Bara så länge våra hjärtan...

...klarar av att slå. Och min äldsta son ska gifta sig medan min dotters äldsta son ropar efter mig som morfar allt medan mina två småkillar är å ena sidan gamla nog att flyga iväg men å andra sidan behöver mig. Ser allt det vackra när jag springer uppför alla trappor i fyren och blickar ut och ser fartygen ledas rätt, men man ser fågelskiten på räcket också och allt hör till. Och jag bor ensam- En sam. En sam och Kär. Där nästan allt till vardags är upp till mig att åse till så att jag gör min dag till den bästa av alla. Idag drog jag kortet Fem Stavar men hade svårt att tolka det. Det är väl så det är med det mesta i tillvaron. Alltet är svårtolkat och du väljer hur du tyder det som din inre guide säger. Kräftorna i dammen där det lär simma guldfiskar som jag till slut hittade fastän vi haft stugan i flera år sa, eller snarare viskade, till mig att jag skulle fullfölja mina kreativa mål och nå framgång genom det. Min kreativitet har alltid varit min följeslagare, men jag vet inte längre helt vad framgång betyder. Pengar betyder så oerhört mycket för ens tillvaro och lycka - sen må hur många som helst säga att pengar inte gör nån lycklig. Men sen finns det andra. Det andra som inte är pengar, som är nåt annat, något som kan gestalta sig i att jag står och blickar upp mot molnfri nattblå himmel och undrar varför Björnvaktaren kan se till den Stora o Lilla björnen så bra och så att inget händer dem, eller som i sagan där Stora Björn åt upp all gröt medan lilla fortfarande låg kvar i sängen o sov o skrämde slag på den guldlockade. Balans där båda gjorde nåt de kände var rätt. Men vad tättingen Rödstjärt ville mig där den satt och bara lockade vet jag inte. Det kanske just var det den ville säga - du vet inte allt, du får inte svar på alla evighetens frågor och ska ha något att fundera på. Kanske var det exakt det den sa och precis rätt jag gjorde som just gick och hämtade sängkläder och hängde dem för att vädra efter att ha vaknat i sanslös värme i nåt som drabbat mig efter att jag lugnat mig så mycket att jag kom till ett stadium där jag verkligen kunde koppla bort oväsentligheter. Oviktiga saker i universum som jag gjorde om till pyttesmå jätteviktiga saker som att jag skar upp citroner i små bitar o placerade ut runt i hörnen i huset för att jag inte vill att varken herr eller fru spindel ska hälsa på mig någon dag alls. Bortsett från citronernas och stjärnornas lek i det lilla eller stora känner jag en så vidunderlig kärlek till allt som finns omkring mig. Ser världen o kosmos i så mycket kärlek. Jag kan kalla det i naturen, kan kalla det för den eller de jag verkligen älskar, eller för blott universums utvalda för mig. Men jag känner så mycket kärlek och är så obeskrivligt tacksam för att jag har fått födas i en människas kropp för att kunna ha förmågan att uppleva det här under en tid så kort, så kort så kort sååå. Snart är min och allas tid ute och då finns inte längre chansen att älska eller att tillåta sig känna för sådant som berör. Så låt oss ta tillfället i akt och älska det vi har fötts med förmågan att verkligen känna för så länge hjärtat behagar att vilja slå sina slag som skrämmer mig så pass att jag vänder mig om i bädden och bejakar livet i samma tid.

Likt Pokemons

Nå, här sitter jag nu och ser att det är nästan ett år sedan jag skrev en blogg. Då var augusti. Nu är juli. Men faktum är att den här sommaren och det här året varit helt upp och ned i allt. Mycket i väder - mångt i allt. Det är inte likt början på juli att man går ut och allt dryper av fukt likt en tidig kväll i augustis mörknande. Det känns inte helt okej att det bara är sju grader varmt när det egentligen borde varit det dubbla. Jag känner att livets mall inte bjuder vad som skrevs på menyn. Ska jag klaga till köket? Jag kan spegla mig i den här sommarens nycker och i livets pajaserier. Jag tycker om att vara en clown i livets cirkus. Men elefanterna o tigrarna kan vi skippa - de lever bättre på savannen. Det är ändå de med röd näsa som gör sig bäst i manegen. Nästan femtio år ung eller gammal, beroende på betraktarens utgångspunkt. Det här måste finnas likt härom nattens fullmåne som överraskade mig i sin prydnad. Skulle det verkligen varit fullmåne då eller är det ytterligare en nyck av universum? Hus ska liten jag kunna ha svar på allt? Jag är mig lik, känner igen mig och är av samma kött, ben o blod som jag alltid varit. Men jag är mig olik på ett sätt som jag inte förstår. Jag gör revolution mot mig själv och står på nåt slags livets barrikad fastän jag låter den slippa brinna. Men det är inte enkelt att face-a sig själv och sitta ned och prata med den jag levt med i tjugo år och säga att nåt inte känns rätt. Det hör dit. Det hör dit att jag älskar henne så otroligt mycket. Men det hör också annat dit. Det hör dit igen att jag älskar henne förbannat mycket. Men det hör också dit att jag o hon fortfarande är två individer som lever ett liv. Ett eget liv i den här formen som Tony o Liselotte. I vår egen utveckling där vi trots våra femtio år fortsätter att utvecklas som några slags Pokemon som kan få extra krafter i vår nästa utveckling. En jord-Pokemon som ska samsas med en luft-Pokemon där både grunnar och går in i sig själv men på två helt totalt olika sätt som krockar titt som tätt. Båda är så rätt i sig och två fantastiska individer som redan är fantastiska men som har en enorm förmåga att expandera till något än mer fantastiskt. Frågan med ett frågeteckan med svans efter har, från både kort efter början, och på slutet av nutiden varit om vi kan åstadkomma detta tillsammans eller om vi måste komma till det var och en för sig? Det är detta vi försökt nå tillsammans men mer eller mindre lyckats med. Nu testar vi att lyckas itu men hela på varsitt håll. Ingen vet om det går bättre eller om lyckan blir större eller mindre. Men efter alla dessa år vet vi själva åtminstone att lyckans kärlek inte hade kunnat bli större så som det begav sig och som vi hade hopp om att den skulle bestå. Så har vi någonting alls att förlora i vår stora och lite svåriga kärlek? VEM har sagt att livet är enkelt? Nej, jag vet ingen som har sagt det, så ytterligare en fråga - vem är VEM? Jag och de flesta jag vet o känner nära heter inte VEM.

Två timmars laddning av sommaren kvar

Sommarbatteriet är snart slut. Blott två timmar kvar. Sedan måste sommaren sättas på laddning. Sommar o telefonbatterier har nåt gemensamt. De liksom varar kortare än vad som är bra för en. En sista husbil kvar på uppställningsplatsen nere vid Elevatorkajens stenprydda utpost. Den är inte ens tysk utan bara svensk. En tom plastmapp som blåser förbi hjälpt av vindar som försöker fuska hit höst i förskott. "Investeringar 2011" hinner jag se att det står på en vit tilltufsad klisteretikett. Frågan om det är slöseri på egen energi att fundera över om 2011 var ett sånt år som inga investeringar var värda att göras eller om mappen varit sprängfylld men vars innehåll månne spridits med blåstens urkraft, kanske tillbaka i tiden? Tänker att just 2011 gjorde jag och familjen en investering när vi tog vårt pickpack och flyttade till den här staden. En stad jag nästan blind-dateade. Hade bara smakat på den innan. Men den tog emot med vidöppen famn och ville ha mig. Snart höst och snart fem år som jag o stad varit ett. Känner en tacksamhet av de så många över att ha träffat min livskamrat som kom härifrån och som till slut var huvudrollsinnehavare när det gällde att få chansen att upptäcka alla dessa vackra hus, alla gator som bara vill mig väl. Men till trots att mitt hjärta har sin plats i här:et kan väl Kalabrien väl också vilja mig gott? Den italienska tåspetsen lockar och gör att hösten känns otungare än de andra åren. De andra snart halvsekellånga åren.Jo jag ska nog packa pappas kappsäck och kanske finna en mapp med "Investeringar 2016" fladdrandes förbi på någon piazza.

Säg allt det där från mig

Ingen besökare på bloggen sedan en vecka tillbaka. Så vem skriver du då för Tony? Har jag kommit till en joggandes punkt då jag ser det livsviktiga med vänskap men kan så stilla still, behålla mitt medfödda leende på läpparna och klara mig utan andra människors hejarop? Jag är ödmjuk inför frågans svar som inte letar upp mig kanske aldrig om inte nu. Hänsyn. När jag stod med underarmarna stödjandes på den blåvita grinden med ankare på som ville målas om såg jag hur juninattens non-stop-sunlight yrde till himmelen med blått o rosa i mörk ton där månen skar som en tunn-tunn skära. Kände för första gången hur lite av det jag vill skriva jag verkligen faktiskt kan skriva. Med Hänsyn till andra. Denna hänsyn som är allmänrådande oantastlig och så vacker. Vad vore vi utan hänsyn? Vad vore vi människor utan att blanda ihop Hänsyn med att vara Människa? Att ta hänsyn betyder i de flestas ögon att; inte säga eller skriva något som kan förarga sin nästa, inte bete sig eller klä sig så att du väcker en annan medlevandes oro, inte tala om saker som kan väcka anstöt eller sätta någon i en prekär situation, inte såra någon och inte heller pocka på onödig uppmärksamhet som går ut över någon - och så vidare. Tänk om Hänsyn är vår förbannelse? Tänk om vi vore lyckligare utan "hänsyn"? Bara tänk om vi kunde få säga, visa, skrika ut och skriva saker utan att behöva ta Hänsyn? Men är det verkligen hänsyn att inte tala sanning? Att inte säga som det faktiskt är? Är inte det dumt ljug?? Det är väl helt alldeles så att man är Människa om man inte med illa sinnad avsikt sårar någon, om man inte väl medvetet vill gör någon illa!? Om du beter sig så som du själv vill att andra beter sig gentemot dig? Så elementärt förbannat enkelt. Det som ställer till det för komba-tanterna Grön Hänsyn och Gredelin Människa - eller kalla det Äkthet - är att den andre lilafärgade stundtals sårar genom att vara äkta - utan då att visa den förste blågulblandade - Hänsyn - det som den vill se. Som om Farbror Blå kom och ställde till det. Men skär denna krock sår i oss med fällkniv för att vi själva kraschar i vårt motto att vara fullkomliga i vårt ständiga utdömda tillkortakommande? Jag saknar oss alla - saknar de vi allihop en gång var. En gång måste det ha varit så att vi faktiskt var så få på jorden - få och på jorden i denna ljuva blomstertid - att vi inte vågade riskera annat än att vara äkta bortom hänsyn.

NU

Dygn av ro. Ro för min innesta kärna trots att jobb och annat gör busstreck i teckningen. Men trots att Shania Twain sjunger om nåt som inte imponerar pä henne blir jag över-över-väldigad av allt som kommer till mig. Ni är så mycket. Allt ni kommer med i form av solnedgångar jag skulle döda för i fem fall av fyra och dofter av syren som envist bänder upp mitt luktsinne till den yttersta gränsen där ingen färg i världen flagnar. Och allt. Oh alltet. Det blir aldrigens någonsinnare finare än det här. Och här är Lilla Blå. Liten jsg som är satt anamma allt det här fastän jag inte ens är tillfrågad eller ens nästan till-räcklig. Räcklig till nåt som att jag måste dricka lite vatten för att sansa mig i utför ett stup av odumdristlig svulstigaste livsnödvändigheten. Jag är satt att måste leva så totalt mycket att det nästan o kanske mer än så går sönder i mig. Jag krakelerar som en torkad färgdroppe utsatt för hela universums solar pä eeeen o samma gång. Jag är inget mer än det magiska järnvägsstationsfiket i Flen. Jag är allt. Jag är mitt-emellan o på tok nåt som ingen o inget kan förklara därför att inget sånt finns o nånsinens har funnits . Ingen av oss har aldrigast funnits förut eller efter utan baraste justens nu. NU.

Driving home for X-mas

Är det inte det vi alla gör? Försöker nå den där julaftonen som inte finns. Jakten på det där som är du. Det där som är du fastän du inte kan nå fram trots att du har en röd gammal cykel. Om du inte kan det. Om du trampar på den där gamla röda cykelns slitna pedaler utan att nå ända fram eller ens i sådan närhet att du kan åka taxi sista biten. Är det inte dags då? Är det inte tid då att tänka tvärtemot - trampa på pedalerna bakåt för att sakta in en litenhet. Sätta dig i gummijollen och låta dig föras ut i något som är mitt i. Aldeles mitt i. Mitt i livet. För var du en är och vad du än tycks vara - så är du MITT i livet. Då o där. Sårbar. Men inte rädd för mörkret. DET endaste enda någonsin du behöver vara rädd för i mörkret är - DU. Om mörkret skrämmer är det du som du är rädd för. Det är du som framkallar nåt som tycks otäckt. Det är du som är farlig för dig själv - ingen o inget annat. Jsg stod i tystnad. I Alldeles TYSTNAD. Och det jag fann o försökte höra var nte oantastbart. Det var bara fan så vackert. Det var JAG. Precis som du o ditt jag. DU - inte alltid är bortskylld från skiuld men som ändå är så förbannat vackert - just därfär...

Utkast: May. 08, 2016


Gin o Hallonsoda till Näktergals sång

Det är den endaste som håller mig sällskap audiellt om natten. En dryg fot lång och med sin oansenliga fjäderdräkt drillar den upp mörkret till något så livskraftigt. Tror nån det att den är Ölands landskapsdjur. Det vore väl den eller Nattskärran. Skulle väl bara fattas annat! Den tiden på dygnet yppar sig det yttersta av naturen - det som låter sig minst bändas upp av dagens solstrålar. Det är den här tiden som mest lämpar sig för kärleksförklaringar i form av bokstäver och kyssar av åtrå ackompanjerade av sång från fågel grå. Målarkladd på fem nariga fingrar får dig att känna liv, lust och fägring stor nu när knoppar som brister inte gör det minst ont mer än att det tär på lusten till höst. Som en virvelvind förklädd till storm kommer någon till en hållplats, till ett bebott hjärta som sargats och glatts av livet förut, Vems tur är det nu? Hade jag inte fötts till det här livet på det här pytte-utrymmet av universum hade jag heller inte vetat nåt annat om. Så vad ska jag vara så jävla tacksam för? Inte livet i sig kanske. Kanske kanske kanske sången från Näktergalen om natten. Det bara blir väl så att jag förstår det. När jag trodde jag provat allt och mycket till sa Gin och Hallonsoda att jag hade alldeles ännu mer att upptäcka i livet. Det var väl om det den där pippin sjöng.

Vänta dig annorstädes magi

Tre mellanslag. Så skall meningar i ett nytt stycke inledas. Jag tror det i alla fall och har nån gång fått lära mig det. Just därför inleder jag med två mellanslag. Undrar vad som händer? Undrans om de som var fångna i koncentrationslägret Buchenwald tänkte på tre mellanslag och andra meningslösa regler? Ordet Buchenwald är i sig vackert. Betyder bokskog på tyska. Skogar är vackra och bokträd är vackra. Så kombinationen är väldig vacker. Men när jag gick i lämningarna efter lägret Buchenwald såg jag sten och betong som människor skapat. Det var inte vackert. Men jag anade skog och träd bortom taggtråd och betong. Det man anar bortom är inte sällan det som är viktigt. Har du tänkt på att du är fantastisk? I vissa stunder i livet har jag allt klart. Vet exakt hur varje sak och tanke bör vara för att det ska bli rätt. Men i varje vetskap finns ett hybrisdjur. Det du vet vet inte en annan och i det tycker både du och en annan att den andra har fel.Det måste få vara så. I varje rätt finns ett lika mycket fel. Ändå är vi alla människovarelser unika. Jag vet hur det känns – för jag har varit där. Mellan alla rätt och fel finns en bro. Låt mig gå ett steg bakom dig där jag inte är den som spjärnar emot. Jag kan viska vackert i ljug för mig själv precis som du. Men där finns också en sanning som ett barn kan tala om för oss. Buona Sera – kiss me goodnight. Varför följer Jupiter hela tiden månen? Det kan jag inte förstå ens när jag googlar. Lovar dig jag gör vad som helst för dig. Tänk att springa barfota över de där ängskullarna utan att på vägen ens få ett endaste stick i fotarna. Låt inte de uteblivna sticken utan tårarna lägga dig i aprilgräset i uppgivenhet. Vad som helst för dig och tårar före vassa taggar. I ett stilla hörn. Du når koppen som ska var kaffe i men som du vill ha någorlunda te i. En dag bland alla andra dar. När jag gått hela vägen från Långholmen till söderns låga liksom jag vandrade från Tegnerlunden til Sabbahtsberg för att hitta våren. Där i allt vårigt och okaffigt var du. Som i en super-åtta-sekvens. Även om ingen av oss grät en enda tår visste vi båda att vi var snällingar som bara ville bra. Dröj kvar. Det slår mig att det är så gott att må gott igen. Allt detta glömda liksom det lilla blå i öster en bit upp på himmelen en dag i grått. Jag ser det jag ser. Där det enda sanna var sorgen i ett vidöppet fönster där du sträckte näsan för långt ut bara för att dofta in häggen och trillade ned bland tisslor o nässlor. Men det finns salubrin o plåster även efter att skylten slocknat o kocken ha gått hem. Det förflutna hinner ikapp som en vårvind runt hörnet av Kammakargatan och Dalagatan. Jag får aldrig svar på sånt som ligger där jag glömt. Vi kan söka i gräset och i dyn. Men vi kan sluta fråga o undra varför. Man lever tills man dör, däremellan leda man inte kommer åt på ett sätt som påminner om drömmen där du aldrig kommer till det du borde nås av. Men glöm inte - du är fantastisk och en enastående en! Du där!

Lost Boy

I am a lost boy from Neverland...allways on the run from Captain Hook. Ibland i klivet i livet hittar man det som är. Det där som är du. Alla olästa böcker och ogjorda tavlor o konstverk. De väntar på mig emedan jag säger - ska bara. Är du rädd för Ryssland? Är du rädd för din nästa? Krig är likt som när två människor kivas om en bagatell. Är du inte rädd för bagatellen? Den som kan starta krig!? Det som ter sig vara betydelsefullt är inte alltid så. No fancy dresses- just a mascerade - in life without mascara. And I don´t want no time on the big screens. That´s it! Är du rädd för han som kommer från ett annat land? Det som ter sig vara skrämmande är inte alltid så. Att vara rädd för en likadan människa som du är normalt. Rädsla är det som tränger in oss i hörn och hämmar. Run run lost boy they say to me, Away from all of reality. The fire used to burn, all the words used to hurt.

Farbror Mellan

Över en månad sedan jag skrev en blogg.och två veckor sen jag använde egna ord på Facebook utan att dela någon annans. Mitt liv blir lamslaget emellanåt av antingen lycka eller tvärtom - eller så är det nåt annat fantastiskt. Ordet Emellanåt påminner mig om Farbror Mellan. Det kom jag på nu. Det skulle handlat egentligen om nåt annat men nu fick farbror Mellan byta biljett o ta första parkett för att ordet EMELLANÅT kom i vägen eller på vägen. Han var emellanåt för mig - Farbror Mellan. Man hade liksom inte alltid pengar när det trängde på som mest - sötsuget. Så det blev emellanåt han fick besök av sötsugna små. Jag tror han var snäll. För vi fick handla godis hos honom. Oftast osnarare än alltid la han i en extra. Bäst var det om han la i en sockrad zebra. Sug på den. Ja, zebran sög jag länge på. När man suger på nåt med strösocker på så inser man hur länge socker verkligen räcker. Men en farbror som kallas Mellan och lockar små barn med godis... Och det var just alldeles precis så det var. Farbror Mellan bodde på Isåsavägen 11 till 15 nånstans i en liten stad som döpts till Nässjö. Där är jag född fastän jag inte ville. Men när man är liten får man inte bestämma. Jag brukade som äldre, medan jag fortfarande bodde kvar fastän jag inte ville men gjorde det ändå för att jag kunde och fick bestämma, då o då fara förbi och försöka minnas vilket av husen det var. Men alla nästan, nästan alla husen nu för tiden är sönderrenoverade till oigenkännlighet för någon som har levt mer än trettio år så jag lever i lyckan att fortfarande inte komma ihåg vilket hus det var. Ibland är det en lycka att inte kunna precisera precis förbannat allt i tillvaron Om Farbror Mellan levat idag - jag är säker på att han inte gör det för han var typ 108 år redan då på det oglada sjuttiotalet - hade han varit en suspekt figur som en förälder på dagis larmat om till sociala myndigheter. En förälder som förmodligen tycker att Farbror Mellan och Alfons Åberg inte bör finnas i dess barns liv. Man vill ju liksom inte drömma mardrömmar om Mellan o Alfons. Hellre sockrade zebror och nada Mellan liksom. Vi - för det var ofta jag o en kompis - fick ringa på ibland flera gånger innan vi hörde hur någon tog ned nyckeln från förmodligen en krok och det rasslade i låset innan dörren till himmelriket och gud fader Mellan själv uppenbarade sig. Han visste vad vi ville ha och han ursäktade sig och lommade in i rummet innanför farstun och kom ut till oss förväntninsgsfulla med guldnyckeln. Ja den var inte guldfärgad eller ens i närheten. De var nästan svart. Han gick långsamt och vi rättade in oss i led efter honom på stengången kantad av - i mitt minne - alltid blommande perenner som var omhändertagna till det yttersta. På vägen ut mot uthuset, eller skattkammaren som vi såg det som, räknade vi säkert på hur vi skulle fördela våra kanske sju eller åtta enkronor med gamla kungen på. Den gamla kungen som då var en av de mest meningslösa kungarna genom alla tider - Gustav den VI Adolf. Efter rassel i låset till skattkammaren gled dörren upp och väl där inne uppenbarade sig låda efter låda med de mest eftertraktade godsakerna. Indiana Jones bleknar! Då var det så. I efterhand kanske det handlade om 10-15 olika sorters godisar. Jag undrar fortfarande - vart fick Mellan godiset ifrån? Oftast hade jag o kompisen bara våra få kronor att handla för. Men emellanåt om än sällan var vi på grön kvist.och hade en femkrona extra att spendera. Det var då, Det var alldeles just då jag gick fram till lådan med stort L. Lådan där Farbror Mellan hade LYCKOPÅSARNA. Med en John-Bauer-tecknad älva på. De var de där gula, gröna, röda och blå papperspåsarna som Mellan förmodligen suttit och knåpat ihop under höstliga kvällar när han drömde om barnen som skulle komma till våren för att förslösa sina besparingar. Jag köpte säkert flera sådana men minns inga fler än en. Kanske för att det då var ett av mitt livs största nederlag. Det kan kännas så om man är åtta år, räknar ovetandes med att vara oskuld i tolv år till och ivrigt öppnades sin LYCKOPÅSE till sin förtvivlan får upp ett par svärtade oputsade glasögon. Redan då insåg jag att Mellan med största sannolikhet för sina införtjänade godispengar hade investerat i ett par nya glasögon - man kan behöva såna om man är 108 år - och sedan puttat i sina gamla välbeprövade läsglas o en lyckopåse som ett barn i sin oskuld skulle inhandla för det facila priset av 5 kronor. Och det blev jag. Men jag är glad. Glad över att ha fått upplevt Farbror Mellan. Han var då farbrodern med godis. Nu är han den som levde sin dröm utan att skada någon. Kan man leva sin dröm utan att göra någon annan illa så har man lyckats på riktigt oavsett om man lockar småbarn med godis eller om man reser jorden runt. Det handlar om att kunna stå i sig själv och älska sig själv och sina medmänniskor på samma gång - varken mer eller mindre.

Vi är snöstjärnor

Lika ångestfyllt livsbejakande som det kan vara med första dagen på jobbet efter semestern - lika förtärande lustfyllt kan det vara att öppna en oinbunden bok med blanka sidor där jag känner att jag ska skriva utan fjäderpenna. Svårast så klart när den sista cigaretten är slut eller när kaffekoppen bara har en skvätt kallt kaffe på botten kvarlämnad som en sommarkatt. Då när du till sist bara har dig själv och inga fuskiga hjälpmedel att luta dig mot. Bowie - han har etsat sig fast hos mig ett tag då han alltid varit en ikon, men nu har han sjappat o liksom lämnat mig med det här. Efter 70-talets dekadenta livsglädje sa han så här - "när jag upptäckte att jag kunde skriva bra musik även utan droger var det som att öppna en ny värld". Ungefär så hamnar man till slut. Då när man inte har några hjälpmedel kvar att förlita sig på, då när man bara har sig själv. Då när man kan känna glädje för rinnande vatten och kläder på kroppen. Kan tänka att det kan vara likt att snudda vid sin dödsstund. Den där tiden i livet som är så jäkla ensamt rättvis och den stunden när man verkligen inser vad man har - eller snart hade. Typ som födseln. Pappret efter ICAs panpizza Vesuvio - med ost och skinka - ligger kvar överst i soppåsen och liksom oförskämt smygkikar på mig. Innehållet var sonen Alex fest denna söndagskväll. Min var en ensamstående smörgåstårta som jag bjudit in grannen att dela utan att få OSA. Det är något vackert ensamt mellan far och son där de sitter i en utkyld stuga och i ensam gemenskap äter det de anammar. Minus två grader skrattade termometern åt mig när stugdörren låsts upp. Jag insåg så klart direkt att det var dåligt på något eller många vis. En kombination av en Tony som dragit ned värmen för mycket på ena elementet i lag med fjärrstyrning av annan värme som inte tyckts funka gav mig verklighetsuppenbarelse av en wc med fruset vatten och kranar som inte gick att rubba. Nu vet jag - det visste jag inte innan - att det tar sju timmar att få upp värmen från minus två till plus sjutton. Det finns så mycket värt i livet att lära att alla lån av allas liv vore otillräckligt för att kunna klä sig i rollen som professor över livet. På vägen hit - det tar 35 minuter sommartid och lite mer på vintern - blev det så självklart när jag såg stjärnklart i snön som kantade den slingrande svarta vägen tvärsom över ön. Alla dessa snökristaller som liksom blixtrade i strålkastarns sken likt hade jag vandrat på osvärtad röd matta på väg att hämta min första Oscarsstatyett. Så obeskrivbart förbannat vackert. Det var jag - på vägen i mitt liv - som var stjärnan i min egen film. Precis som du och du och du. Precis som vi alla. Vi är ju stjärnorna i våra egna filmer och liv. The moviestars som alla fotografer vill ta kort på med alla sina blixtrande kameror - likt snökristaller som ligger längs med vägkanten och som är värdefullare än alla jordens gnistrande diamanter. Hade dessa gått att samla in och sälja för pengar, de där genomunika snökristallerna som vi fått lära oss alla är olika i sina mångtriljonfald, så hade människan försökt - tro mig. Det onåbara och ogreppbara har ett värde utom pengar och mätbarhet. Och där, där på röda mattan mitt på Öland gled jag fram utan frack och utstyrsel, men bara så älskad av alla snö-foto-blixtrar. Jag o du är värd varenda jäkla Oscar vi kan vinna och jag är så gudomligt fotogenic för en gångs skull! Tack Alex för att du visade mig appen där man kan se stjärnorna på himmelen. Du såg Orions bälte. Jag visade dig Polstjärnan. Vi hittade inte Jupiter för alla träden framför Cindys grav. Men vi frös och pratade om sommarens ljumma nätter då vi kan ta varsin stol och sätta oss i alltet på en plats i universum som ingen kan vara rädd för om man har ett hjärta som kan ana vad kärlek är. Nu har måndagen kommit, likt en första dag på jobbet efter semestern, likt ett oskrivet blad i boken. Men nu är det skrivet och snart är det tisdag och långt till semester igen.

Eller om det är tvärtom?

När vi pratar ur hjärtat så är vi sanna. När vi uttrycker det som vi på riktigt känner - ja då är vi helt alldeles jättesanna. Och kanske konstiga inför andra. Men konst-iga-närer i oss själva liksom. Rätt eller fel finns kanske inte alls. Kom på en viktig sak en dag. Inte idag men en annan dag. Jag är sådan. Kommer på viktiga saker men behöver smaka på dem och samla för att kunna sålla. Ska snart komma till det. Ofta kommer jag på - att det där som jag tyckte kändes så fantastiskt att skriva - kanske inte var så fantastiskt när allt kommer på. Vissa gånger suddar jag sida upp och sida ned av magiska saker jag känt och kommit på o skrivit i vetskap om att det inte säkert det ter sig så på andra sidan solen. Jössenammen vad jag har suddat... Men stundom skiter jag bara i det - som typ nu - och bara skriver på svarta eller kanske mörkgröna tavlan - LÅT STÅ. En sak i mitt liv som har blivit till det hela bättre är att jag numer accepterar att ALLT har en mening. Det är så - även om jag är trivsamt ödmjuk även inför den här uppenbarelsen(det kan ju hända att jag har fel men förmodligen äääääär det inte så). Bra saker o "dåliga" saker som sker i mitt liv får en mening och jag vet att samtligt är gåvor som leder mig helt rätt. Eller finns det rätta? Den där viktiga saken jag kom på är egentligen flera fastän de hänger ihop mer än en aning. JA, jag kan vara oerhört attraherad av en människa för att den är den. Kan älska ihjäl mig i en stund i en människa eller något den står för eller uttryckt och tycka att det är livets rätta.Eller så kan ju allt vara tvärtom! Tänker att de flesta av oss har jätteklart för oss vad som är rätt och vad som är fel. Rätt. Fel. Rätt.Fel. Tror de flesta har en väldigt klar bild över felaktiga och rätta saker i livet. Men tänk. TÄNK. Tänk om det inte är så. Tänk om det är jätteannorlunda. Tänk om det helt enkelt inte finns RÄTT eller FEL?! Tänk om allt får finnas?!! Tänk om de saker och händelser vi ser som fel och orätt egentligen tillhör hela kosmos och måste finnas för att det ska uppstå balans. Vi människor är kanske helt enkelt för små i vårt tänkande för att förstå. Förstå att det finns ett ALLT. Kalla det Gud eller Allt. Vad ni vill. Något som är uruniversiellt som ingen av oss undgår. Ingen av oss har gått genom livet utan att göra fel och kommer med allra största sannolikhet fortsätta att vandra oss fram så genom livet likt en med en halsduk bunden för ögonen med ingredienser av rätt och fel. Men tänk om det är helt rätt - alldeles totalt helt rätt att bådadera får finnas och att du är fantastisk som bara är och ÄR en som gör - både rätt och fel. Tänk! Jag tänker att jag - och DU är fantastiska!

som om någonting

Som om någonting. Ja ni vet fortsättningen. Ja. Massor allt skeenden B-E-T-Y-D-E-R någonting. Som den lilla klisterlappar någon satt dit på stenöversten över mitt o allas huvuden när vi traskar över ringmuren runt vår lilla stad. "Du är underbar". Ja det är jag. Och du är det. Och du. Vi. Allihop. Fanken så alldeles jätteunderbara vi är allihop. Hittar den inte. Hittar inte bilden på den texten. Den som jag tog en lövregnbågig höstdag i början av efter sommaren. Men det kvittar lika. Jag kan ju återge den med mina kära ord som bildar bilden tillbaka. Alla bilder kvittar om man kan säga dem. Hur många vackraste bilder finns det inte genom alla tusenden romaner? Men jag har viktiga bilder i mitt galleri. Jag har en bild av bebis-Jamie. Min alldeles egna dottersommarson så fin så och som inte viskar utan skriker av meningsfullhet. Tack Jamie. Tack Mig. Åh. Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Åh alla dessa fantastiska kvinnor som vet hur hon slår knopen runt pollaren. Åh dessa fantastiska människor som vet hur de seglar en skuta tillsammans.

Ett frö i örat

Jo jag sitter visst ett omätbart slag på huk och tänker att det öppna kylskåpet är poesi. Där det sänder ut sitt ljus i ett alldeles förkrossat kök där mattan i form av golv ryckts bort under fötterna. Ändå är jag ju på rätt väg och kollade för en gångs skull vägskyltarna. Den uppoffrande trasten på rygg utom bakdörren med vink av höstledsen kaprifol lik som - bara bekräftade det. Henning hade rätt i att den största nåden är Kärleken från - om du har turen på din sida - någon som älskare dig. Även om jag står i ständig skuld av tid och ord med handlingars inramning när jag ett osvikligt hopp om att de som har mig kär bär på förlåtelse i livets villervalla inkluderat sina kullerbyttor, harsprång och frånvaro. Ett frö i örat kanske är bättre än tio i jorden. Om bara energierna leds rätt i sitt ständiga sökande efter ett perfektum i andandets korta stund. Jag har upptäckt något som kanske ingen annan har. Det kan vara så att jag har fel men förmodligen är det inte så. Medvetandet just nu kan upplevas efter om man på det viset önskar och känner. Det är inte alls mindre värt utan bara lite lillare senare.

Mitt Lilla Slott

"Här är jag. Sitter ensam. Med sår som aldrig verkar vilja läka bort. Jag vet hon sitter lika ensam någonstans. Nånstans lever drömmen om en vacker dag. Vi drömmer på - och slår på varann. Det hela handlar om hur hjärtat jämt gör som det vill." En vacker text och sång stammad från Peter Le Marc. Hur mycket ord jag än sätter på mitt liv finns där alltid någon annan som sätter ett ord där till. Det är en allskön rikedom. Ensam är inte allsens stark. Tillsammans kan vi åstadkomma de där miraklen som sker i slutet av september eller en annan tid. Jag är så trivial däri jag högaktar Nils Ferlin, Håkan Hellström och Peter Le marc. men jag har en oallmän hemlis. Jag sätter min morfar högst av samtliga. Han skrev varken vackrare, mer insiktsfullt eller roligare. Men han skrev. Och han gjorde det så att jag fann orden som jag ville efterförmedla. Kom i denna stund på att det faktiskt inte något spelar någon roll alls var du skriver, tänker eller säger orden. De är lika mycket värda oavsett det yttre. Det som omger kan aldrig rå på det innersta. Inspirera - ja visst. Kanske till och med få dig ur humör. Men det som finns inuti nås intet alls aldrig så lätt. Jag måste ta upp båten snart. Den måste ju vara fylld av himlens bräckta tårar vid det här laget. Och vem skall torka dem från skrovkinden? Om mitt flyttyg får ligga i vått för länge kommer vindarna från norr att nagga den i kanten. Inte ens den som stal min havshammocks hjärta ska få rå på min känsla av att jag kan ro för utan segel. Men tänk om Magna Charta fick råda i en modern tappning i allas hjärtan. Då skulle vi väl inte vilja kriga sönder allt det vackra vi har? Då skulle väl ingen kunna vara utan ett bultande hjärta och kunna döma någon till Lingchi? Varför är det inte så enkelt och varför måste skuld vara en sådan förbannad konstant faktor? Tänk tanken att vi alltid har vår bästa dag kvar? Det gör att vi förnimmer evigheten på ett rätt sätt. Mitt grubbel och retoriskt lindblomsgröna frågor blir till ett främmande men ändå kusinigt språk. Orden som gör språket är åhörarna i kyrkan hur få de än må vara. Det där heliga huset, mitt Lilla Slott och livs bygge med kolonner och allt.

Oknytna säckar

Du måste knyta ihop säcken. Du måste väva ihop allt du präntat ned och få till något som sammanfattar det hela för att historien skall bli bra.Ja det måste jag väl. Men vadå? Vem har skrivit ned någonstans att jag måste knyta ihop den här eller någon annan gång innan, när jag inte alls vill. Går inte hela födelsedagsfesten kanske ut på att leka med ballonger, hoppas på godispåsar o knyta ihop säcken innan man tar i hand o tackar för ett fint kalas fastän jag är sur för att det inte fanns fiskdamm. Det är väl den storslagna sortin som ändå räknas ganska mycket eller åtminstone lite grann mer än ingenting? Tiden hann ikapp mig i köket där jag stod och gjorde nånting alldeles trivialt måndags-kvälls-göra. Tiden riktade min blick mot den nyss framtagna träväggen och där var den ju. Den som jag hade längtat efter så mycket fastän jag inte vetat om det. Ja kanske inte skuggan av pippin på kökspappershållaren i sig, men tidshugget som träffade mig med exakt precision ovanför fjärde halskotan. Tidshugget som vissa envisas med att kalla nuet fastän jag läst att nuet egentligen inte finns.Det vi uppfattar som Nu hände egentligen för några hundradels sekundrar sedan. Som om det skulle vara viktigt på något vis. Eller att en gammal undersökning alternativt skröna talar om hur det allena huvudet på giljotinens framsida med dess ögon uppfattade sitt namn två gånger men att livet rann ut ur det på riktigt efter det tredje ropet. Inte. I sammanhanget. Min jakt efter nuet kan ta sig groteska former. Som när jaktens olycka efter en hel dag på pass kan få mig att tycka synd om mig själv så att jag somnar till att inte vilja leva. Men tack för att du vän ställde frågan - Vad är alternativet? Det säger väldigt mycket om inte allt när jag blickar på bilder och filmer av båtar överfyllda av människor som bara söker en utsträckt hand, fast som ibland får släppa samma utsträckta hand från sitt barn där de ligger i det av ficklampsmörkret svärtade blå vattnet. Vilken säck har de människorna att knyta ihop? Vilken tupp-siluett har de att fokusera nuet på? Det är skit på riktigt när man som jag kommer på att jag glömt att dansa barfota i regnet som var i eftermiddagens och sommarens alla minutrar o dagar, nu när himlen är klar. Men det kommer väl ny nederbörd, möjligheter att få kasta av lackskorna, att hoppa i pussar av vatten och oönska att man hade ett paraply. Jag vägrar att knyta ihop - ett litet tag till - och inväntar att solen får ge vika för morbror gråmoln som kommer med toner att röra sig till i en salsa med våt kulör.

Ty ljuset vilar faktiskt där

Jag har sjukdomen som gör att jag ser varje blankt papper som en omålad duk. Bokstäver kan också vara fruktträd och tråkstenar, likväl som blodspillande och lust-attraherande. Penseln precis som tangenten och pennan är ju liksom bara en förlängning av du. Allt utgår från duet och allt annat är bara hjälpmedligt. Den som vill pensla utan färger målar som vackrast, den som önskade tala utan sin tunga säger den mesta sanningen och den som vill skriva saknandes ord gör det så att den blinde förstår varje stavelse. Det var en lördag aften. Min hjärnas, i kamp med mitt hjärtas ständiga brus spelade mig, liksom oss alla ömsom, ett spratt. Östen Warnebring vet nästan ingen numer vem det är. Men jag tycker om hans fina sånger och nu kom han och hälsade på bara sådär när jag tittandes ut genom torpfönstret svarta sex fyrkanter försökte tänka på inget för att låta allt komma in och få plats. Och den som satte sig oinbjuden på första parkett direkt var någon som jag bara utanför min vildaste fantasi hade kunnat komma på. Jag gillar förvisso att någon gör så även om det är svårtippat vem det månde bliva. Men det raskar över på ett vis som är svårt att tolka. Mörkret lockade på mig. Det skrämmer mig inte alls mer än när det busar o gör konstiga ljud. För det är som författaren Erik Blomberg förklarade det mörka - "ty ljuset vilar där". Vad kan vackrare vara än viloplatsen för ljuset? Vaggan till det som ger liv och väcker oss. Där ursprunget till allt vi är känner trygghet och får samla kraft. Tack mörkret för att du omhuldar ljuset i sitt sömniga vara. Vad vore ljuset och vi utan det mörka? Jag trivs i mitten av två gatljus. Det är alldeles lagom för mig. Mitten av två lyktor skänker skugga likt det barmhärtiga reklamprydda parasollet på den soldrunknande stranden. Det är där jag kan se ljuset vila i eggande stjärnors spegel. De där som bildar bilder som kallas sådant de knappt liknar. För vem kan få min stjärntavlas jungfru till det den döpts till? Men det kvittar lika. Jag gör mina egna bilder av de avlägsna solarna som knyter ihop universum. Mina bilder är mina och andras är andras. Det är fint att vi kan ha våra egna tillsammans på samma himlavalv. Aldrig syns så många sanningar som allra mittigast i mörkret. För det är faktiskt sant att två enbärsbuskar, som tar gestalt av ett gammalt trofast par och skymmer del av sikten från vattnet som i natten liknas bäst vid en snöfylld sjö vid Tatrabergen i Dolina Piezcu en dag i mars, egentligen inte skymmer utan får mig att se det som borde ses än klarare. Så tänk på att det som tycks stå i vägen på livets stig ibland står där för att allt får finnas, men framför allt för att få dig att se det som egentligen är värt att ses och som betyder det som vill säga dig något just nu. Även om det blott är något vått som du kan drömma att ro i.

Alla kloka o springiga meningar i livet

Har ju läst så många. Så alldeles jätteflera kloka meningar, ordspråk och till och med fraser som kan benämnas klyschor. Vad det nu skulle vara för fel på klyschor, vad det nu skulle vara för fel på något alls, varför vi nu skulle leta fel i stället för rätt. Kan vi - eller säg JAG (ska inte projicera mina brister på något VI) - inte låta bli o leta fel och i stället leta rätt? Minns inga kloka meningar, inga riktiga ordspråk eller ens någon klyscha. Men varför ska jag minnas det? Allt är borta lika mycket som jag inte kan minnas en dråplig historia som jag vill återberätta den där stunden när allt blivit tyst och allt blivit jobbigt stilla. Sköldpaddan i vattnet, den som älskar och bara tänker hav, talade ju om för mig i meditationen att jag har alla sanningar i mig. Det har du också, det har vi alla. Fastän vi ofta letar efter sanningar utanför vårt eget vara, söker den bortom det enda vi vet finns. För vi själva finns ju och är på riktigt. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på förutom klyschan att vi alla ska dö. Vi kan vara säkra på att det som är jag är jag och inget annat. Och i varje jag finns en totalitär diktatorisk sanning som är sant helt för den som bär den. Satt vid mitt skrivbord framför fönstret i kväll och såg medan ambulansmännen bar ut en gammal man från äldreboendet mitt framför vårt lilla hus. Tänkte på vad han tänkte på där han låg omhändertagen och skulle föras bort. Insåg min starka totala begränsning när det gäller att sätta sig in i vad en annan människa tänker - och känner. Vad vet jag vad han tänkte? Vad vet jag hur han kände? Kanske tänkte han på triviala saker som att han undrade hur det hade gått på stryktipset eller vem som skulle vattna hans blommor medan han var borta. Eller tänkte han på livet i större ordalag - hade han utrymme mer än jag att tänka utanför den berömda banan och tänka stort utom våra små tankar? Jag vet inte ett skit om det! Allt jag tänker att han tänker är en fantasiprodukt lika mycket som jag försöker förstå vad andra människor i min omgivning tänker och känner. Vad vet vi om en annan människas inre, vad vet vi om en annan människas tankar? Tittade på klockan. Snart halv tio och bara en halvtimme före starten av Kalmars Nattlopp. Har ju sprungit alldeles på tok för lite i år men än till trots förlikats med tanken att det här året - 2015 - är ett sånt år som vi alla får ha ibland. Ett år när spring, förhållande och ens inre blir lite osorterat och ett enda virrvarr. Må så vara men allt är som det ska för det har kosmos och alltet bestämt och du o jag måste finna oss i det. Började värma upp, mjuka upp en ännu 47-årings leder och försökte meditativt komma in i en balans där jag skulle stå i mig själv och inte jämföra mig med nåt annat vara. Allt skulle få vara som det var. Hade inte anmält mig till loppet då vi egentligen inte borde varit hemma. Men nu var det så att vi var hemma och jag inte var anmäld. Och nu var det så att jag ville springa och jag var här i livet. Springet i mig fick jag någonstans mellan mitt bättre eller sämre jag, spermiens väg till ägget och till dess jag slet mig ur min fantastiska moders famn. Jag ville slita mig ut för att springa med mina friska starka ben som till och med kan kännas vackra en bra dag. Det här kände som en bra dag även om jag undvek spegeln. Det kanske är så som någon säger; att jag tror jag är yngre än jag är. Men vem kan tala om i fall man tror man är äldre eller yngre än man är? Jag vet inte men tror jag är så gammal - eller ung so jag känner mig just den här dagen. Smög mig in i det allra bakersta ledet av startfältet nära Larmtorget i mörk springmundering. Det här kan bli kul på riktigt tänkte jag o kände mig busig. Klockan räknades ned, medmänniskor gjorde raketen, män i trikåer och damer fokuserade på målet omgav mig. Kände gemenskap trots avsaknad av nummerlapp. Fan vad här skulle springas! Det gick för långsamt i gåfart första minutrarna. Men jag njöt. Njöt av att inte känna tvång av att vara bland de främsta. Ha, ha. Jag var ju bland de sista ju. En efter en sprang jag förbi dem framför, vilade i ryggar, oj - där sprang en med sin hund. Ville inte trampa på en hundtass o tog ut stegen extra. Jag höll ju min fart o var snart uppe i mitten av fältet av de alla 1500 som sprang. Njöt. Njöt av gemenskapen. Av den kämpande gemenskapen som andades tyngre för varje meter. Märkligt tänkte jag medan jag sprang mitt i en klunga och tog sikte på att springa i fatt nästa klunga o nästa klunga och nästa klunga... För det blir så i lopp. Springare samlas i klungor och varje upphunnen klunga är en utmaning i sig. Njöt av nästa klungas gemenskap och trötthet och just när man/jag är mitt i en klunga känner man/jag att man/jag är ett med de andra. Vi är en och samma och ändå olika människor. Konstigt är det. Kände mig glad när jag sprang i mål. Glad för att jag inte till varje pris hade känt mig tvungen att prestera. Glad för att jag sprungit med glädjen hand i hand och njutit hela vägen. Glad för at jag inte tagit ut mig helt efter så lång träningsfrånvaro. Glad över livet som varit så nästan onödigt generöst mot mig. Livet som överöst mig med presenter i form av en frisk kropp som kunde genomföra ett lopp. Ja, livet ha rösslat sina yttersta tillgångar och slösat över sina tillgångar på mig. Slösaktiga liv där - men tack i alla fall. En själ som har förmågan att kunna känna fullständig glädje över det här livet som vi har. Livet vi har här som är så kort och förbannat intensivt om man tänker efter och som kan lura oss att tro vi borde få ut mer av livet när det egentligen är så enkelt som att - det vi får ut av livet är det som är rätt för var och en av oss oavsett om vi - eller jag - minns kloka meningar, ordspråk och till och med klyschor. Amen.

Det molnrunda busiga

Jag är ju alltid solen när det dagas. Vet inte alla det? Att det är jag som är denne där som ger regnets förnekelse i paraplystället korgen och i stället drömpratar om varma grader i skuggans omvända värld? Det borde väl alla veta om jag inte ibland hade lurats lite grann? Men man kan ju å andra sidan inte veta allt. Inget är som att kissa ut i natten, vänd mot det totalt svarta på andra sidan landsvägen allt emedan grodpaddor kväkar bortom skogsdammen och de så levnadsvackert döende syrsorna i lugn panik spelar sista versen på sommarpsalmen. Karlavagnen är nattens vän på våg mot säng. Jag kan, att om man drar ett rakt fantasitänkt kritstreck mellan de bakersta två av det sjustjärniga stjärntecknet, och fortsätter ett kattkliv uppåt så finner man det kanske enda beständiga i alltet - Polstjärnan. Den som visar helt o hållet åt norr. Det är bra att veta om man skulle ramla sig vilsen i livets natt. Om det är bra att veta eller ej vet inte jag. Man kan ju inte veta allt. Men den här natten har målat en glad mun på himmelen mellan morgondagens lovande bröder av moln. Och det är bra. Bra med glada munnar. De är alltid bra i livet som är vad du vill att det är. Livet skrattar hela tiden. Ibland i mjugg men oftast rakt ut om du är beredd att anamma. Men kära måne. Vad gör du nu? Alldeles fylld i rundet busigt bakom tallkronor. Vad sprallig du Är. Gillar din o min egen humor när den är som bäst. Och jag - jag bara härligt månar mig i månskenets klistermärkesgula glans just som jag sätter fötterna i tre storlekars för små tofflor. Jag aktade alla sniglarna fylld av vördnad inför livets domsal. Trampade milimetrar bredvid och fann asken Ygdrasils vatten på butelj. Inget prydligare och mer ostillöst finns än att halsa nyöppnad brut bara för att jag kan. Det finns inget inget alls som min älskades läppar mot mina. Det finns absolut ingenting mer livsåtråvärt än hennes läppars beröring, likt ett vårregn mot en idiots panna och dess underblickandes ögonpar, stundom sökandes mot regnbågens alster på himmelen. Eller likt Carolas konsert i den fräscha ruinen. Ett vackrare konstverk än så kan ingen mänsklig hand återge ens med stödkrage. Nu när natten berättar sin saga om något som skulle leva lyckligt i alla sina dagar börjar bekänna färg, och där jag kan syna med en halvtaskig hand, känner jag att vi alla inklusive dagens motsats, kan hissa en vit flagga som kännetecknar att fred och frid råder som en Adam o Eva hand i hand utan äpplen o ormar. Men om det är sant vet inte jag. Man kan ju inte veta allt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0