...klarar av att slå.
Och min äldsta son ska gifta sig medan min dotters äldsta son ropar efter mig som morfar allt medan mina två småkillar är å ena sidan gamla nog att flyga iväg men å andra sidan behöver mig.
Ser allt det vackra när jag springer uppför alla trappor i fyren och blickar ut och ser fartygen ledas rätt, men man ser fågelskiten på räcket också och allt hör till.
Och jag bor ensam- En sam. En sam och Kär. Där nästan allt till vardags är upp till mig att åse till så att jag gör min dag till den bästa av alla. Idag drog jag kortet Fem Stavar men hade svårt att tolka det. Det är väl så det är med det mesta i tillvaron. Alltet är svårtolkat och du väljer hur du tyder det som din inre guide säger.
Kräftorna i dammen där det lär simma guldfiskar som jag till slut hittade fastän vi haft stugan i flera år sa, eller snarare viskade, till mig att jag skulle fullfölja mina kreativa mål och nå framgång genom det. Min kreativitet har alltid varit min följeslagare, men jag vet inte längre helt vad framgång betyder. Pengar betyder så oerhört mycket för ens tillvaro och lycka - sen må hur många som helst säga att pengar inte gör nån lycklig. Men sen finns det andra. Det andra som inte är pengar, som är nåt annat, något som kan gestalta sig i att jag står och blickar upp mot molnfri nattblå himmel och undrar varför Björnvaktaren kan se till den Stora o Lilla björnen så bra och så att inget händer dem, eller som i sagan där Stora Björn åt upp all gröt medan lilla fortfarande låg kvar i sängen o sov o skrämde slag på den guldlockade. Balans där båda gjorde nåt de kände var rätt.
Men vad tättingen Rödstjärt ville mig där den satt och bara lockade vet jag inte. Det kanske just var det den ville säga - du vet inte allt, du får inte svar på alla evighetens frågor och ska ha något att fundera på. Kanske var det exakt det den sa och precis rätt jag gjorde som just gick och hämtade sängkläder och hängde dem för att vädra efter att ha vaknat i sanslös värme i nåt som drabbat mig efter att jag lugnat mig så mycket att jag kom till ett stadium där jag verkligen kunde koppla bort oväsentligheter. Oviktiga saker i universum som jag gjorde om till pyttesmå jätteviktiga saker som att jag skar upp citroner i små bitar o placerade ut runt i hörnen i huset för att jag inte vill att varken herr eller fru spindel ska hälsa på mig någon dag alls.
Bortsett från citronernas och stjärnornas lek i det lilla eller stora känner jag en så vidunderlig kärlek till allt som finns omkring mig. Ser världen o kosmos i så mycket kärlek. Jag kan kalla det i naturen, kan kalla det för den eller de jag verkligen älskar, eller för blott universums utvalda för mig. Men jag känner så mycket kärlek och är så obeskrivligt tacksam för att jag har fått födas i en människas kropp för att kunna ha förmågan att uppleva det här under en tid så kort, så kort så kort sååå. Snart är min och allas tid ute och då finns inte längre chansen att älska eller att tillåta sig känna för sådant som berör. Så låt oss ta tillfället i akt och älska det vi har fötts med förmågan att verkligen känna för så länge hjärtat behagar att vilja slå sina slag som skrämmer mig så pass att jag vänder mig om i bädden och bejakar livet i samma tid.