Mitt Lilla Slott

"Här är jag. Sitter ensam. Med sår som aldrig verkar vilja läka bort. Jag vet hon sitter lika ensam någonstans. Nånstans lever drömmen om en vacker dag. Vi drömmer på - och slår på varann. Det hela handlar om hur hjärtat jämt gör som det vill." En vacker text och sång stammad från Peter Le Marc. Hur mycket ord jag än sätter på mitt liv finns där alltid någon annan som sätter ett ord där till. Det är en allskön rikedom. Ensam är inte allsens stark. Tillsammans kan vi åstadkomma de där miraklen som sker i slutet av september eller en annan tid. Jag är så trivial däri jag högaktar Nils Ferlin, Håkan Hellström och Peter Le marc. men jag har en oallmän hemlis. Jag sätter min morfar högst av samtliga. Han skrev varken vackrare, mer insiktsfullt eller roligare. Men han skrev. Och han gjorde det så att jag fann orden som jag ville efterförmedla. Kom i denna stund på att det faktiskt inte något spelar någon roll alls var du skriver, tänker eller säger orden. De är lika mycket värda oavsett det yttre. Det som omger kan aldrig rå på det innersta. Inspirera - ja visst. Kanske till och med få dig ur humör. Men det som finns inuti nås intet alls aldrig så lätt. Jag måste ta upp båten snart. Den måste ju vara fylld av himlens bräckta tårar vid det här laget. Och vem skall torka dem från skrovkinden? Om mitt flyttyg får ligga i vått för länge kommer vindarna från norr att nagga den i kanten. Inte ens den som stal min havshammocks hjärta ska få rå på min känsla av att jag kan ro för utan segel. Men tänk om Magna Charta fick råda i en modern tappning i allas hjärtan. Då skulle vi väl inte vilja kriga sönder allt det vackra vi har? Då skulle väl ingen kunna vara utan ett bultande hjärta och kunna döma någon till Lingchi? Varför är det inte så enkelt och varför måste skuld vara en sådan förbannad konstant faktor? Tänk tanken att vi alltid har vår bästa dag kvar? Det gör att vi förnimmer evigheten på ett rätt sätt. Mitt grubbel och retoriskt lindblomsgröna frågor blir till ett främmande men ändå kusinigt språk. Orden som gör språket är åhörarna i kyrkan hur få de än må vara. Det där heliga huset, mitt Lilla Slott och livs bygge med kolonner och allt.

Oknytna säckar

Du måste knyta ihop säcken. Du måste väva ihop allt du präntat ned och få till något som sammanfattar det hela för att historien skall bli bra.Ja det måste jag väl. Men vadå? Vem har skrivit ned någonstans att jag måste knyta ihop den här eller någon annan gång innan, när jag inte alls vill. Går inte hela födelsedagsfesten kanske ut på att leka med ballonger, hoppas på godispåsar o knyta ihop säcken innan man tar i hand o tackar för ett fint kalas fastän jag är sur för att det inte fanns fiskdamm. Det är väl den storslagna sortin som ändå räknas ganska mycket eller åtminstone lite grann mer än ingenting? Tiden hann ikapp mig i köket där jag stod och gjorde nånting alldeles trivialt måndags-kvälls-göra. Tiden riktade min blick mot den nyss framtagna träväggen och där var den ju. Den som jag hade längtat efter så mycket fastän jag inte vetat om det. Ja kanske inte skuggan av pippin på kökspappershållaren i sig, men tidshugget som träffade mig med exakt precision ovanför fjärde halskotan. Tidshugget som vissa envisas med att kalla nuet fastän jag läst att nuet egentligen inte finns.Det vi uppfattar som Nu hände egentligen för några hundradels sekundrar sedan. Som om det skulle vara viktigt på något vis. Eller att en gammal undersökning alternativt skröna talar om hur det allena huvudet på giljotinens framsida med dess ögon uppfattade sitt namn två gånger men att livet rann ut ur det på riktigt efter det tredje ropet. Inte. I sammanhanget. Min jakt efter nuet kan ta sig groteska former. Som när jaktens olycka efter en hel dag på pass kan få mig att tycka synd om mig själv så att jag somnar till att inte vilja leva. Men tack för att du vän ställde frågan - Vad är alternativet? Det säger väldigt mycket om inte allt när jag blickar på bilder och filmer av båtar överfyllda av människor som bara söker en utsträckt hand, fast som ibland får släppa samma utsträckta hand från sitt barn där de ligger i det av ficklampsmörkret svärtade blå vattnet. Vilken säck har de människorna att knyta ihop? Vilken tupp-siluett har de att fokusera nuet på? Det är skit på riktigt när man som jag kommer på att jag glömt att dansa barfota i regnet som var i eftermiddagens och sommarens alla minutrar o dagar, nu när himlen är klar. Men det kommer väl ny nederbörd, möjligheter att få kasta av lackskorna, att hoppa i pussar av vatten och oönska att man hade ett paraply. Jag vägrar att knyta ihop - ett litet tag till - och inväntar att solen får ge vika för morbror gråmoln som kommer med toner att röra sig till i en salsa med våt kulör.

Ty ljuset vilar faktiskt där

Jag har sjukdomen som gör att jag ser varje blankt papper som en omålad duk. Bokstäver kan också vara fruktträd och tråkstenar, likväl som blodspillande och lust-attraherande. Penseln precis som tangenten och pennan är ju liksom bara en förlängning av du. Allt utgår från duet och allt annat är bara hjälpmedligt. Den som vill pensla utan färger målar som vackrast, den som önskade tala utan sin tunga säger den mesta sanningen och den som vill skriva saknandes ord gör det så att den blinde förstår varje stavelse. Det var en lördag aften. Min hjärnas, i kamp med mitt hjärtas ständiga brus spelade mig, liksom oss alla ömsom, ett spratt. Östen Warnebring vet nästan ingen numer vem det är. Men jag tycker om hans fina sånger och nu kom han och hälsade på bara sådär när jag tittandes ut genom torpfönstret svarta sex fyrkanter försökte tänka på inget för att låta allt komma in och få plats. Och den som satte sig oinbjuden på första parkett direkt var någon som jag bara utanför min vildaste fantasi hade kunnat komma på. Jag gillar förvisso att någon gör så även om det är svårtippat vem det månde bliva. Men det raskar över på ett vis som är svårt att tolka. Mörkret lockade på mig. Det skrämmer mig inte alls mer än när det busar o gör konstiga ljud. För det är som författaren Erik Blomberg förklarade det mörka - "ty ljuset vilar där". Vad kan vackrare vara än viloplatsen för ljuset? Vaggan till det som ger liv och väcker oss. Där ursprunget till allt vi är känner trygghet och får samla kraft. Tack mörkret för att du omhuldar ljuset i sitt sömniga vara. Vad vore ljuset och vi utan det mörka? Jag trivs i mitten av två gatljus. Det är alldeles lagom för mig. Mitten av två lyktor skänker skugga likt det barmhärtiga reklamprydda parasollet på den soldrunknande stranden. Det är där jag kan se ljuset vila i eggande stjärnors spegel. De där som bildar bilder som kallas sådant de knappt liknar. För vem kan få min stjärntavlas jungfru till det den döpts till? Men det kvittar lika. Jag gör mina egna bilder av de avlägsna solarna som knyter ihop universum. Mina bilder är mina och andras är andras. Det är fint att vi kan ha våra egna tillsammans på samma himlavalv. Aldrig syns så många sanningar som allra mittigast i mörkret. För det är faktiskt sant att två enbärsbuskar, som tar gestalt av ett gammalt trofast par och skymmer del av sikten från vattnet som i natten liknas bäst vid en snöfylld sjö vid Tatrabergen i Dolina Piezcu en dag i mars, egentligen inte skymmer utan får mig att se det som borde ses än klarare. Så tänk på att det som tycks stå i vägen på livets stig ibland står där för att allt får finnas, men framför allt för att få dig att se det som egentligen är värt att ses och som betyder det som vill säga dig något just nu. Även om det blott är något vått som du kan drömma att ro i.

RSS 2.0