Mui Ne nästa!

   Så upplever jag ännu en gång hur vi, som det känns, genom ett svängt trollspö från ödets fe, droppas ned på en plats som jag tidigare bara skådat på karta o drömt om.
 
   Något bra har jag o vi gjort eftersom det alltid känns som turen är på ens sida. Antar att det handlar mer om hur man väljer o se på sin omvärld. Givetvis är det ju inte tur att en av oss blir sjuk, men det finns ju annat att ha tur med.  
 
   Efter några dagar på Ninh Chu beach där hustrun mått ömsom bättre ömsom sämre men aldrig bra, känner hon o vi ändå att vi orkar göra en resa söderöver igen. Med hjälp av taxi o buss tar vi oss framåt. 
 
- Bus has gone sir, säger taxichaufförn när vi kommer fram till busshållplatsen. 
Jag pekar på den buss som står inne som det visserligen står Saigon på, men han skakar på huvudet medan han med avvärjande gester motar iväg busschauffören som antagligen hojtar typ "Ska ni med?" på vietnamesiska. 
 
När taxikillen ser uttrycket "vad fan gör vi nu" i mitt ansikte skriver han ned 1.500.000 (ca 600:- för 10-11 mil gentemot busspriset 600.000) på en pappersbit. 
- I drive you! säger han sen o räcker över sin telefon till mig.
 
Men när kvinnan i telefon på dålig engelska bekräftar att bussen redan gått känner jag tydligt hur vi är på väg o bli blåsta.
Under protest från taxikillen kliver jag ut o springer fram till bussen som är på väg att ge sig av.
Jodå, bussen ska visst köra dit vi vill o tyvärr bekräftas mina farhågor.
 
Nu mäkta irriterad hämtar jag familjen o vår packning ur taxin o kräver den sista femtioöringen tillbaka av chauffören. Ingen jäkla dricks här inte! När ryggsäckarna o familjen är på bussen kutar jag tillbaks till taxikillen, spänner ögonen i honom o säger; Never do like this again!
 
Vet ju sen innan att man råkar ut för liknande saker ibland men man blir lika förbannad varje gång o vänjer sig liksom inte vid o bli blåst.
 
Väl på bussen slår ännu mer värme mot oss. Många ögon studerar oss när vi lotsas genom en av de två gångarna bland trångt sittandes o liggandes resenärer. Alla är vietnameser utom det tjeckiska paret längst bak på en bädd(!) vilka jag hamnar bredvid. Resten av familjen sitter lite längre fram.
 
Känner hur det sticker i ögonen. Avgaser som läcker in? Vet inte men försöker halvt ihoptryckt komna upp i lite sittande ställning där luft från en ventil kommer in. Bekvämt - Not! Eftersom huvudet trycks mot bädden ovanför mig o utrymmet förmodligen är anpassat för en mindre vietnames.
 
Försöker få kontakt med tjeckerna men den önskade dialogen blir mer en monolog från min sida och deras engelska o tyska språkkunsksper verkar vara ytterst begränsade. Men efter några mil o en bjudöl från mig tinar de upp lite. Mannen o jag fortsätter sedan att med gester o rotvälska på engelsktysktjeckiska dela en del av varandras livsöden. Det sista han gör är att bjuda min familj att komma o bo hos dem i deras by utanför Prag. Schysst! :)
 
Till slut släpper bussen av oss vid en annan mindre tom buss. Värmen är enorm. Vi kliver på. Bussen är inte helt tom. En man sitter tuggandes o svettas i sin lika svettiga välanvända hatt. Han ler mot oss o säger nåt som vi gissar betyder att bussen snart ska gå. Men inget händer. Sen händer inget igen. Vi går ut ett slag o undrar om chauffören gått ut i strejk eller hur många timmar det ska dröja.
 
Efter att ett påfluget gäng propsat på att de ska skjutsa oss på sina vespor i stället dyker chauffören o en biljettkille slutligen upp. Vi betalar de cirka 8 kronorna o bussen sätter av de två sista milen mot Mui Ne.
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Biljana:

Fantastiskt att läsa om er förflyttning! Fortsätt skriv. Kram

Svar: Tack o kram :)
Tony Dahlberg

2 Monica Dahlberg :

Låter jobbigt,bara ni orkar kära familj kram mamma.

Svar: Bara skoja mamma. Vi har åkt limousin hela tiden utom när vi flugit helikopter. Men det låter mer spännande med buss o tåg... ;)
Tony Dahlberg

3 Janne:

Jag befinner mig just nu i Vietnam, i en buss söderut. Värmen slår emot mig men jag mår riktigt bra med mitt härliga sällskap. Tony,Lotta ut och barnen sitter här bredvid. Vi pratar, skrattar och hittar nya vänner!

Precis så känns det att läsa din blogg Tony! Härligt och spännande! ;-)

Svar: O där satt du Janne. Bara sådär helt apropå dök du upp. Mycket mycket trevligt resesällskap. Dina kommentarer sitter som den mörka goa chokladen på den där chokladdoppade mjukglassen. Alltid rätt - i alla lägen. Tack ♡
Tony Dahlberg

4 nettan:

Du skriver fantastiskt!

Svar: Tack snälla Nettan. Då blir jag glad :)
Tony Dahlberg

Kommentera här: