zoogreat.blogg.se

   Har tidigare tänkt att jag nog aldrig kommer att hälsa på i Ryssland. För det första kräver de visum om du så bara ska vara där för några dagar. Känns turistvänligt! Och även om landet är gigantiskt stort och säkert har enorma upplevelser att bjuda på så har jag liksom aldrig haft den minsta lust att åka till Ryssland. 

Jag med familj åkte till Ryssland. Men det krävdes tvångströja för att det skulle bli av.

 

   Eftersom vi brände även hemresan (en annan sällsam story) och inte fick stanna kvar i Vietnam längre (man måste ha visum om man ska stanna längre än våra femton dar) letade vi i mer eller mindre i panik efter en resa som tog oss hem. Det fanns EN möjlig resa. Måndag förmiddag klockan 11.05 via Moskva(!) och med det gamla Sovjet-bolaget Aeroflot. För mig låter Aeroflot olycksbådande. Beror säkert på att de var olycksdrabbade när jag växte upp och då drogs med ett dåligt rykte. Sådant sitter kvar.

   

   Vi stod alltså inför valet att kanske hämtas på hotellrummet o föras bort i handbojor av mindre snäll vietnampolis med såna där träpinnar som de har i stället för batonger. Såg mig själv släpandes mellan två kortvuxna men starka vietnamespoliser medan barnen o Liselotte gråtandes ropade efter mig. Såg i samma stund hur det gamla vraket till flygplan som det stod Aeroflot på med skavda bokstäver skramlade iväg för att göra sitt tredje försök att lyfta.

 

   Normalt är inte jag den förste, kanske mer den siste, att jaga upp mig. Det brukar krävas en del jobb för det. Men nu kände jag hur ny svett byggde på den gamla som vietnamvärmen redan pälsat på mig. Jag hade att välja på att sticka in handen i buren med en pestråtta och en kolerasmittad för att se vem som bet mig. Smärtan bekom mig inte vid tanken, men för en stund for en hopplös känsla genom kroppen. 

 

   Lika bra, tänkte jag, att bryta ihop och gjorde det inombords. Alla i familjen var hungriga o trötta vid det här laget. Det finns inget mer tomt än en på folk tömd gigantiskt stor väntsal. Och det finns knappast någon mer känsla av utlämnadhet än att sitta i denna tömda gigantiskt stora väntsalen bara för att se vem som skulle bita en först. Pest eller Kolera.

 

   Jag googlade på det sega WiFi som erbjöds. "Aeroflot har rustat upp sim maskinpark", "Aeroflot har bara haft 1 olycka på femton år jämför med Air France som haft 3". "Aeroflot har snygga flygvärdinnor". Tipsen haglade men det sistnämnda kändes i nuläget relativt orelevant även om skönhet normalt sätts på piedestal i vårt "hypermoderna" samhälle. Mitt matematiska alter ego gick på intuition. Om de nu bara haft en olycka på femton år bland troligtvis miljoner flighter - hur liten är då inte risken att den kolerasmittade vid bett verkligen smittar?!

 

   Jag jagade ut pestråttan vietnamesiska polisen och lät den kolerasmittade hugga friskt med sitt överbett. Det kändes plötsligt helt okej att låta min familj flyga med Aeroflot. Åååååh vad det är olikt mig att bli så nojig men den stressade situationen krävde sin tribut även av mig. Hustrun o jag testade parallellt att boka fyra biljetter. Hustruns internet pajade ihop. Jag lyckade komma fram till betalning när fönstret dök upp. Fönstret som krävde att du hade en sån där bankdosa tillgänglig för att få en kod trots at jag ville pröjsa med kreditkort. ååååååh SIAMES också (familjärt svärord). 

 

   Nu hade vi hittat o nästan börjat älska Ryssland och Aeroflot - och sen kan vi inte betala bokningen för den där siamesiska dosans ve o väl. Vad göra nu då? Skulle jag låta föräldrarna tömma sitt konto på sina stackars pensionspengar o låta dem leva på sockerkaka o svagdricka i flera dar eller skulle jag ringa kompisen "Sockan" som tidigare uttalat att han kunde ställa upp med hjälp i form av pengar mm då han hört hur vi haft det.

 

 Sockan kan man alltid lita på. Sockan satt tålmodigt i telefon när jag rabblade namn, epost mm och la ut pengar så länge för våra biljetter. Sådana vänner hittar man inte som rikligt växande rönnbär på trän. De är sällsynta som fikon i tallegren. Nu handlade det om pengar men det behöver inte vara det. Han hade säkert satt sig o åkt hundra mil bara för o trösta om jag varit ledsen. Jag har haft lyckan att finna ett fåtal o kanske därmed är fattigt numerärt. Men jag är mer än rik o glad för de få jag har :D Så hittar man en endaste en gäller det att verkligen vårda vänskapen. Tack Sockan o hoppas verkligen jag kan hjälp tillbaka nån endaste endaste gång <3

 

   Vi hittade ett billigt rum för hundralappen för några timmar ett långt stenkast från flygplatsen dit vi for med taxi med alla våra penaler. Sova några timmar o så haffa en taxi igen. Konsten att hitta en taxi i Vietnam har bara en etta på skala i svårighet. Har aldrig upplevt så många taxibilar i ett land. Här snackar vi överetablering på riktigt! Dessutom tickar taxametern för sträckan som kör o inte för själva tiden som i Sverige. Vi hade blivit skinnade med den långsamma takt som taxibilarna rullar fram i Saigons enorma trafik om vi flyttat jippot till Sverige. Som det är nu kostar det typ 7-10 kronor + dricks att färdas några kilometer.

 

   Efter idogt köande till incheck o bagageinlämning, till passkontroll (de tar tiiiiid på sig att kolla passen) hann vi slutligen med Aeroflots jumbojet till Moskva. Jag kände mig inte bekväm med att få höra säkerhetsgenomgången på ett språk som är mig helt obekant och på en engelska jag inte känner igen. Jag kom, likt Karl-Bertil Jonsson på julafton, i en stämning som kan liknas vid religiös. Jag, som är av den uppfattningen att han respekterar alla världens religioner oavsett vilken Gud det handlar om o vidare tror att vi egentligen tror på ett och samma fast det ter sig i lite olika tappningar, är inte ateist även om folk kan uppfatta det så. Jag tror också på något som är högre än människan o som vi inte förmår att greppa. Känner mig trygg i den vilsenheten.

 

   Jag kan "Gud som haver barnen kär" hjälpligt o tänkte den och fyllde i där jag glömt samtidigt som hustrun såg på mig att jag var orolig när det jättelika planet med tio platser i varje rad dundrar iväg på startbanan medan man får se eländet i en monitor. Jag kikar med skräckblandad förtjusning på den lilla skärmen på ryggstödet framför medan jag sneglar på hustru o barn. Hade jag rest själv hade det inte känts som lika mycket att förlora.

Jag gillar inte de gnissliga ljuden jag hör när landningstället fälls in. Så brukar det inte låta! Hustrun håller med men när vi sedan är uppe på de 36000 fot höga höjden är det bara att vänta ut den nästan 11 timmar långa resan.

 

   Aeroflots pris blev billigt. Jag kunde leva med att flygvärdinnan redan efter en timmes färd spillde ut en hel kopp kaffe över hela mina byxor inklusive att kaffet la sig som en pöl i sitsen. Jag hade faktiskt väldigt tur om man ser saker ur rätt perspektiv. Kaffet var bara fickljummet. Jag gick smått leendes o rinnandes utmed gången till wc o gjorde quick-fix där pappersnäsdukar fick ersätta blöja. Jag stank kaffe och de jag passerade trodde säkert jag var koffeinist. Värre var att stackars Liselotte, som redan fått mer än nog av dosen sjuka, plötsligt fick utslag över hela kroppen. Man brände sig nästan på hennes armar och jag såg i hennes ögon att hon plötsligt mådde sämre igen med feber som grädde på moset.

 

   Bytet i Moskva gick utan problem men Liselottes hälsa oroade då hon sa att hon kände som att hon hade svårt att andas där vi satt o väntade på sista etappen. Hon tog några olika mediciner men vi kände ändå båda att det inte var ultimat o sitta på ett plan så långt ovan jord o så långt från sjukhus i tre timmar till om hennes tillstånd skulle förvärras. På film finns det alltid en läkare med bland passagerarna som springer fram o gör första hjälpen o lite till. På film slutar det nästan alltid lyckosamt. Men hur skulle det bli på riktigt om det blev akut? Men vad hade vi för val annat än att hoppas att det inte skulle bli värre? Skippa sista etappen hem o leta upp rysk läkare eller ryskt sjukhus? Fick sticka in handen igen i buren med de pest- o kolerasmittade långsvansade gnagarna.

 

   Vi kom slutligen fram till Köpenhamn med en frysande febrig Liselotte. Resten med tåg till Malmö o bil hem kändes som "Piece of cake" i sammanhanget. Nu kanske jag har varvat ned färdigt för o sova några timmar. Jag gör ett allvarligt försök o tackar i samma andetag hjärtligt er som följt mig o oss på bloggen. Har verkligen känt er värme o ert stöd. Tack <3