Jag vet alldeles jättepyttelite
Jag vet nästan ingenting. Kom på det härom dagen. I alla fall vet jag så alldeles lite så. Så alldeles.
Ibland kan man faktiskt få hybris och alldeles få för sig att man vet ganska mycket. Så är det med mig i alla fall. Eller var. Eller är. Jag kanske glömmer det här och tror jag vet mycket om ett tag.
Plötsligt alldeles plötsligt händer det där som man trodde man visste man hade kontroll på och som man visste skulle hända eller som man visste inte skulle hända. Man hade alldeles jättemycket visste i kroppen.
Och så blir det inte riktigt så, eller alldeles alldeles tvärtom.
Då inser man vad livet handlar om. Att leva alldeles så mycket man kan utan att veta alldeles så mycket som man tror man vet. Och kunna anamma och gå med på det. Acceptera hur alldeles lite man faktisk vet och kunna njuta ändå utan att känna stress över att man borde veta mer.
Och där kände jag ett stresstroll som svingade svansen mot mig när jag precis kom o tänka på att jag kanske stavat mitt envisa alldeles, alldeles eller aldeles fel. Tänk om det stavas aldeles. Men det vet jag ju att det inte gör. Jag vet ju sånt. Eller gör jag det... :)
Härlig reflektion! Ja, så känner jag med ibland. Ena dagen känner man att man vet, varit med om och kan mycket. Nästa dag efter ett spännande samtal med min vän/släkting, 95år, så känner man sig som en fjortis. Vad vet jag om livet? Han har ju levt mer än mitt liv en gång till!!! Det ger ett nyttigt perspektiv på tillvaron. Kram på dig! :-)