En månad vinter kvar. I almanackan och i hjärtat. En kort månad förvisso men efter en lång vinter som känns som över ett år och många oövervintrande insekters livscykel i omfång av tid o rum. Ett överår som jag fått känna bisittarens hjälplöshet och fått mitt hjärta stunget över maktlöshetens törne i åsynen av min älskades jobbiga kamp för att få känna sig som människa. Det tär och äter på en och skapar tårar som faller både utanpå men också innanför kinderna. Sorg och förtvivlan som är svåra att sätta på pränt i någon form, ett förlamande som puttar in kramp och vånda i mycket.
Men nu är det bara en månad kvar i min sinnesbild och sedan ska det bli bra med min bedårande hjärteföljeslagerska. Då ska allt bli bättre och hon ska få orka njuta av den blomstertid nu kommer på alldeles riktigt och få känna havsvatten badda ifatt hennes hud. Då ska hon kunna orka hela dagen på riktigt och få känna hur hon får vara och sova så som man brukar och så som man bara tar för givet att man kan så länge livet bara rullar sin väg framåt.
Det är i alla fall så jag tänker och hoppas och vill att allt ska bli. Och därför ser jag blommorna mitt i vintern som blomster-blommar för fullt, höjd över dömd slasksnö fastän jag kanske inte får medhåll i min syn av de som inte ser med mina ögon.
Nu ska blommorna få blomma, du bli bra och allt bli fint i tid som locka med doft av sjuhundra sorters örter