zoogreat.blogg.se

Shiiiit va många människor på stranden. Fastän klockans timvisare inte hunnit masa sig förbi sexan bara kryllar det av människor på beachen. 

 

Vietnameser som gymnastiserar, vietnameser som badar, vietnameser som språkar, vietnameser som möter mig med antingen ett lite misstänksamt frågande uttryck eller för det mesta med ett morgonvarmt leende.

Men inte en endaste västerlänning förutom jag.

 

Häftigt att de, hundratals o åter hundratals lite utspridda, är uppe så tidigt. För sen när jag o familjen, och de ytterst få andra turister som hittat hit, kommer ned på stranden ser man knappt ingen ur lokalbefolkningen.

 

Tänker att snart borde jag kunna fånga solens väg upp ur sin säng då himlen redan är ljus. Träffar en farbror. Vi förstår inte varann ett skvatt språkmässigt men med yviga gester o många skratt förstår jag att han är 85 år, har cyklat de sex kilometrarna från sin by ned för o liksom bara kolla läget. Han vill hälsa hej då med både höger o vänster hand. Känns schysst o som nån slags vietnamesisk "High Five".

 

Hinner prata med ett gäng yngre gubbar också som kan några få engelska ord. När jag säger Sweden ser jag inget i deras ansikten dom skvallrar om att de förstått. Till sist säger en av dem Northern Europe och vi skiljs åt med ett varmt skratt i kör.

 

Solen lurar mig. Den gömde sig i ett töcken, ett horisontdis.  Och när jag äntligen får min bild på den har den redan hunnit högt upp.

 

Viker av från stranden upp på en gata för att leta mig hem till hotellet o min sovande familj. Ett gäng vietnameser dricker sitt morgonte på trottoaren och några av dem skrattar, vinkar och har väldigt roligt åt att jag går barfota.

 

Men är man barfotabarn så är man.