"Här är jag. Sitter ensam. Med sår som aldrig verkar vilja läka bort. Jag vet hon sitter lika ensam någonstans. Nånstans lever drömmen om en vacker dag. Vi drömmer på - och slår på varann. Det hela handlar om hur hjärtat jämt gör som det vill."
En vacker text och sång stammad från Peter Le Marc. Hur mycket ord jag än sätter på mitt liv finns där alltid någon annan som sätter ett ord där till. Det är en allskön rikedom. Ensam är inte allsens stark. Tillsammans kan vi åstadkomma de där miraklen som sker i slutet av september eller en annan tid.
Jag är så trivial däri jag högaktar Nils Ferlin, Håkan Hellström och Peter Le marc. men jag har en oallmän hemlis. Jag sätter min morfar högst av samtliga. Han skrev varken vackrare, mer insiktsfullt eller roligare. Men han skrev. Och han gjorde det så att jag fann orden som jag ville efterförmedla.
Kom i denna stund på att det faktiskt inte något spelar någon roll alls var du skriver, tänker eller säger orden. De är lika mycket värda oavsett det yttre. Det som omger kan aldrig rå på det innersta. Inspirera - ja visst. Kanske till och med få dig ur humör. Men det som finns inuti nås intet alls aldrig så lätt.
Jag måste ta upp båten snart. Den måste ju vara fylld av himlens bräckta tårar vid det här laget. Och vem skall torka dem från skrovkinden? Om mitt flyttyg får ligga i vått för länge kommer vindarna från norr att nagga den i kanten. Inte ens den som stal min havshammocks hjärta ska få rå på min känsla av att jag kan ro för utan segel.
Men tänk om Magna Charta fick råda i en modern tappning i allas hjärtan. Då skulle vi väl inte vilja kriga sönder allt det vackra vi har? Då skulle väl ingen kunna vara utan ett bultande hjärta och kunna döma någon till Lingchi? Varför är det inte så enkelt och varför måste skuld vara en sådan förbannad konstant faktor?
Tänk tanken att vi alltid har vår bästa dag kvar? Det gör att vi förnimmer evigheten på ett rätt sätt. Mitt grubbel och retoriskt lindblomsgröna frågor blir till ett främmande men ändå kusinigt språk. Orden som gör språket är åhörarna i kyrkan hur få de än må vara. Det där heliga huset, mitt Lilla Slott och livs bygge med kolonner och allt.