Under krikon

 
   Att vara under. ETT under. Underverk under något. Till exempel under ett krikonträd. I full blomst som sprider sin osannolika doft lika starkt som Edisons experiment och slakt av elefanten Topsy för nästa humdra år sedan för att dum-dumt motbevisa Teslas växelström. Lika starkt levandes o lika frapperandes olevandes i nästa stund när kronbladen flaxar hjälplöst mot marken o doften ebbar likdom Topsy ryker av tusentals volt.
   Att basta är att leva lite till. Lite tillare och mycket varmare. Att varma sig i en senvårig afton efter promenad längs allfartsvägen med lomens röst i bakgrunden. Jag tror det är väldigt mycket natt nu. Den väntar o väntar på att jag ska göra den sällskap. Den som väntar på nåt gott borde lägga sig under ett krikonträd och känns dess singlande rester smeka kindena vid nedkomsten. Jag kommer till natten nu.
 
 

Puss på vattenpussarna

   19,8 grader i skuggan. Barfotablek bland tusenskönors utspruckenhet och känslan av att en nyfödd sommarbebis som kikat ut i världen.
Vad är fult och vad är fint? Fult passar lika mycket in i min ordlista som jag i b-kupa. En människa, ett hus, ett träd blir vackert för mig när jag ser dess själ. I samma stund blir utsidan bara så vacker så vacker så.
   Doftade in vårsommaren igår kväll på en moped som går för fort för att polisen ska känna sig nöjd. Men jag kände dofterna, såg det gröna sköna, kände sydvinden daska mig på kinderna. Jag var och njöt av att vara.
   Just nu spelar någon klassiska toner på en akustisk gitarr och en röst säger mig att jag inte kan undgå bli kär i livet när inte ens rhododendron har lilablommat, så länge jag ännu inte har en plats att kalla hem i denna opissiga vår. Låter livet lägga sin hand i min om det vil ha en idiot som jag.
   Puss på våren o livet och de små vattenpussarna som nån gång blir efter vårstilla regn!
   

Tony was here - in Zakopane

   Letandes efter den lilla lappen som förkunnade att jag hade rätt till min ryggsäck. Hittade en lapp under sätet i lätt sömndrucket tillstånd. Ingen brydde sig om några lappar o tur var väl det då min hade fel nummer o var nån annans. 
   In i en superduper kall bussväntsal som Stalin verkade ha gett bygglov till. Paret som skulle gå kurs i att rädda människor ur laviner var där o vi slog följe genom en ouppvaknad snöstad med unik byggnadsstil där taken på husen knappt finns.
   Inga cafeer öppna klockan halv sju på morgonen. Vandrade gata upp o gata ned på de få som fanns till vi hittade ett för dagen nyöppnat cafe där vi satt och tittade på när nyheterna kablade ut hur terrorister dödat massa tusrister i Egyptien. Tack för kaffet!
   Sedan visade de mig till ett härbärge som hyrde ut rum till hyfsade priser. Jag gillade tanten som styrde o ställde. Hon påminde om min älskade svärmor och jag kände mig riktigt hemma. Bara njöt av varat. Fick meddelande från min minsta som som påminde "Pappa - glöm inte solförmörkelsen". Gick ut o såg hur månen snuddade vid solen medan hustrun rapporterade att densamma där hemma skymde solen alldeles helt. Ibland är man på rätt men ändå fel plats...  Gick ut i staden och inhandlade nya kängor.
   Ratade liften som förde en upp till toppen med utsikt över hela Zakopane o lite till o gick uppför i lerklafs och snömodd. Kände frihet och njöt av leran på de nyinköpta kängorna. Ofta tycks nedför vara lättare och behagligare men nu kändes det mer som att lämna nåt storslaget och oförglömligt. Ungefär som när man var liten, inte fick gå bortom tomtgränsen, kanske gjorde det ändå tills mamma ropade och man fick lämna den stora oupptäckta världen.

Plus

   Hade ju sett om det förut nånstans. Högalidsloppet över 5 km. Men som så mycket annat - glömt det.
Men idag när jag o hustrun var på utvecklingssamtal såg jag en flyer på en anslagstavla som påminde - och det var ju idag. Även om Liselotte skulle ta bilen till Öland tänkte jag att jag ju hade en moppe som kunde föra mig ut till grannbyn Smedby o Högalidsloppet.
Tänkte att - är det verkligen nyttigt att springa ett lopp dan efter man tränat lika långt. Men sen tänkte jag inte mer utan gick på känsla.
   Det kostade fyrtio kronor att vara med. Lika mycket som jag växlade tjugo-lappar till för att kunna ge de två tiggande rumänerna utanför köpcentret. Det finns inget självgott i att tala om att jag ger till dem. Inget alls. En del trycker till och med att det är riktigt dumt. Men det tycker inte jag och det står jag upprätt för. Jag känner att jag har råd att dela med mig till mina medmänniskor som inte fötts med samma, tyvärr så många gånger tagen för given, silversked i mun som jag - och då gör jag det - för att jag kan - OCH VILL. Punkt.
   Jag sprang med mitt spring och var med de främsta. Kom i mål nånstans bland de tio främsta och det är jätteviktigt för mig. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna som hatar hatar o förlora och vill helst ha så många som möjligt bakom mig. Ja, man kan vara med för att det är roligt. Och det är jag. Men man kan också vara med för att det är roligt och ändå ha ett mål. Och det har jag. Jag vill vinna även om jag aldrig kommer att göra det :)
Men jag vill och det är det som är viktigt i min värld.
   Det är fascinerande hur jag under ett lopp jobbar SÅ jäkla mycket med med det mentala. Konditionen finns där men det mentala är som en motståndare i världsklass. Värst är det den näst sista kilometern, oavsett distans, när allt bara är jobbigt och några rutinerade sparat krafter och springer förbi. Men jag ler ändå för att jag har förmågan att njuta av det jobbiga, ler åt fotografter och publik som ivrigt o fantastiskt hejar fram. Mitt leende är min västa motståndars värsta fiende. Men mitt leende vinner ju o jag har den fuckin förmågan att le åt mig själv.
   Efter bjuds banan, vatten, kaffe, Mer o korv. Kollar på anslagstavlan o ser att jag som en av få vunnit ett litet pris. Ett USB-minne. Jag gick säkert "plus" på mina satsade fyrtio kronor men det gav lite smolk. Jag vill inte gå plus när en arrangör ger överskottet till WWF. 
Det är skillnad när jag i kväll satsar tre hundra kronor på hästar och slutligen får trehundrafyra kronor tillbaka. Ja, jag går plus med fyra kronor. Fyra kronor som tas från nån annan som också spelat på hästar. Men det är inte samma sak. De som satsar på hästar ger sig själva in i leken. Men WWF ska ha så mycket som möjligt och på dem vill jag inte gå plus.
   Att gå plus på livet är alltid ok om du gör det på ett ok vis som känns ok i din själ. Inte nån annans - utan i  din själ.

Knäckt av osannolikheten

    Det är lite konstigt. Man tänker att de där stora tankarna ska komma över en som en slags helig ande som frälser en när man är i sitt absoluta perfekta. Men de kommer inte då. Inte till mig. Nån har väl skrivit fel adress utanpå kuvertet.
   De, eller snarare Den som idag, kommer i stället när jag sittet i bilen på väg hemifrån till torpet efter att ha lämnat en av mina vackra söner som ville hälsa på en liten stund. Den är överväldigande och ofattbar. Lika ofattbar som att jag numera gråter riktiga tårar i känsliga stunder. Något jag inte gjort på så många många år. 
   Att vara. Finnas. Få delta i det här livet som är mitt. Det är så fucking fucking unbelievable och nästan inte på riktigt. Hur stor? Hur jäkla stor e chansen att jag. Jag. Jag. Jag ska få finnas?? Ser mitt liv som större än alla osannolikheters osannolika bilder av hur ett barn blir till. Vet inte vem jag ska tacka förutom mina föräldrar som av en otrolig slump skapade mig i en kort, så väldigt väldigt kort stund av eufori. Vet inte vem eller vad mer jag ska tacka. Och att det blev just jag. Är så knäckt....

Regression eller Ja till livet

   Var på väg in i regression när jag hejdade mig vid en en åttkantig stoppskylt o nästan framme vid en "Herr Gårman". 
   Tänkte kommentera o recitera några ord från texten ut Richard Wolffs version av Sunscreen, Solkräm på svenska, då jag läste en del inlägg om bitterhet gentemot nutidens politiker, att priserna går upp unt so weiter. 
   Men i samma andetag insåg jag att, du är du - and I am I. Vi tycker o tänker olika. Och det är just det som är så oändligt och aldrig slutandes vackert. Det är liksom det som är vitsen med livet. Och det är därför jag - eller nån annan INTE ska tala om för nån annan vad som är rätt eller fel.
   Allting som är - är rätt för den som är.

Jätterätt till Zakopane

   Att Martin Frantz byggde en replika av Jean de La Vallées Katarina Kyrka i Stockholm i sitt mer närliggande Jelenia Gora rår ju inte jag över hur gärna jag än vill. Det hade visst med Karl XII och religion att göra men känns ändock lite spännande år 2015. Jag gjorde honnör och sa goodbye till staden medan jag vandrade på 1:a maj-gatan mot stadens station i utkanten av något som skämdes över sin historia.
   Stationshuset kändes så övergivet, så tillintetgjort av forna kommunisms likfärdighet att jag började tvivla på att det ens gick att köpa en biljett. Jag hade ju bara gått av här en gång. Och vem tänker på avgående stations biljettsäljarkapacitet? Rätt vad det var blickade en ung dams ultrablå ögon mot mig som om hon undrade vad kattdjur dragit in till staden. Efter engelska ord och oväntad stor hjälp i biljettluckan avslöjade hon att hennes ögonfärg var falsk. De ultablå ögonen var linser som skylde de gröna. Men vem är först att anklaga? Vem av oss skyler inte det ultrablå framför det gröna? Vem av oss vill inte dölja rynkans fasad gentemot en slät nypolerad BMW?
   Jag hade ju tänkt åka till Tjeckien och staden Cesky Krumlov i den allraste södraste delen av landet. Den skulle ju vara så vacker, så speciell så oemotståndlig. Hon skakade på huvudet efter att damen i biljettluckan uttryckt världens näst mest bekymrade min.
- Nej. Du får inte åka till Cesky Krumlov! Det är en resa med sju byten och alldeles för farligt.
   Hon sa så och menade det. Hon brydde sig om en svensk borttappad turist i sitt egnaste land. Hon rådde mig att i stället ta tåget till Wroclaw och där invänta en buss som gick till någon tjeckisk stad och så vidare.
  Det var då. Det var då det inföll sig att jag Tony Dahlberg insåg att det kanske finns de här i sitt eget land som vet bättre än du. Jag lydde hennes råd och löste en enkel till Wroclaw. Vi delade bord och talade engelska med varann under de dryga två timmar som färden mot en av Polens största städer tog. Under den tiden lärde jag mig mer om Polen och om dess människor som annars hade tagit mig mer än en förskolelärars sommarlov att lära mig.
   Justyna följde mig ut från perrongen på Wroclaws station till platsen varifrån bussarna till Tjeckien skulle föra mig. Hon var en människa som följde sitt hjärta och som sa mig att Polen har en alldeles bedårande framtid av sin tid att vänta sig.
   Satt och väntade. Låg och väntade. Stod och väntade - och gick lite. Kände att jag nog borde stanna kvar i Polen trots allt. Att jag nog inte borde färdas till Tjeckien, att jag helt enkelt skulle byta mål. Gick in i den lilla lilla kuren mitt på den stora hållplatsen och framförde mitt önskemål till farbrodern jag några timmar löst biljett till Tjeckien hos. Något, om än väldigt mycket något, besvärad bytte han ut min biljett - förstås mot en liten avgift - till staden Krakow. Jag tänkte att Krakow borde vara bra, en alldeles bra stad att ta sig till och njuta av.
   När bussen nästan fyra timmar senare svängde in till hållplatsen såg jag att det stod Zakopane på den. Z-A-K-O-P-A-N-E... Namnet ingav en lyster av något speciellt, något alldeles jättevackert. Jag skulle till Z-A-K-O-P-A-N-E. Zakopane - det livsmålet kändes äntligen rätt. Busschauffören var inte alls villig att byta ut min biljett till Krakow mot en biljett till Zakopane. Men av hans handrörelser och minspel utläste jag att "Jag ger fan i vart du åker bara du kliver på bussen NU så jag får komma härifrån i rätt tid". Jag är inte den besvärliga typen utan gjorde det som föll sig lägligt just då. 
   Efter en timmes färd av de sammanlagt sex-sju timmarnas restid klev ett par ombord. De skulle också till Zakopane för att delta i en kurs där man räddar människor från laviner. Bra tänkte jag. Om de ska gå kurs i hur man räddar någon ur en lavin torde de med största sannolikhet kunna rädda någon från en buss till en okänd stad. Vi pratade under flera timmars tid till dess sömnen bestal oss det sociala.
   Jag vakande av tortyrens känsla. Min strupe var Sahara. Min vattenflaska var under mig. Den hade halkat ned o låg preciiiiiis så att jag kunde känna den med vänste häl däri jag insåg att; puttade jag den något längre bakom mig skulle min törst på denna resa bli olidlig. Jag tog till små små röelser. Väldigt pyttesmå och ännu småigare. Men flaskan var där den var och min strupe sjöng inga lovsånger. Jag försökte sova vidare men kunde inte. Jag var besatt. Besatt av en enda tanke. Vatten. Sahara kändes plötsligt som ett vattenland med dyrt inträde. Min häl kände flaskan. Om jag böjde mig framåt tog sätet framför emot. Jag satt som jag tror att en räv känner sig när den fastnat i en fruktansvärd gemen rävsax. Böjer jag mig däråt gör det ont, böjer jag mig åt det håller gör det ännu ondare. Jag satt fast. Utan vatten. Jag försökte sova. Jag försökte sova igen. Jag beslöt mig för att - må det bära eller brista - jag gör en sista akrobatisk övning, ett sista gymnastiskt ultra-försök att nå vattenflaskan med udden av mitt vänstra pekfinger medan vänster häl ger efter och jag med min högra fots högersida lirkar fram vattenflaskan. 
   Ett lyckosamt försök som lyckas är så mycket bättre än ett lyckosamt försök som misslyckas och jag var alldeles nöjd när Sahara försvann ur mina tannkar, strupen sjöng av vatten och jag blickade ut från de immiga fönstren o såg hur Zakopanes snöklädda berg närmade sig. Nu kom jag jätterätt!
 

Vandring till Karpacz

   Jag bestämde mig redan dagen före. Tog mig ju till Jelenia Gora för naturens skull. Det var varken naturens fel eller någon annans. Bara mitt eget rätt. Såg de ju. Bergen. Det var lite snö på dem. Högst upp. Sådär som man ser på tavlor hemma hos gamla människor som har tavlor med naturmotiv. Såna som visar på riktigt avskalat sätt hur världen ser ut, utan om och utan några men. 
   Hos turistinformationen kunde jag säkert få hjälp. Gatorna var morgonvåta, fyllda av flitigt trampade vackra gatustenar och tomma på människor. Jag trampade lite till på dem tills jag nådde Ratuszowy, torget med de gamla husen omkring och i mitten. 
   Framme vid turistinformationen möttes jag av öppettider kl 10-18. Men jag ville inte vänta nästan två timmar o tänkte att jag nog skulle finna bergen utan hjälp. Hade ju sett dem o visste vilket håll jag skulle åt. Gick väl bussar kunde jag tro och ställde mig vid en, två, tre busshållplatser där busschauffören var gång pekade i en annan riktining och syftade till att jag stod på fel ställe, innan jag gav upp och började traska. Gick o gick o gick till jag kom utanför staden och till en sjö. Försökte utläsa på en karta vid vägen var jag var och insåg att jag nog tagit en väg för mycket åt öster. Men om man tar en väg för mycket åt öster så finns det alltid lite mer gott väster kvar tänkte jag och fortsatte gå.
   Efter dryga två mil och kanske fyra timmar kom jag till Karpacz, den lilla staden vid bergen där de hade skidlift mitt inne i centrum. Strövade på måfå och kom på en bergstig som blev snöigare och snöigare och lite halare för varje krök. Men vad gjorde det när jag hade gympadojor med rejäla räfflor på sulan?! Mitt i skogen stannade jag och försökte höra. Men kunde inte höra något. Inte ens höra tystnaden, så tyst var det. Hörde knak. Ett sånt där knak som blir när en björn trampar med tassen på en torr gren. Björnar. Såg skyltar där de varnade för dem men läste också att de borde sova fortfarande. Men knak kan göra en nervös. Men när jag nervösat av mig lite fortsatte jag gå o gå på en uppåttjackande stig som aldrig tycktes ta slut. Men allt tar slut och det gjorde vägen också innan bergets stora snö tog vid.
   Ett hus där det rök ut skorstenen. Ett hus på randen till vildare och ännu mer höglänt natur. Jag knackade på utan att nån öppnade. Det var mörkt. Jag puttade till dörren som knarrade upp på halvglänt. Jag kikade in o ropade ett jättelitet "helllloooo". Jag ropade ett lite högre litet "helllooooooooo" och plötsligt kom en gammal mustaschprydd man med yrvaken uppsyn ut från ett rum i andra ändan av rummet som jag skymtade. Han pratade något på polska som var mig helt främmande. Jag gestikulerade med armarna och försökte få honom att förstå att jag ville ta mig allra högst upp på toppen. Han fick plötsligt ett helt vaket utseende och tecknade något med ordet "lavinya" där jag förstod att jag inte fick gå vidare för att det var lavinfara.
   Jag sade ett av mina otaliga Dziekuje (betyder tack på polska o uttalas ungefär "jin kojje") och lommade ut. Fann en annan väg ned som löpte längs med älven, floden, bäcken eller vad man skulle kalla den. Den där brusande, forsande bångstyriga vattenvägen som banat väg för hela dalen genom urminnes tider och som jag och alla hade att tacka för att vi kunde uppleva det här. Det gick långa bitar att åka kana på sina skor nedför den djupsnöiga skareprydda vägen i brist på skidor till dess det gick för fort och jag stöp och nästan stöp gång på gång men hade kul så skrattet bubblade mellan bergsväggarna om än utan eko för att granarna oteatriga ridå runt om täppte ljudet på sin väg.
   Tittade på klockan o insåg at tjag varit ute o gått konstant i sex timmar. Kände friskt mod o erfor att, kan jag gå hit o uppför berg så kan jag gå hem. Tre kilometer senare pajade jag ihop helt o fötterna skrek o kved efter en buss. Alldeles lagom kom den frälsande ängelen i form av den lilla byn Milkow med busshållplats. En välsignad plast just då. Bussen kom. Jag åkte. Den släppte av mig nånstans i Jelenia Gora. Jag letade mig "hem" och kände mig alldeles nöjd och helt jättetrött. 
   Jag o Jelenia Gora var äntligen sams. Vi hade enats o känt in varann. Både sa; jag släpper dig nu och tar mig vidare. Vi skulle bara sova lite innan jag liksom programerat styrde kosan åt nåt annat håll. Visste inte vart, visste inte nåt. Men somnade lycklig med fönster gläntöppet, även om jag visste att den råa marsluften skulle plantera troll i halsen på mig under natten. Men gläntade fönster som släpper in livets essens i form av luft ska icke förringas.
 
 

Roy Anderssons Europe

   Jag är mitt i en Roy Andersson-reklamfilm. Känner så när jag kliver ur hissen på hotell Europe mitt i Jelenia Gorias stadskärna. Hotellet där gästerna glömde att checka in nån gång runt 1946. 
   Är i sängen en morgon o blickar åt norr där mitt hjätas lovsång fortfarande sover sin lätta men djupa vackra sömn. Ska jag gå upp o sätta på kaffe nu eller nu eller sen? 
   Heltäckningsmattan kanske lades in för fyrtio år sedan för att få fart på ruljansen. Antingen har de dammsugit den väl varje dag eller så har ingen mänsklig sko satt sina steg på den sedan dess. Blickar uppåt tills skinnet över adamsäpplet stramar. Det finns ett tak. Det är vackert och väldigt högt upp. Med stukatur och mönster i. 
   Ute på altanen på Solvägens baksida strålar solen som sig bör all tid. Men kaffekopp i handen är en del i min meditation över livet på en ostkust. Fåglar. Flygare som lever sitt liv på vår baksida och som gör det så gott de kan. De sjunger vackert. I synnerhet vackert för att vara en baksida.
   Kan inte avgöra om någon nyss rökt i hotellhallen på tredje våningen alldeles nyss eller för hundrade år sedan. Men tokbaken sitter i väggarna på ett nyanserat trivsamt sätt som gör att jag tänker på en morfar. Kanske min morfar, eller någon annans farfar eller likväl pappa. Allraste längst in i den stora stora världen och hallen finns en dörr. På den dörren står ett nummer. Tittar på nyckelen och ser att numren är likadana. Träder in i ett rum som känns som tre. Om jag ställer mig på mig själv två gånger så kanske jag nuddar taket med tungan om jag står med bakbundna händer. 
   Undrar om jag fortfarande är vaken själv eller om någon ur familjen hittat ned i köket till den öde ön med smulor som simmar som hajar runt brädan där den ensamma limpan sitter fast och törstar efter limp-lust. Kikar in och ser bara olyssnad tystnad.
   Fönstren är dubbla liksom. Först får man öppna ett och sedan ett till innan gatans lugna obrus når öronen. Lutar mig ut så mycket att jag känner fötter som är tyngre än överkropp och ser några människor som lever här. Som är på väg till något som inte angår mig. Låter fönstret stå öppet över natten trots att jag vet att jag kommer vakna igen med troll i halsen som skvallrar om marskyla.
   Trappan upp till andra våningen hemma. Till mitt jobb, till min plats i den stora världen. Intar position och konstruerar arbetsuppgifter till mig själv för den goda sakens skull. Dagen har bara börjat men känns nästan slut ändå.
   En ny dag med sol och en klocka som inte passerat halv sju. Ut i Roy Anderssons korridor av oändliga dörrar och möjligheter till en trappa där historiska viskningar minner om herrar i hög hatt och damer i gredelina klänningar med släp. Första salen tom med sina stora glasdörrar slutna. Andra salen öppen. Öppen-tom men ändå inbjudande med sina sjutton bord med snövita dukar. Väljer ett av de fria sjutton, sätter mig på duken som skvimpar ut kaffet o fular till snövits duk.
- Katastof! Det ordet finner mina läppar och säger mig att det borde innebära ungefär samma på polska när den äldre lugna damen kommer fram och jag pekar på vad som hänt. Hennes leende gör morgonen varm.
   Slut och starter på platser i livet med så olika förutsättningar men med samma liv och om jag vill se det så, en förutsättning som bara jag utifrån mitt innersta bestämmer. Vad bestämmer jag när dagen bara har börjat?
 

RSS 2.0