Farbror Mellan

Över en månad sedan jag skrev en blogg.och två veckor sen jag använde egna ord på Facebook utan att dela någon annans. Mitt liv blir lamslaget emellanåt av antingen lycka eller tvärtom - eller så är det nåt annat fantastiskt. Ordet Emellanåt påminner mig om Farbror Mellan. Det kom jag på nu. Det skulle handlat egentligen om nåt annat men nu fick farbror Mellan byta biljett o ta första parkett för att ordet EMELLANÅT kom i vägen eller på vägen. Han var emellanåt för mig - Farbror Mellan. Man hade liksom inte alltid pengar när det trängde på som mest - sötsuget. Så det blev emellanåt han fick besök av sötsugna små. Jag tror han var snäll. För vi fick handla godis hos honom. Oftast osnarare än alltid la han i en extra. Bäst var det om han la i en sockrad zebra. Sug på den. Ja, zebran sög jag länge på. När man suger på nåt med strösocker på så inser man hur länge socker verkligen räcker. Men en farbror som kallas Mellan och lockar små barn med godis... Och det var just alldeles precis så det var. Farbror Mellan bodde på Isåsavägen 11 till 15 nånstans i en liten stad som döpts till Nässjö. Där är jag född fastän jag inte ville. Men när man är liten får man inte bestämma. Jag brukade som äldre, medan jag fortfarande bodde kvar fastän jag inte ville men gjorde det ändå för att jag kunde och fick bestämma, då o då fara förbi och försöka minnas vilket av husen det var. Men alla nästan, nästan alla husen nu för tiden är sönderrenoverade till oigenkännlighet för någon som har levt mer än trettio år så jag lever i lyckan att fortfarande inte komma ihåg vilket hus det var. Ibland är det en lycka att inte kunna precisera precis förbannat allt i tillvaron Om Farbror Mellan levat idag - jag är säker på att han inte gör det för han var typ 108 år redan då på det oglada sjuttiotalet - hade han varit en suspekt figur som en förälder på dagis larmat om till sociala myndigheter. En förälder som förmodligen tycker att Farbror Mellan och Alfons Åberg inte bör finnas i dess barns liv. Man vill ju liksom inte drömma mardrömmar om Mellan o Alfons. Hellre sockrade zebror och nada Mellan liksom. Vi - för det var ofta jag o en kompis - fick ringa på ibland flera gånger innan vi hörde hur någon tog ned nyckeln från förmodligen en krok och det rasslade i låset innan dörren till himmelriket och gud fader Mellan själv uppenbarade sig. Han visste vad vi ville ha och han ursäktade sig och lommade in i rummet innanför farstun och kom ut till oss förväntninsgsfulla med guldnyckeln. Ja den var inte guldfärgad eller ens i närheten. De var nästan svart. Han gick långsamt och vi rättade in oss i led efter honom på stengången kantad av - i mitt minne - alltid blommande perenner som var omhändertagna till det yttersta. På vägen ut mot uthuset, eller skattkammaren som vi såg det som, räknade vi säkert på hur vi skulle fördela våra kanske sju eller åtta enkronor med gamla kungen på. Den gamla kungen som då var en av de mest meningslösa kungarna genom alla tider - Gustav den VI Adolf. Efter rassel i låset till skattkammaren gled dörren upp och väl där inne uppenbarade sig låda efter låda med de mest eftertraktade godsakerna. Indiana Jones bleknar! Då var det så. I efterhand kanske det handlade om 10-15 olika sorters godisar. Jag undrar fortfarande - vart fick Mellan godiset ifrån? Oftast hade jag o kompisen bara våra få kronor att handla för. Men emellanåt om än sällan var vi på grön kvist.och hade en femkrona extra att spendera. Det var då, Det var alldeles just då jag gick fram till lådan med stort L. Lådan där Farbror Mellan hade LYCKOPÅSARNA. Med en John-Bauer-tecknad älva på. De var de där gula, gröna, röda och blå papperspåsarna som Mellan förmodligen suttit och knåpat ihop under höstliga kvällar när han drömde om barnen som skulle komma till våren för att förslösa sina besparingar. Jag köpte säkert flera sådana men minns inga fler än en. Kanske för att det då var ett av mitt livs största nederlag. Det kan kännas så om man är åtta år, räknar ovetandes med att vara oskuld i tolv år till och ivrigt öppnades sin LYCKOPÅSE till sin förtvivlan får upp ett par svärtade oputsade glasögon. Redan då insåg jag att Mellan med största sannolikhet för sina införtjänade godispengar hade investerat i ett par nya glasögon - man kan behöva såna om man är 108 år - och sedan puttat i sina gamla välbeprövade läsglas o en lyckopåse som ett barn i sin oskuld skulle inhandla för det facila priset av 5 kronor. Och det blev jag. Men jag är glad. Glad över att ha fått upplevt Farbror Mellan. Han var då farbrodern med godis. Nu är han den som levde sin dröm utan att skada någon. Kan man leva sin dröm utan att göra någon annan illa så har man lyckats på riktigt oavsett om man lockar småbarn med godis eller om man reser jorden runt. Det handlar om att kunna stå i sig själv och älska sig själv och sina medmänniskor på samma gång - varken mer eller mindre.

Kommentarer:

1 Liselotte:

Alltså - är det konstigt att jag efter snart 19 år fortfarande älskar dig????
Jag har hört om farbror Mellan så många gånger - och ändå får du mig att sitta här med ett leende. Ett leende för att Mellan fanns, och du fick uppleva honom. Men också en sorg för att han inte längre får finnas...
Du är bäst!

Kommentera här: