Litet kan vara stort
Bestämde en promenad. Den skulle ta mig någonstans. Det brukar ju te sig så med dem. Promenader.
Egentligen har jag lite svårt att gåpromenera. Vill liksom nästan joggpromenera. Det konstanta springet som byggt bo i mina ben försöker hela tiden muta gået att förvandla sig till nåt snabbare.
Springet kör med småfula knep. Lockar med upptäckter runt hörmet o sånt. Ibland lyckas det men idag var gåets självförtroende på topp o det förhöll sig omutbart som en snöflinga i minuskyla.
Jag träffade en materiell vän med själ. Bänken, som egentligen är ett bord, stod kvar i flöde av höstsolens trolska motljus. Men någon hade våldfört sig på den, liksom besudlat den som vore den skräp.
Fåbenad stod den ledset där som om den väntade på första hjälpen. Idag hade jag ju inget o snickra med. Men kanske kanske en annorlunda dag. Vi är duktiga på o samla in pengar o annat till stora världsomspännande saker. Men egentligen kan jag se det stora även i att bevara en skruttig bänk som också fyller sin funktion i dett lilla. Det lilla i det stora.
- Får vi sätta oss här? frågade de två vackra kvinnorna när de närmade sig bänken vid dammen som bjudit in mig. Hur skulle jag kunnat ge ett nekande svar på en så fin fråga?
De två 86-åriga vänninorna var så vackra så där de blickandes ut i intets marginal. Den ena med en konstant näsdroppe och den andra med långhårig hakspets. Solen avslöjade deras naturliga skönhet.
Vi hade en rolig stund. Vi pratade om döden utan att bli ovänner med den. De ingjöt livslust i min värld med sin nyfikna uppsyn och sitt sanna uppdrag för dagen, som den ena av dem förklarade med allvar i stämman;
- Idag har vi inget annat för oss än att njuta av dagen.
Det lilla i det stora. Att känna att man inte måste göra annat än att njuta av dagen. Det kan tyckas litet men är så stort så stort så...
