NU

Dygn av ro. Ro för min innesta kärna trots att jobb och annat gör busstreck i teckningen. Men trots att Shania Twain sjunger om nåt som inte imponerar pä henne blir jag över-över-väldigad av allt som kommer till mig. Ni är så mycket. Allt ni kommer med i form av solnedgångar jag skulle döda för i fem fall av fyra och dofter av syren som envist bänder upp mitt luktsinne till den yttersta gränsen där ingen färg i världen flagnar. Och allt. Oh alltet. Det blir aldrigens någonsinnare finare än det här. Och här är Lilla Blå. Liten jsg som är satt anamma allt det här fastän jag inte ens är tillfrågad eller ens nästan till-räcklig. Räcklig till nåt som att jag måste dricka lite vatten för att sansa mig i utför ett stup av odumdristlig svulstigaste livsnödvändigheten. Jag är satt att måste leva så totalt mycket att det nästan o kanske mer än så går sönder i mig. Jag krakelerar som en torkad färgdroppe utsatt för hela universums solar pä eeeen o samma gång. Jag är inget mer än det magiska järnvägsstationsfiket i Flen. Jag är allt. Jag är mitt-emellan o på tok nåt som ingen o inget kan förklara därför att inget sånt finns o nånsinens har funnits . Ingen av oss har aldrigast funnits förut eller efter utan baraste justens nu. NU.

Kommentera här: