Jag har väl liksom de flesta av oss lärt mig ordet någon gång under de tidiga skolåren. Då när en gud behövdes mer än någonsin men inte fanns då heller.
Men jag har aldrig förrän nu insett vad ordet innebär egentligen eller reflekterat över inne-börden. Börden inom det.
SKRIVKRAMP kan väl kanske bara drabba den som älskar eller åtminstone tycker om att skriva. För om man inte gör det så borde det bli mer kramplöst.
Skrivkramp - ett lite skönt lekfullt ord. Man kan säkert använda andra ord som människor förstår men just det ordet känns mest okej för mig. Och det är ju mig:et vi alla måste utgå från. Eller skriver man som man säger nu för tiden -mej?! Mej:et i vinterblomstrande oblommade blom-blommor är vackert som en bakelse med mycket marsipan i Fagersta.
Egentligen är det ju löjligt. 2019 finns ju fler möjligheter än någonsin att få skriva. Ett sms, ett mail, en blogg eller bara en notering o Notes - eller ett papper och en penna och en kärleksträff dem emellan. Man kan skriva utan att ha sex.
Men ändå så ofattbart svårt för mig - eller mej - att komma dit.
Jag vet att jag polar hårt med orden, oavsett deras skönhet och att de o jag trivs i varandras ständigt vårlika nyknoppigt blommiga sällskap. De och jag. Som en blandning av allt som får en burgare att smaka som i en Diner eller som på åtminstone på Five Guys där allt förlåts.
Ändå... Men i och med detta har jag i någon slags förbannade teflonhelvetes sockerkaksform lyckats att få ned ord som inte bara jag kan tänka utan andra som vill - läsa.
Nu går jag ut iklädd i kostymen Matador på en arena i Tessalien som det här känns som. Jag förväntar mig inte en nästan flintasvärtad Ferdinand som springer in och slickar min brösttatuering. Jag förväntar mig inget. Ibland är inget bättre än allt.
En gång i månaden. Det kan ju tyckas lite i ett kärleksförhållande. Men det är i stället ett mycket och utom ett kärleksförhållande, likt fåglar som vintertid lyfter från rådhuset i tusental till taket som banken påstår är mitt - mycket och många, och är inte ett gängse kärleksförhållande. Det är min psykolog.
Jag sitter här och hen där. Jag pratar. Hen svarar och pratar. Och frågar. Jag svarar och pratar. Tänker en tennismatch. Nastase eller Vilas vs Borg. Deuce. Ett ständigt lika fastän hen tycker jag fallit tillbaka. Men om jag fallit tillbaka kanske det inte är fel? Eller säger Tarotkortet fyra i Pentagram varenda gång att jag ska stå still eller ta sjumilakliv?
Ingen har ju svaret liksom Roy Scranton. Greta sucks. Han, Roy har redan insett att Gretas och vår allas kamp är meningslös. Cash is King! Ingen vill flyga lite lillare eller inte alls för att rädda oss, Rädda sig den som kan.
Jag kan - ett tag av promenad i trädgård av matlagningsörter. Rädda mig o de jag närmast älskar. Jag kan under kanske några decennier rädda oss o mina. Men är jag o oss värt mer än de och vi?
Var rädda om er och oss. Alla.