livet är ju lära så varför skulle det inte innefatta olika simarter liksom variationens vicevercsa av syrsor som sjunger de vackraste strofer om nätter i arabiensagodrömriken? Det är faktiskt det de sjunger om i fall ni lyssnar ordentligt.
Nu ni som undrar hur det går med min träning, fullkomligtg skiter i det eller är helt ovetanddes, ser ni kanske delar av rättning av ett prov. Orka. Facit är väl alltid nästan rätt men korrigeringar med röda bockar kan skänka sorg om misslyckanden. Men livet är sorg - och glädje med dess bockar. Utan det ena blir inte det andra helt riktigt. Ryggen värker efter ett misslyckat båtlyft i december. Den kunde ju lika gärna ha legat i vått o gnida sin oförnissade köl mot nåt annat en höst vinter som denna. Men allt läker och till och med ondgjorda ryggor om man bara ger det ro och hopp. Likaså är vänster höft mitt eget dilemma som jag kan rå på om jag tänker nästan rätt i oturligt eller skickligt begrundande. Jag måste alltså försöka tänka lillare fel o merare rätt flerare gånger än färre.
Aldrig har jag varit så vältränad i mitt liv som nu - aldrig har min tilltro till tillräcklighet varit mindre. Dessutom är häcken inte lika fast o nästan läcker som när jag var fyrtio. Grannen säger 9-10 timmar i veckan. Jag kan inte sluta skriva. Alla filmer på Youtube visar trettioåriga kroppar som kan prestera utan vånda för morgondagen medan jag i jämförelse går med rullator. Ändå kan jag inte sluta skriva och tro. Min tro har aldrig i vuxen ålder anammat varken utdelningar av flygblad i gränsland mellan nåt som inte finns i verkligheten utan bara i desillusionerade sinnen och ett likaså eller hysterisk vilja att vilja tillhöra en sekt som tillber den eller den av oss kallade gudar. Livet är större och totalast oförklarligt av mänslig kunskap än så i mitt sinne. Rätt eller fel avgörs av ingen utom sinnets hyresvärd.
I morgon är en annan dag. I morgon finns där hela tiden och nu eftersom nu alltid är senare. Annana dagar säger helt mindre än om ens förflutna - utan det är vi dessyttermera inget. Tack mor, tack far, och tack kära syster för glädjen ni lyckats ge mig i möjligheten att känna att allt när som och tack för slumpen som är mitt halva jag - ungefärt som i en pinacolada en morgonvard - gud förbjude i Sverige - där inget är omöjligt i en indisk ocean. Tack för den outsägligt otillåtna mixen.. Snart kommer Påskharen och jag tror på hen.