Sommarbatteriet är snart slut. Blott två timmar kvar. Sedan måste sommaren sättas på laddning. Sommar o telefonbatterier har nåt gemensamt. De liksom varar kortare än vad som är bra för en.
En sista husbil kvar på uppställningsplatsen nere vid Elevatorkajens stenprydda utpost. Den är inte ens tysk utan bara svensk. En tom plastmapp som blåser förbi hjälpt av vindar som försöker fuska hit höst i förskott. "Investeringar 2011" hinner jag se att det står på en vit tilltufsad klisteretikett. Frågan om det är slöseri på egen energi att fundera över om 2011 var ett sånt år som inga investeringar var värda att göras eller om mappen varit sprängfylld men vars innehåll månne spridits med blåstens urkraft, kanske tillbaka i tiden? Tänker att just 2011 gjorde jag och familjen en investering när vi tog vårt pickpack och flyttade till den här staden. En stad jag nästan blind-dateade. Hade bara smakat på den innan. Men den tog emot med vidöppen famn och ville ha mig. Snart höst och snart fem år som jag o stad varit ett. Känner en tacksamhet av de så många över att ha träffat min livskamrat som kom härifrån och som till slut var huvudrollsinnehavare när det gällde att få chansen att upptäcka alla dessa vackra hus, alla gator som bara vill mig väl. Men till trots att mitt hjärta har sin plats i här:et kan väl Kalabrien väl också vilja mig gott? Den italienska tåspetsen lockar och gör att hösten känns otungare än de andra åren. De andra snart halvsekellånga åren.Jo jag ska nog packa pappas kappsäck och kanske finna en mapp med "Investeringar 2016" fladdrandes förbi på någon piazza.