Lågan o broder vind

   Det enda som hörs är det tvenne saker. Det dova sjudande ljudet av en livslåga som brinner. Den kunde vara min eller kanske kaninens, men den är kaminens. Sen hör jag hur bror vind lyfter upp presenningen på taket till husvagnen som satts dit för att hindra vinterläckage.
   Få-ljud som gör att jag tvingas som med fot mot hals att inte ha tillräckligt mycket brus för att skylla på något för att inte vara med mig.
   Det är i stundoms infalls tanke lätt och i samma stund svårt att bara vara. Bara vara med sig själv. Vad hittar man på för att roa en sån person? Stundoms tankes krasshet.
   Utgång och blick upp där livet visar Stora Björn som alldeles direkt får mig att söka Polstjärnan och se mot absolut norr. Och Stora lockade fram den lilla björnungen också. Många. De är så många. Stjärnorna.
   De som gör himlen spännande. Med sina helt random placering där några människor, i vår allas iver att hitta mönster, kommit på dessa bilder. Jag gör egna. Mina stjärnbilder som inte är någons där jag i samma stund önskar att alla människor gör egna och Sina stjärnfigurer. En tvättbjörn eller en grep blev det i stället för mina ögon. Ögonen som är en sådan gåva att varken jag eller kanske någon förstår.
   Och bäcken som är där. Den sjunger och ger mig svar på vad man roar en sådan som jag med. Blot jag lvågar lyssna så får jag. Knaket i trädens grenar som bråk-bråkar om ett saligt utrymme som finns överallt men inte just där.
   Att hitta på ingenting och bara vara är. Det är. Ungefär och nästan femton dagar tills att jag ju Är som jag vill efter alla år. Är:et ska få lotsa mig fram till det jag - ÄR.
 
 

Kommentera här: