En gräsänklings bluesbekännelser

   Jag kan aldrig få nog av vissa ting i livet. Den jag mest inte kan få nog av har flytt till sitt paradis så jag får hålla till godo med andra droger.
   En av landets största poeter genom tiderna, Håkan Hellström, kan få sjunga på min begravning också. Koltrasten och ekorren som hoppar från o till tallegren är just en snygg duo som jag inte kan se o höra tillräckligt. Den ene behövlig för att varsko att våren är här. Det slog mig de fakto att koltrasten sjunger lika vackert på dagen som på kvällen. Bara det att man inte hör för allt dagsbrus i form av trafik o andra pippis drill. Ungefär som människor. De är lika vackra jämt, bara det att man inte ser det jämt för allt jytter omkring. Och den andre - ekorren Ratatosk - för att tala om att livet inte bara är på en pinne eller gren. Mina "minsta" barn lever sina tonårs- eller halvtonårsliv runt mig där jag bara älskar dem.
   Vimpeln på flaggstången (som behöver målas om i år) som vinden leker med liksom den gör med min älskades gyllene hårlockar. Eller är det tvärtemot? De som leker med vinden? Allt kan man vända på och det är bra o nyttigt för att inte sluta tänka. Jag tycker om vimplar överallt i alla färger. De är så mycket liv!
   Ovaggad och bevisligen trött somnade jag på soffan ikväll och det är inget vanligt fenomen i Tony Dahlbergs liv. Antingen betyder det att jag är sjuk eller att jag är tröttare än jag vill erkänna för mig själv.
   Det är ingen lek. Ingen lek att vara ensamstående till småbarn. Om det vet jag inget om. Har bara hört och tror jag förstått att det är så. Ingen lek alltså. Men det är olekligt att vara ensamstående till storbarn o sig själv också.
   Idag slog det mig att man är så jävla ensam som ensam. Av naturen säger det sig självt att det faktiskt är så men det är svårt att fantisera rätt när man inte har det så till vardags. Jättenyttigt att få erfara. Tänker på alla de som inte får den chansen.
   Det finns ingen annan där som backar upp, täcker upp för dina misstag, din glömska, ditt inte-hinna-med. Hjälper liksom inte att man har en Papillondam som vägrar sluta följa dig vart du än i världen går, vilket i sig är smickervärt. Det finns ingen där att kasta lystna blickar till medan man pratar vardagliga trivialord som kan tyckas oviktiga för stunden de uttalas men som är så mycket, som är allt det viktiga i livet för att man ska må bra.
Det finns ingen Ponny där, ja jag har döpt henne till det en gång i tiden när dator var något nytt och alldeles fantastiskt. Ingen där att röra vid att dofta på o njuta av det man känner. Ingen där.
   Men det går an att vara ensam på andra vis. Man kikar på ett tv-program, en trist dokumentär i andras ögon,  till dess slut och lyssnar till var ord och känner sig nöjd med det. Man äter en kvart senare för att det bara blev så utan att någon tycker att man inte kan hålla tider. Man har många kuddar o kan ligga i hela sängen själv eller byta sida då o då om man vill. Jag gör det inte. Men jag kan! Glor på dammråttor o viskar till dem att de får leva ett dygn till. Tvättar allt i fyrtio grader bara för att köra safe o hoppas allt går bra (lika spännande varje gång man öppnar luckan). Livräddar växten som började ana sitt Nirvana men där jag med vattenkanna berättade att gräset inte var grönare på andra sidan. Bland min livskamrats sista ord innan hon flaxade iväg var "...och kom inte o säg att den blomman bara dog för de där har vi haft länge...". Ja, blommor dör väl inte bara sådär. Eller gör de det? Det händer väl även att mäniskor bara dör i sömnen utan förklaring? ;)
   De få fördelar som jag kan komma på känns futtiga mot ett helt liv med den man älskar. Jag längtar så efter min Mening men vill i samma stund att hon får en tid med sig själv. Så kan man känna efter sjutton år tillsammans och om man då har möjlighet att låta det ske så känns det som det är ens förbannade skyldighet att se till att det blir så. Jag ger henne tiden av kärlek - för att jag älskar henne och vill att hon ska må bra o mig går det egentligen ingen större nöd på. För jag är ju jag som klarar allt jag vill :)
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0