Alla kloka o springiga meningar i livet

Har ju läst så många. Så alldeles jätteflera kloka meningar, ordspråk och till och med fraser som kan benämnas klyschor. Vad det nu skulle vara för fel på klyschor, vad det nu skulle vara för fel på något alls, varför vi nu skulle leta fel i stället för rätt. Kan vi - eller säg JAG (ska inte projicera mina brister på något VI) - inte låta bli o leta fel och i stället leta rätt? Minns inga kloka meningar, inga riktiga ordspråk eller ens någon klyscha. Men varför ska jag minnas det? Allt är borta lika mycket som jag inte kan minnas en dråplig historia som jag vill återberätta den där stunden när allt blivit tyst och allt blivit jobbigt stilla. Sköldpaddan i vattnet, den som älskar och bara tänker hav, talade ju om för mig i meditationen att jag har alla sanningar i mig. Det har du också, det har vi alla. Fastän vi ofta letar efter sanningar utanför vårt eget vara, söker den bortom det enda vi vet finns. För vi själva finns ju och är på riktigt. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på förutom klyschan att vi alla ska dö. Vi kan vara säkra på att det som är jag är jag och inget annat. Och i varje jag finns en totalitär diktatorisk sanning som är sant helt för den som bär den. Satt vid mitt skrivbord framför fönstret i kväll och såg medan ambulansmännen bar ut en gammal man från äldreboendet mitt framför vårt lilla hus. Tänkte på vad han tänkte på där han låg omhändertagen och skulle föras bort. Insåg min starka totala begränsning när det gäller att sätta sig in i vad en annan människa tänker - och känner. Vad vet jag vad han tänkte? Vad vet jag hur han kände? Kanske tänkte han på triviala saker som att han undrade hur det hade gått på stryktipset eller vem som skulle vattna hans blommor medan han var borta. Eller tänkte han på livet i större ordalag - hade han utrymme mer än jag att tänka utanför den berömda banan och tänka stort utom våra små tankar? Jag vet inte ett skit om det! Allt jag tänker att han tänker är en fantasiprodukt lika mycket som jag försöker förstå vad andra människor i min omgivning tänker och känner. Vad vet vi om en annan människas inre, vad vet vi om en annan människas tankar? Tittade på klockan. Snart halv tio och bara en halvtimme före starten av Kalmars Nattlopp. Har ju sprungit alldeles på tok för lite i år men än till trots förlikats med tanken att det här året - 2015 - är ett sånt år som vi alla får ha ibland. Ett år när spring, förhållande och ens inre blir lite osorterat och ett enda virrvarr. Må så vara men allt är som det ska för det har kosmos och alltet bestämt och du o jag måste finna oss i det. Började värma upp, mjuka upp en ännu 47-årings leder och försökte meditativt komma in i en balans där jag skulle stå i mig själv och inte jämföra mig med nåt annat vara. Allt skulle få vara som det var. Hade inte anmält mig till loppet då vi egentligen inte borde varit hemma. Men nu var det så att vi var hemma och jag inte var anmäld. Och nu var det så att jag ville springa och jag var här i livet. Springet i mig fick jag någonstans mellan mitt bättre eller sämre jag, spermiens väg till ägget och till dess jag slet mig ur min fantastiska moders famn. Jag ville slita mig ut för att springa med mina friska starka ben som till och med kan kännas vackra en bra dag. Det här kände som en bra dag även om jag undvek spegeln. Det kanske är så som någon säger; att jag tror jag är yngre än jag är. Men vem kan tala om i fall man tror man är äldre eller yngre än man är? Jag vet inte men tror jag är så gammal - eller ung so jag känner mig just den här dagen. Smög mig in i det allra bakersta ledet av startfältet nära Larmtorget i mörk springmundering. Det här kan bli kul på riktigt tänkte jag o kände mig busig. Klockan räknades ned, medmänniskor gjorde raketen, män i trikåer och damer fokuserade på målet omgav mig. Kände gemenskap trots avsaknad av nummerlapp. Fan vad här skulle springas! Det gick för långsamt i gåfart första minutrarna. Men jag njöt. Njöt av att inte känna tvång av att vara bland de främsta. Ha, ha. Jag var ju bland de sista ju. En efter en sprang jag förbi dem framför, vilade i ryggar, oj - där sprang en med sin hund. Ville inte trampa på en hundtass o tog ut stegen extra. Jag höll ju min fart o var snart uppe i mitten av fältet av de alla 1500 som sprang. Njöt. Njöt av gemenskapen. Av den kämpande gemenskapen som andades tyngre för varje meter. Märkligt tänkte jag medan jag sprang mitt i en klunga och tog sikte på att springa i fatt nästa klunga o nästa klunga och nästa klunga... För det blir så i lopp. Springare samlas i klungor och varje upphunnen klunga är en utmaning i sig. Njöt av nästa klungas gemenskap och trötthet och just när man/jag är mitt i en klunga känner man/jag att man/jag är ett med de andra. Vi är en och samma och ändå olika människor. Konstigt är det. Kände mig glad när jag sprang i mål. Glad för att jag inte till varje pris hade känt mig tvungen att prestera. Glad för att jag sprungit med glädjen hand i hand och njutit hela vägen. Glad för at jag inte tagit ut mig helt efter så lång träningsfrånvaro. Glad över livet som varit så nästan onödigt generöst mot mig. Livet som överöst mig med presenter i form av en frisk kropp som kunde genomföra ett lopp. Ja, livet ha rösslat sina yttersta tillgångar och slösat över sina tillgångar på mig. Slösaktiga liv där - men tack i alla fall. En själ som har förmågan att kunna känna fullständig glädje över det här livet som vi har. Livet vi har här som är så kort och förbannat intensivt om man tänker efter och som kan lura oss att tro vi borde få ut mer av livet när det egentligen är så enkelt som att - det vi får ut av livet är det som är rätt för var och en av oss oavsett om vi - eller jag - minns kloka meningar, ordspråk och till och med klyschor. Amen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0