Vinterblomstring

En månad vinter kvar. I almanackan och i hjärtat. En kort månad förvisso men efter en lång vinter som känns som över ett år och många oövervintrande insekters livscykel i omfång av tid o rum. Ett överår som jag fått känna bisittarens hjälplöshet och fått mitt hjärta stunget över maktlöshetens törne i åsynen av min älskades jobbiga kamp för att få känna sig som människa. Det tär och äter på en och skapar tårar som faller både utanpå men också innanför kinderna. Sorg och förtvivlan som är svåra att sätta på pränt i någon form, ett förlamande som puttar in kramp och vånda i mycket. Men nu är det bara en månad kvar i min sinnesbild och sedan ska det bli bra med min bedårande hjärteföljeslagerska. Då ska allt bli bättre och hon ska få orka njuta av den blomstertid nu kommer på alldeles riktigt och få känna havsvatten badda ifatt hennes hud. Då ska hon kunna orka hela dagen på riktigt och få känna hur hon får vara och sova så som man brukar och så som man bara tar för givet att man kan så länge livet bara rullar sin väg framåt. Det är i alla fall så jag tänker och hoppas och vill att allt ska bli. Och därför ser jag blommorna mitt i vintern som blomster-blommar för fullt, höjd över dömd slasksnö fastän jag kanske inte får medhåll i min syn av de som inte ser med mina ögon. Nu ska blommorna få blomma, du bli bra och allt bli fint i tid som locka med doft av sjuhundra sorters örter

Oss och alla

Jag har väl liksom de flesta av oss lärt mig ordet någon gång under de tidiga skolåren. Då när en gud behövdes mer än någonsin men inte fanns då heller. Men jag har aldrig förrän nu insett vad ordet innebär egentligen eller reflekterat över inne-börden. Börden inom det. SKRIVKRAMP kan väl kanske bara drabba den som älskar eller åtminstone tycker om att skriva. För om man inte gör det så borde det bli mer kramplöst. Skrivkramp - ett lite skönt lekfullt ord. Man kan säkert använda andra ord som människor förstår men just det ordet känns mest okej för mig. Och det är ju mig:et vi alla måste utgå från. Eller skriver man som man säger nu för tiden -mej?! Mej:et i vinterblomstrande oblommade blom-blommor är vackert som en bakelse med mycket marsipan i Fagersta. Egentligen är det ju löjligt. 2019 finns ju fler möjligheter än någonsin att få skriva. Ett sms, ett mail, en blogg eller bara en notering o Notes - eller ett papper och en penna och en kärleksträff dem emellan. Man kan skriva utan att ha sex. Men ändå så ofattbart svårt för mig - eller mej - att komma dit. Jag vet att jag polar hårt med orden, oavsett deras skönhet och att de o jag trivs i varandras ständigt vårlika nyknoppigt blommiga sällskap. De och jag. Som en blandning av allt som får en burgare att smaka som i en Diner eller som på åtminstone på Five Guys där allt förlåts. Ändå... Men i och med detta har jag i någon slags förbannade teflonhelvetes sockerkaksform lyckats att få ned ord som inte bara jag kan tänka utan andra som vill - läsa. Nu går jag ut iklädd i kostymen Matador på en arena i Tessalien som det här känns som. Jag förväntar mig inte en nästan flintasvärtad Ferdinand som springer in och slickar min brösttatuering. Jag förväntar mig inget. Ibland är inget bättre än allt. En gång i månaden. Det kan ju tyckas lite i ett kärleksförhållande. Men det är i stället ett mycket och utom ett kärleksförhållande, likt fåglar som vintertid lyfter från rådhuset i tusental till taket som banken påstår är mitt - mycket och många, och är inte ett gängse kärleksförhållande. Det är min psykolog. Jag sitter här och hen där. Jag pratar. Hen svarar och pratar. Och frågar. Jag svarar och pratar. Tänker en tennismatch. Nastase eller Vilas vs Borg. Deuce. Ett ständigt lika fastän hen tycker jag fallit tillbaka. Men om jag fallit tillbaka kanske det inte är fel? Eller säger Tarotkortet fyra i Pentagram varenda gång att jag ska stå still eller ta sjumilakliv? Ingen har ju svaret liksom Roy Scranton. Greta sucks. Han, Roy har redan insett att Gretas och vår allas kamp är meningslös. Cash is King! Ingen vill flyga lite lillare eller inte alls för att rädda oss, Rädda sig den som kan. Jag kan - ett tag av promenad i trädgård av matlagningsörter. Rädda mig o de jag närmast älskar. Jag kan under kanske några decennier rädda oss o mina. Men är jag o oss värt mer än de och vi? Var rädda om er och oss. Alla.

Liv och inte tid

Ett år. En månad och en dag. Det är måttet vi människor mäter och så långt i det enda tidsmått jag känner som jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Det gör ju så hos oss människor under en så i våra människomått så lång period. Sitter i min o vår stuga på Öland. Det är slutsommar. Bara nån dag kvar enligt almanackan. Tid. Som plötsligt badade jag i dammen med guldfiskar när allt var över trettio grader. En slags tid. Med ens kurar jag in mig i min munkjacka och undrar hur hiskeligt kallt det skulle kännas nu. Ett styng av undran över varför jag inte besökte ljuvliga Roots i år men en klokhetstanke som sa att det var rätt och det inte var TID. Två och snart tre dagar - eller mäts det i nåt annat nån annanstans? - sedan jag besökt "min" psykolog och fick vissa saker bakvänt huvudstupa. Slutsommar och försöker finna acceptans. Den finns och jag blir 52 nästa år. Enkelt och tid mätt. Dimma på vägen hit o dit, åt höger, åt vänster och rakt uppifrån o fram där månsyster lyste nästan vid topparna av tallarna. Mitt i det står jag på vägen till allt o ingenstans i ett liv som är som förmodligen allas fastän lika eller tvärtom. Skrivklåda som bevarats i en längd o som nu kommer ut. Jag tycker ju om när klådan når papper eller skärmen och får liv. Inget är försent och allt är ingen tid. Tid som vi människor hittat på för att kunna hinna och rösta, brösta och göra allt som inte kan ogöras om tid inte skulle finnas. Men tiden finns ju inte. Det är lika påhittat som Socialdemokrater, moderater, scheman, deadlines och lunchraster. Liv och inte "tid".