Alla kloka o springiga meningar i livet

Har ju läst så många. Så alldeles jätteflera kloka meningar, ordspråk och till och med fraser som kan benämnas klyschor. Vad det nu skulle vara för fel på klyschor, vad det nu skulle vara för fel på något alls, varför vi nu skulle leta fel i stället för rätt. Kan vi - eller säg JAG (ska inte projicera mina brister på något VI) - inte låta bli o leta fel och i stället leta rätt? Minns inga kloka meningar, inga riktiga ordspråk eller ens någon klyscha. Men varför ska jag minnas det? Allt är borta lika mycket som jag inte kan minnas en dråplig historia som jag vill återberätta den där stunden när allt blivit tyst och allt blivit jobbigt stilla. Sköldpaddan i vattnet, den som älskar och bara tänker hav, talade ju om för mig i meditationen att jag har alla sanningar i mig. Det har du också, det har vi alla. Fastän vi ofta letar efter sanningar utanför vårt eget vara, söker den bortom det enda vi vet finns. För vi själva finns ju och är på riktigt. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på förutom klyschan att vi alla ska dö. Vi kan vara säkra på att det som är jag är jag och inget annat. Och i varje jag finns en totalitär diktatorisk sanning som är sant helt för den som bär den. Satt vid mitt skrivbord framför fönstret i kväll och såg medan ambulansmännen bar ut en gammal man från äldreboendet mitt framför vårt lilla hus. Tänkte på vad han tänkte på där han låg omhändertagen och skulle föras bort. Insåg min starka totala begränsning när det gäller att sätta sig in i vad en annan människa tänker - och känner. Vad vet jag vad han tänkte? Vad vet jag hur han kände? Kanske tänkte han på triviala saker som att han undrade hur det hade gått på stryktipset eller vem som skulle vattna hans blommor medan han var borta. Eller tänkte han på livet i större ordalag - hade han utrymme mer än jag att tänka utanför den berömda banan och tänka stort utom våra små tankar? Jag vet inte ett skit om det! Allt jag tänker att han tänker är en fantasiprodukt lika mycket som jag försöker förstå vad andra människor i min omgivning tänker och känner. Vad vet vi om en annan människas inre, vad vet vi om en annan människas tankar? Tittade på klockan. Snart halv tio och bara en halvtimme före starten av Kalmars Nattlopp. Har ju sprungit alldeles på tok för lite i år men än till trots förlikats med tanken att det här året - 2015 - är ett sånt år som vi alla får ha ibland. Ett år när spring, förhållande och ens inre blir lite osorterat och ett enda virrvarr. Må så vara men allt är som det ska för det har kosmos och alltet bestämt och du o jag måste finna oss i det. Började värma upp, mjuka upp en ännu 47-årings leder och försökte meditativt komma in i en balans där jag skulle stå i mig själv och inte jämföra mig med nåt annat vara. Allt skulle få vara som det var. Hade inte anmält mig till loppet då vi egentligen inte borde varit hemma. Men nu var det så att vi var hemma och jag inte var anmäld. Och nu var det så att jag ville springa och jag var här i livet. Springet i mig fick jag någonstans mellan mitt bättre eller sämre jag, spermiens väg till ägget och till dess jag slet mig ur min fantastiska moders famn. Jag ville slita mig ut för att springa med mina friska starka ben som till och med kan kännas vackra en bra dag. Det här kände som en bra dag även om jag undvek spegeln. Det kanske är så som någon säger; att jag tror jag är yngre än jag är. Men vem kan tala om i fall man tror man är äldre eller yngre än man är? Jag vet inte men tror jag är så gammal - eller ung so jag känner mig just den här dagen. Smög mig in i det allra bakersta ledet av startfältet nära Larmtorget i mörk springmundering. Det här kan bli kul på riktigt tänkte jag o kände mig busig. Klockan räknades ned, medmänniskor gjorde raketen, män i trikåer och damer fokuserade på målet omgav mig. Kände gemenskap trots avsaknad av nummerlapp. Fan vad här skulle springas! Det gick för långsamt i gåfart första minutrarna. Men jag njöt. Njöt av att inte känna tvång av att vara bland de främsta. Ha, ha. Jag var ju bland de sista ju. En efter en sprang jag förbi dem framför, vilade i ryggar, oj - där sprang en med sin hund. Ville inte trampa på en hundtass o tog ut stegen extra. Jag höll ju min fart o var snart uppe i mitten av fältet av de alla 1500 som sprang. Njöt. Njöt av gemenskapen. Av den kämpande gemenskapen som andades tyngre för varje meter. Märkligt tänkte jag medan jag sprang mitt i en klunga och tog sikte på att springa i fatt nästa klunga o nästa klunga och nästa klunga... För det blir så i lopp. Springare samlas i klungor och varje upphunnen klunga är en utmaning i sig. Njöt av nästa klungas gemenskap och trötthet och just när man/jag är mitt i en klunga känner man/jag att man/jag är ett med de andra. Vi är en och samma och ändå olika människor. Konstigt är det. Kände mig glad när jag sprang i mål. Glad för att jag inte till varje pris hade känt mig tvungen att prestera. Glad för att jag sprungit med glädjen hand i hand och njutit hela vägen. Glad för at jag inte tagit ut mig helt efter så lång träningsfrånvaro. Glad över livet som varit så nästan onödigt generöst mot mig. Livet som överöst mig med presenter i form av en frisk kropp som kunde genomföra ett lopp. Ja, livet ha rösslat sina yttersta tillgångar och slösat över sina tillgångar på mig. Slösaktiga liv där - men tack i alla fall. En själ som har förmågan att kunna känna fullständig glädje över det här livet som vi har. Livet vi har här som är så kort och förbannat intensivt om man tänker efter och som kan lura oss att tro vi borde få ut mer av livet när det egentligen är så enkelt som att - det vi får ut av livet är det som är rätt för var och en av oss oavsett om vi - eller jag - minns kloka meningar, ordspråk och till och med klyschor. Amen.

Det molnrunda busiga

Jag är ju alltid solen när det dagas. Vet inte alla det? Att det är jag som är denne där som ger regnets förnekelse i paraplystället korgen och i stället drömpratar om varma grader i skuggans omvända värld? Det borde väl alla veta om jag inte ibland hade lurats lite grann? Men man kan ju å andra sidan inte veta allt. Inget är som att kissa ut i natten, vänd mot det totalt svarta på andra sidan landsvägen allt emedan grodpaddor kväkar bortom skogsdammen och de så levnadsvackert döende syrsorna i lugn panik spelar sista versen på sommarpsalmen. Karlavagnen är nattens vän på våg mot säng. Jag kan, att om man drar ett rakt fantasitänkt kritstreck mellan de bakersta två av det sjustjärniga stjärntecknet, och fortsätter ett kattkliv uppåt så finner man det kanske enda beständiga i alltet - Polstjärnan. Den som visar helt o hållet åt norr. Det är bra att veta om man skulle ramla sig vilsen i livets natt. Om det är bra att veta eller ej vet inte jag. Man kan ju inte veta allt. Men den här natten har målat en glad mun på himmelen mellan morgondagens lovande bröder av moln. Och det är bra. Bra med glada munnar. De är alltid bra i livet som är vad du vill att det är. Livet skrattar hela tiden. Ibland i mjugg men oftast rakt ut om du är beredd att anamma. Men kära måne. Vad gör du nu? Alldeles fylld i rundet busigt bakom tallkronor. Vad sprallig du Är. Gillar din o min egen humor när den är som bäst. Och jag - jag bara härligt månar mig i månskenets klistermärkesgula glans just som jag sätter fötterna i tre storlekars för små tofflor. Jag aktade alla sniglarna fylld av vördnad inför livets domsal. Trampade milimetrar bredvid och fann asken Ygdrasils vatten på butelj. Inget prydligare och mer ostillöst finns än att halsa nyöppnad brut bara för att jag kan. Det finns inget inget alls som min älskades läppar mot mina. Det finns absolut ingenting mer livsåtråvärt än hennes läppars beröring, likt ett vårregn mot en idiots panna och dess underblickandes ögonpar, stundom sökandes mot regnbågens alster på himmelen. Eller likt Carolas konsert i den fräscha ruinen. Ett vackrare konstverk än så kan ingen mänsklig hand återge ens med stödkrage. Nu när natten berättar sin saga om något som skulle leva lyckligt i alla sina dagar börjar bekänna färg, och där jag kan syna med en halvtaskig hand, känner jag att vi alla inklusive dagens motsats, kan hissa en vit flagga som kännetecknar att fred och frid råder som en Adam o Eva hand i hand utan äpplen o ormar. Men om det är sant vet inte jag. Man kan ju inte veta allt.

Här kommer alltet

Har så mycket inuti mig. Mycket som vill ha totalt mer och som vill ut. Mitt liv som just nu är ett vara i något som känns likt universums troligen kaotiska tillkomst till trots utan amfetamin eller andra lurendrejerier. Men i alltets virrvarriga bringas en ordning som kosmos styr, något jag och ingen annan har kontroll över. Jag vet det och är trygg i dess sanning. Hon sa ju så, hon som spådde mig. "Fram till i höst kommer ditt liv vara händelserikt och du upplever en slags stress". Men hon upprepade sitt mantra till mig - "gör inget förhastat". Det här är ett brev som speglar verklighetens cocktails av tankar som längtar efter de där ljumna sommarkvällarna där allt är enkelt och lätt att andas in. När vet jag om jag gör något förhastat? Om jag skulle låta alla beslut dröja skulle det tära än mer på vissa omkring mig som normalt tycker jag drar på att bestämma mig eller äta upp min Black and White. Jag tar det väl lugnt som det är?! Om man tagit ett förhastat beslut uppdagas det ju ändå inte förrän efteråt om det var förhastat eller ej. Förhastat. Det vilar något både livsbejakande och samtidigt ändå något negativt i ordet som inte kan bli rätt förrän efter svaret liksom. Ett av de få frågeorden som det inte finns skolverkligt facit på. Någonstans mellan flyttkartonger och darriga sandalkliven upp på stegen vid husets korta sida till parabolen, som retade mig fullständigt i sin dum-dum-ovilja att hitta rätt grader, insåg jag saknaden av mitt skriva. Modemet! Var fan la jag modemet? Plötsligt insåg jag att modemet kanske låg nedpackat i någon hemlig eller ohemligt uppenbar låda var som helst och kanske i något alldeles fuktigt utrymme där det mådde pyton. Jag började leta. Letandet i alla kartonger kändes oändligt från övervånnig till bottenplan och ut i källare och uthus. Jag trodde inte man kunde ha 718 kartonger i ett hem, jag trodde verkligen inte det - faktiskt, och jag log åt livets ironi efter att jag hittat det i den absolut sista och sjuhundraartonde kartongen. Var modemet en symbol för mitt skrivande och är livet någon jag älskar? Lika mycket som att min hjärna helt plötsligt bestämde sig för att tänka på modemet mitt i allt stök, lika mycket ville livet säga mig något när jag blev tvungen att rota igenom allt för att finna det eftersökta. Men jag vet inte vad. Ibland liksom förstår livet och jag varann. Vi pratar timtals och är alldeles tillfreds med varandras känslor. Vi ser det stora i ett vara ett, att finnas här nu. Vi förstår varför det blev vi. Det är så självklart! Men så kommer de där små små stunderna av oförståelse där livet och jag kapitalt krockar i en spladam-krasch där ingen överlever bland efterdyningars blåljus och skrik och där ingen någonsin går vinnande ur det. I regnet som aldrig slutar är du en sång på mina läppar älskling. Tänk om jag kunde säga ord som är enkla där jag bara älskar ditt skratt. Tänk om alla som vandrade på taket fick älska varann utan avund och med bara tillåtelse. Låtsas att vi kunde skicka vykort igen där vi skrev att allt var bra och att solen skiner. Tänk om livet la allt i din första kartongen där man slapp letandet, la allt som en smultronfylld barnnäve i dagens första solljus där man slapp det skymmande mandelträdets skugga. Tänk om!? Det enda jag bryr mig om är att du kommer nära mig. Nära fullständigt min själ och mitt hela tiden lovandes tickande hjärta. Jo, det är sant. Jag har hört det när jag vaknat mitt i natten, med hel- eller halv måne eller någonting en där emellan, och hållit mig alldeles tyst. Hjärtat mitt som påminner om att jag är här och nu. Lyssna ett tag på vad det har att säga dig. Och det talar alldeles sanning ju. Lyssna på det! Det säger att det är vinden mot ditt fönster. Som ett minne, som ett eko. Ingenting blir en gång som det var, Det måste vi lova oss att förstå. Livet tillåter oss att aldrig stå till svars om vi inte vill det. En förnimmelse av hus utan fönster eller tak. Det finns en evig sanning i min egen kyrka eller helgedom. Den är bara min och ingen annans egendom.

RSS 2.0