Hotellfrukost och okattiga gator

   Onsdag morgon. Jag vaknar av att Liselotte väcker mig. Klockan står på 09.19. Hon mår fortfarande inte bra o vill inte ha. Men jag vill ha. Inser att hotellfrukosten är på god väg att bli förspilld. Måste agera. Hoppar som en brandman i mina kläder o tackar högre makter att jag inte har nån frisyr som hehöver kammas med mitt- eller sidbena.
 
   Med ett svenskt Tony-leende dansar jag in i frukostmatsalen några våningar ned med trötta barn som gyllene svans. Vi snor ihop lite bröd o frukter och jag uppbådar falsk entusiasm att inmundiga deras chockladsmakande kaffe för koffeinets skull. Trots hustruns frukostförnekelse plockar jag åt mig några olika frukter på ett fat o smiter elegant, som den osynlige mannen, förbi frukostvärdinnan. Liselotte hade fått stränga order om att inte ta sin nya medicin på fastande mage så frukterna kan komma att fylla sin funktion.
 
   Förutom ofastande mage har Liselotte fått order om o ta det riktigt lugnt några dar. Vi letar upp det allraste lugnaste hyfsat plånboksvänligaste hotellet vi kan o sätter av mot ännu ett nytt mål. För på det hotell vi sovit på denna natt blir knappast någon varken lugn eller lycklig.
 
   Vi hamnar på ett lägenhetshotell i distrikt 2, nån halvmil utanför stans hjärta. Saigonfloden rinner i sakta mak som granne och lägenheten med tre rymliga rum känns perfekt just nu. Vi packar upp, handlar lite frukost o smått o gott.
 
Jag o barnen ser oss omkring i området. Alex håller på o få dåndimpen av den tryckande värmen o vänder hem. Charlie o jag fortsätter. Kommer lite avsides o halkar in i mindre bemedlade kvarter där små o mindre stora  människor arbetar o leker på trottoarer o gator. Kikar på oss som om de trodde vi gått fel. Vi har gått fel. Vi har kommit åt helsike fel efter att Papa Tony lurat med sig sonen på en av Papas alla opatenterade genvägar.
   
Vi ser en katt på vår promenerande resa. Normalt hade det inte varit så märkvärdigt att se - en katt. Men allt är relativt och i Vietnam kanske lite extra relativt. Man ser nämligen inga katter här. Jo tydligen en, men annars inte. Hundar jovisst. De stryker omkring lite varstans med sina oskyldiga vaktande ögon. Undrar om de äter katter här...Eller hundarna kanske gör? Jag låter bli att ställa den frågan till såväl två som fyrbenta med hopp om att komma helskinnad ut med son i behåll.
 
   Vi hittar ut till slut med helt skinn efter att det tidiga mörkret gjort entre och småningom är vi tillbaka i den skyddade världen som vårt hotell känns som.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0