zoogreat.blogg.se

Sitter o tuggar på kokoschokladkola som jag har köpt själv. Jag köpte dem i en by vid Mekongfloden o tänkte att; kanske sitter jag o tuggar på kokoschokladkolan hemma i tv-fåtöljen nån gång. Nu sitter jag här o tuggar på den. Den är god. Sköljer ned med en klunk rysk vodka o cola då o då o tänker att söndagar kan vara bra.

 

Var ute o sprang innan idag men fegade ur från start. Regnet öste ned o jag såg på övriga familjemedlemmar hur de tänkte när de såg mig i träningsmundering med snyggmössa som krona på verket. Han är inte klok på riktigt men vi älskar honom ändå. Men jag var lite klok. Innan jag gav mig ut i det våta kikade jag in i husvagnen som står uppställd alldeles utanför. Den såg ut som den frös o jag tyckte lite synd om den.

 

Det var rått o ogästvänligt som i en grotta med uppdukat kallskuret på långbord utan stolar. Jag ville mysa till det lite o tände ljus. Fint. Men de värmde dåligt så jag knatade ut medan det strilade i ansiktet av illvilligt regn o hämtade gasoltuben från grillen i uthuset. Kopplade in i husvagnen o tände på lilla kaminen som sakta men säkert började värma en kallsinnad husvagn o en frusen själ.

 

Termometern visade 6 grader varmkallt. Jag värmde upp. Husvagnen gungade och jag anade att eventuella förbipasserande tänkte erotiska tankar. Stretchade o bände på kroppen i takt med att regnet avtog. Det började bli varmt medan ljusen bidrog till en stämning av jämnmod. Jag gav mig ut i lätt strilregn som kändes mindre när det inte hamnade på husvagnens plåttak.

 

Höll min vanliga fart under fem kilometer, in till centrum o bron där frälsarkransen med Trygg Hansas text står med slitna svärtade bokstäver. Tänkte att det kändes okej. Att jag inte tappat all kondis trots alla vietnamesiska goda öl och alla pommes-frites-rätter. Tänkte att det kanske finns ett liv efter detta o undrade vad jag skulle återfödas som.

 

Såg ett program på tvn där en fantastisk man - från Britanniens öar att döma av hans accent - gett sig upp i Himalayas näst intill onåbara trakter. Han hade ett mål. Ett i mångas ögon onåbart mål. Men han hade bestämt sig för att göra det onåbara nåbart med hjälp av lika fantastiska bybor nästan högst upp i bergen där han blev mer än väl omhändertagen och spådd(!).

 

Människorna som bodde där i byn i Bhutan var buddister. Deras astrolog - jo byn hade en egen sådan - spådde den fantastiska mannen i fråga att han skulle bli en apa i sitt nästa liv för att han inte tänkte riktigt rena tankar i detta livet. I livet efter apans liv skulle han födas som en tupp. Sug på den spådomen o tänk er för innan ni går till en spådam eller spåherre nästa gång ni frestas.

 

Mannen ville också låta sig spås i sina avsikter att nå sitt slutgiltiga mål - en megaavlägsen by högt högt upp i Himalaya dit knappt ingen människa från västvärlden nått. Siaren såg gravallvarligt på den britanniske mannen och dödade hans drömmar totalt medan han uttalade orden, om än i ett mer utdraget tal; "Du kommer inte att lyckas".

 

Men har man tagit sig alla dessa tusentals mil för att nå sitt mål hade jag gjort likadant som mannen också gjorde. Han trotsade spåmannen med stor respekt och ödmjukhet inför dennes upphöjde status i byn och gav sig av på sin strapats med ett gäng bybor o ett dussin jakar - såna där fina djur som ser ut som stora kossor med nästan ännu större horn.

 

Ni har säkert redan räknat ut att det gick åt helvete. Inte med bravur men sakta men säkert. De trotsade en vecka av pulsande i manshög snö, olidligt väder och hisnande avsatser varifrån man trillar och nästan aldrig kommer ned till botten av ravinen. Men till slut var det jakarna som beseglade mannens öde att inte nå sitt mål.

 

De var nästan framme vid målet när jakarna började halka. Och när en av de långhornade besynnerligt sköna varelserna halkade på en isbit o nästan drog med sig alla kompisar i raset så var det stopp. Finito. The End liksom. Även mannen insåg fakta. Men det var då det fantastisk kom över honom som en slags helig ande. Buddismens fyra sanningar övermannade honom där han satt och talade in i kameran.

 

Sanningen om lidandet över att inte nå sitt mål var kännbart. Sanningen om orsaken till lidandet var i det samma självklart. Sanningen om lidandet och dess orsakers upphörande började plötsligt kännas inom mannen framför kameran. Han var på väg. På väg mot den fjärde stöttepelaren inom Buddismens sanningar. Sanningen om vägen som leder till lidandets och dess orsakers upphörande.

 

Mannen accepterade att han misslyckades med att nå sitt mål. Det låter kanske inte så stort men har man rest så långt, under så många dagar och utstått så mycket för att till sist obönhörligen tvingas inse att man faktiskt MISSLYCKATS kräver det sin man - eller kvinna- att ta detta. Han fick några fantastiska dagar när de äntligen var tillbaka i ursprungsbyn igen och plötsligt såg jag, liksom han, hur ett misslyckande kan sluta så lyckligt.

 

Det är viktigt att ha mål i livet. Ibland lyckas man nå målen. Ibland lyckas man inte nå dem. Men det viktiga är egentligen inte att lyckas nå målen och att kunna fira sin lycka. Det viktigaste är att klara av att acceptera att man ibland inte når målen och då kunna se allt man vunnit i sökandet efter målet och i samma stund acceptera sitt öde. Bara en söndagstanke i alla välmening.