On the road again

   Strax efter sjuslaget rullar minibussen med sin vietnamesiska chaufför o familjen ut från badorten Mui Ne på väg mot Vietnams hjärta - Saigon. Eller Ho Chi Minh City som den döptes om till 1975 när kommunisterna hade sparkat jänkarna på sittfläsket och där landsfadern fick ge namn åt stan.
 
   Varje gång jag är långt hemifrån och sätter mig i en buss, taxi eller bil snuddar tanken mig.
- Är du inte riktigt klok som lägger ditt liv i händerna på en totalt okänd främling? Jag som till och med känner mig lite obekväm med att sitta bredvid hustrun även att hon kör bättre än jag. Men tanken snuddar bara och flyger vidare i kosmos till nån annan bekymrad själ. Det går ju inte o vara rädd och orolig för allt. Ska olyckan ske kan den lika gärna ske hemma i köket.
 
  Den vietnamesiska chauffören kör försiktigt. Väldigt försiktigt. Och sakta. Snarare tvingas han köra sakta när alla lastbilar och annat som liknar lastbilar ligger o småfiser i varierande 20-40 km/h i det kompakta kvällsmörkret som träder in redan klockan sex varje afton.
 
   I Vietnam ser man lite annorlunda på trafikregler.
1. Det är helt okej att man gör en omkörning på de i stort sett alla enfiliga vägarna. Men man måste tuta o blinka ganska hysteriskt så att mötande trafik kan väja.
2. Man får ta jäkeln framför en på insidan om utrymne icke ges på den vanliga utsidan. Men samma här. Man måste tuta o blinka för att varna andra.
3. Man får köra mot rött ljus om man tror man överlever...
 
Låter kanske sådär men det konstiga är att det funkar. Den stora hemligheten heter hänsyn o respekt. De visar oerhörd respekt mot varann och alla vet vad som gäller. Aldrig att nån flippar ur o hötter med näven. Aldrig. Stor o snabbare går före liten o långsam. Elementärt!
Vi svenskar har mycket att lära där.
 
Under resans gång tycker jag synd om Liselotte som inte mår bra o försöker hitta en sovställning på sitt säte. Men sätenas bredd är gjorde för människor med kortare ben än vi och det är nästan Mission Impossible att sitta bekvämt. Känner själv hur min rygg är på väg att gå av och chauffören undrar säkert vad det är för slags märklig varelse han fått vid sidan som då o få försöker sträcka ut sig i hela sin längd o göra lite stretch.
 
   Barnen lyckas sova bort större delen av den cirka 20 mil o fem timmar långa resan trots lapptäcket till vögar med alla gupp och en bil som längtar efter ny fjädring. Liselotte nickar till en kortare stund mot slutet. Väl framme i Saigon blir vi proffsigt o hjärtligt mottagna på sjukvårdsinrättningen som drivs i privat regi. Klockan är efter midnatt o alla är aptrötta. De undersöker Liselotte, skriver ut ny medicin o hjälper oss med hotellrum några kvarter bort. Allt blir nog bra bara vi får sova o medicinen hjälper.
 

Kommentarer
Postat av: nettan

<3

Svar: ♡ :)
Tony Dahlberg

2013-11-01 @ 10:15:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0