NU

Dygn av ro. Ro för min innesta kärna trots att jobb och annat gör busstreck i teckningen. Men trots att Shania Twain sjunger om nåt som inte imponerar pä henne blir jag över-över-väldigad av allt som kommer till mig. Ni är så mycket. Allt ni kommer med i form av solnedgångar jag skulle döda för i fem fall av fyra och dofter av syren som envist bänder upp mitt luktsinne till den yttersta gränsen där ingen färg i världen flagnar. Och allt. Oh alltet. Det blir aldrigens någonsinnare finare än det här. Och här är Lilla Blå. Liten jsg som är satt anamma allt det här fastän jag inte ens är tillfrågad eller ens nästan till-räcklig. Räcklig till nåt som att jag måste dricka lite vatten för att sansa mig i utför ett stup av odumdristlig svulstigaste livsnödvändigheten. Jag är satt att måste leva så totalt mycket att det nästan o kanske mer än så går sönder i mig. Jag krakelerar som en torkad färgdroppe utsatt för hela universums solar pä eeeen o samma gång. Jag är inget mer än det magiska järnvägsstationsfiket i Flen. Jag är allt. Jag är mitt-emellan o på tok nåt som ingen o inget kan förklara därför att inget sånt finns o nånsinens har funnits . Ingen av oss har aldrigast funnits förut eller efter utan baraste justens nu. NU.

Driving home for X-mas

Är det inte det vi alla gör? Försöker nå den där julaftonen som inte finns. Jakten på det där som är du. Det där som är du fastän du inte kan nå fram trots att du har en röd gammal cykel. Om du inte kan det. Om du trampar på den där gamla röda cykelns slitna pedaler utan att nå ända fram eller ens i sådan närhet att du kan åka taxi sista biten. Är det inte dags då? Är det inte tid då att tänka tvärtemot - trampa på pedalerna bakåt för att sakta in en litenhet. Sätta dig i gummijollen och låta dig föras ut i något som är mitt i. Aldeles mitt i. Mitt i livet. För var du en är och vad du än tycks vara - så är du MITT i livet. Då o där. Sårbar. Men inte rädd för mörkret. DET endaste enda någonsin du behöver vara rädd för i mörkret är - DU. Om mörkret skrämmer är det du som du är rädd för. Det är du som framkallar nåt som tycks otäckt. Det är du som är farlig för dig själv - ingen o inget annat. Jsg stod i tystnad. I Alldeles TYSTNAD. Och det jag fann o försökte höra var nte oantastbart. Det var bara fan så vackert. Det var JAG. Precis som du o ditt jag. DU - inte alltid är bortskylld från skiuld men som ändå är så förbannat vackert - just därfär...

Utkast: May. 08, 2016


Gin o Hallonsoda till Näktergals sång

Det är den endaste som håller mig sällskap audiellt om natten. En dryg fot lång och med sin oansenliga fjäderdräkt drillar den upp mörkret till något så livskraftigt. Tror nån det att den är Ölands landskapsdjur. Det vore väl den eller Nattskärran. Skulle väl bara fattas annat! Den tiden på dygnet yppar sig det yttersta av naturen - det som låter sig minst bändas upp av dagens solstrålar. Det är den här tiden som mest lämpar sig för kärleksförklaringar i form av bokstäver och kyssar av åtrå ackompanjerade av sång från fågel grå. Målarkladd på fem nariga fingrar får dig att känna liv, lust och fägring stor nu när knoppar som brister inte gör det minst ont mer än att det tär på lusten till höst. Som en virvelvind förklädd till storm kommer någon till en hållplats, till ett bebott hjärta som sargats och glatts av livet förut, Vems tur är det nu? Hade jag inte fötts till det här livet på det här pytte-utrymmet av universum hade jag heller inte vetat nåt annat om. Så vad ska jag vara så jävla tacksam för? Inte livet i sig kanske. Kanske kanske kanske sången från Näktergalen om natten. Det bara blir väl så att jag förstår det. När jag trodde jag provat allt och mycket till sa Gin och Hallonsoda att jag hade alldeles ännu mer att upptäcka i livet. Det var väl om det den där pippin sjöng.

RSS 2.0