Under krikon

 
   Att vara under. ETT under. Underverk under något. Till exempel under ett krikonträd. I full blomst som sprider sin osannolika doft lika starkt som Edisons experiment och slakt av elefanten Topsy för nästa humdra år sedan för att dum-dumt motbevisa Teslas växelström. Lika starkt levandes o lika frapperandes olevandes i nästa stund när kronbladen flaxar hjälplöst mot marken o doften ebbar likdom Topsy ryker av tusentals volt.
   Att basta är att leva lite till. Lite tillare och mycket varmare. Att varma sig i en senvårig afton efter promenad längs allfartsvägen med lomens röst i bakgrunden. Jag tror det är väldigt mycket natt nu. Den väntar o väntar på att jag ska göra den sällskap. Den som väntar på nåt gott borde lägga sig under ett krikonträd och känns dess singlande rester smeka kindena vid nedkomsten. Jag kommer till natten nu.
 
 

Puss på vattenpussarna

   19,8 grader i skuggan. Barfotablek bland tusenskönors utspruckenhet och känslan av att en nyfödd sommarbebis som kikat ut i världen.
Vad är fult och vad är fint? Fult passar lika mycket in i min ordlista som jag i b-kupa. En människa, ett hus, ett träd blir vackert för mig när jag ser dess själ. I samma stund blir utsidan bara så vacker så vacker så.
   Doftade in vårsommaren igår kväll på en moped som går för fort för att polisen ska känna sig nöjd. Men jag kände dofterna, såg det gröna sköna, kände sydvinden daska mig på kinderna. Jag var och njöt av att vara.
   Just nu spelar någon klassiska toner på en akustisk gitarr och en röst säger mig att jag inte kan undgå bli kär i livet när inte ens rhododendron har lilablommat, så länge jag ännu inte har en plats att kalla hem i denna opissiga vår. Låter livet lägga sin hand i min om det vil ha en idiot som jag.
   Puss på våren o livet och de små vattenpussarna som nån gång blir efter vårstilla regn!
   

Tony was here - in Zakopane

   Letandes efter den lilla lappen som förkunnade att jag hade rätt till min ryggsäck. Hittade en lapp under sätet i lätt sömndrucket tillstånd. Ingen brydde sig om några lappar o tur var väl det då min hade fel nummer o var nån annans. 
   In i en superduper kall bussväntsal som Stalin verkade ha gett bygglov till. Paret som skulle gå kurs i att rädda människor ur laviner var där o vi slog följe genom en ouppvaknad snöstad med unik byggnadsstil där taken på husen knappt finns.
   Inga cafeer öppna klockan halv sju på morgonen. Vandrade gata upp o gata ned på de få som fanns till vi hittade ett för dagen nyöppnat cafe där vi satt och tittade på när nyheterna kablade ut hur terrorister dödat massa tusrister i Egyptien. Tack för kaffet!
   Sedan visade de mig till ett härbärge som hyrde ut rum till hyfsade priser. Jag gillade tanten som styrde o ställde. Hon påminde om min älskade svärmor och jag kände mig riktigt hemma. Bara njöt av varat. Fick meddelande från min minsta som som påminde "Pappa - glöm inte solförmörkelsen". Gick ut o såg hur månen snuddade vid solen medan hustrun rapporterade att densamma där hemma skymde solen alldeles helt. Ibland är man på rätt men ändå fel plats...  Gick ut i staden och inhandlade nya kängor.
   Ratade liften som förde en upp till toppen med utsikt över hela Zakopane o lite till o gick uppför i lerklafs och snömodd. Kände frihet och njöt av leran på de nyinköpta kängorna. Ofta tycks nedför vara lättare och behagligare men nu kändes det mer som att lämna nåt storslaget och oförglömligt. Ungefär som när man var liten, inte fick gå bortom tomtgränsen, kanske gjorde det ändå tills mamma ropade och man fick lämna den stora oupptäckta världen.