zoogreat.blogg.se

Oj vad många ni var. Som har läst vad jag har skrivit. Jag är väldigt väldigt tacksam och ödmjuk inför faktum.

 

   Man kan kolla hur många, dock inte vilka - vilket nog är bra, som har varit inne på bloggen under dygnet, månaden, veckan osv. Är det viktigt? Är det nån slags tävlan i hur många läsare man har? Nej. Det är definitivt ingen kamp och strävan efter antal. Jag ser hellre att EN läser det jag skriver än en miljon om jag vet att den ende som läser känner att det ger mening gentemot en miljon som går in av slentrian och inte ser vad jag skriver även om de läser det. Jag kräver inte att de som läser håller med.

 

   Det är oerhört berikande att få kommentarer av kärlek. Oh, så stimulerande! Men det kan också vara givande när någon skriver att de inte håller med. Ibland är det av stor vikt att få mothugg i varats bestående eller obestående, för ibland har man fel eller naggar det som är sant. Och då, just då, är det som mest viktigt att få höra det från andra och lyssna till sin inre röst till svars för att se om den spelat en ett spratt.

 

 

   Jag, liksom NI, har något att säga. Glöm aldrig det! NI HAR NÅGOT ATT SÄGA!! Inte en endaste av oss alla miljarder på jorden, fattig som rik, eller frisk som sjuk, ska någonsin behöva känna att NI inte har något att säga.

Låt ingen eller inget ta er röst.

 

   Jag vet inte om jag haft tur i lottningen i livets tombola, men så verkar det te sig. Jag begåvades med föräldrar som, kanske utan att veta om det (eller så visste de - vad vet jag om det), ingjöt ett gudomligt självförtroende i min ande. Vad har jag gjort med detta? Hur har jag förvaltat det? Jag har inte blivit miljonär, jag har inte blivit omskriven i världshistorien för någon bedrift. Men, jag har skrivit för dig. När jag skriver så skriver jag för dig - och lyssnar till dig, EN enda. Du!

 

Ungefär som att hålla tal. Det spelar egentligen ingen roll om det är tusen åhörare eller om du står öga mot öga med En person. Det är EN människa, du och var o en enkom, som lyssnar till det vi har att säga. Och det är det viktigaste. Den enda människans öron eller som nu, ögon, är det viktigaste för mig. Det är DIG jag lyssnar på när du talar till mig. Det är DU och inte alla. Alla består av flera  EN. Men En är inte alla.

 

   Ibland tröstar jag mig med, när jag hör på nyheterna om hundratals döda i en katastrof o känner likadan hjälplöshet som alla ni andra troligtvis gör, att det är EN människas sorg. Det är EN människa som dör, får ge tappt sitt enda liv. Det är EN enda människa som lämnar efter sig ett hav av olevt liv och sörjande nära. Det är ETT liv i vårt enda gemensamma kosmos som inte får vara med längre och som genom sitt öde lämnar EN där, EN där och EN människa där runt omkring sig i sitt egets varats fullkomliga ledsamhet. EN enda människa! Men fan så mycket desto viktigare. EN är EN för mycket - eller EN för lite. EN är allt och utan alltets EN finns intet. Du EN är viktigast - glöm inte det!

 

EN för alla  - alla för EN.