Skräm bort kärlekens tesslor

Sitter i skuggan av ett solskuggande parasoll som lika gärna kunde varit jag och som skyddar även mot regnets smaskiga droppar. Är vi inte alla vårt livs eget parasoll stundtals i våra vackra soldränkta liv? Smaka på regnet den som törs. Lite okallare än istapparna jag suttade på som liten men de smakar också liv.
 
Har inte hittat dagens tessla o rädsla ännu. Men dan är bara liten än o jag hinner tids nog.  Ska försöka att finna det läskiga som hoppar fram bakom svulstiga skrynkliga skynken bara för o skrämma skiten ur mig. Jag ska allt hitta dem. Det måste vara enda vägen.
 
För om vi inte sätter på ON-knappen på hjärnan, tänker till och ifrågasätter är det kört med oss. Rädsla är ett av monstren vi måste jaga fram ur vrårna. I lördags var jag rädd. Två spöken bort - check. Var först rädd för o bli utskrattad när jag som en av fyra lagmedlemmar i simstafett tänkte simma mitt snabbaste - bröstsim - när alla andra läckert satte varje crawltag. Men jag dök i o kom upp lättare efter att ha simmat ifrån den läskiga figuren som följt min sida. Hade sen aldrig simmat så långt som 1800 meter men anmälde mig till kanalsimningen ändå o brottade ned monstrumet på rygg.
 
Tänkte likadant fast tvärtom härom dan när jag skulle passera en tiggerska utanför Netto. Ger så gott som alltid en peng. Ibland stor ibland liten beroende på vad som finns i fickan förutom det livsobejakande bankkortet. Men den här gången utmanade jag räddet i mig igen. Bara gick förbi människan på knä både in o ut. Klarade det men inte fan kändes det bra trots att jag schasat iväg en farlig en från axeln. 
 
Men mister man en står där tusen åter. Alla de tusentals eller hur många ni är som skriker om att tiggare är organiserade brottslingar mm. Hoppas ni lyckas jaga iväg era fasor men jag hittar inte nyckeln till garderoben i mitt rum där ni sitter o trycker. Får sova med vetskapen att ni finns där o kolla en extra gång under sängen så ingen slunkit ut o kommit mig för nära. Läskigt o svårt o somna fastän garderoben är låst. Jag känner hatkärlek för er men jobbar på o skrämma bort de tre första bokstäverna så att vi kan sova tillsammans med olykta dörrar. Men då måste alla hjälpas åt för o nå dit.
 
Varför inte utmana din rädsla och tänk ett steg längre. Eller för all del två steg. Finns det kanske en anledning till att du, jag o de däringa andra, de där konstiga människorna man nog inte kan lita på sitter på gatan eller kontorsstolen där de gör?
 
Och exakt när, precis på dagen o klockslaget NÄR bestämde Någon att Sverige är precis lagom svenskt? Var det när den femtusende människan från forna Jugoslavien kom hit? Var det när vi fick vår förbannade Coca Cola-tomte? Eller var det när vi köpte vår sista Toyotabil eller slängde sista resten av kebaben i soptunnan - bara för att vi kunde o kände oss mätta o svenskpretto till bristningsgränsen? Kanske var det när någon tyckte den skulle starta ett parti som hyllade nazisternas gamla ideal - rensa ut skiten o allt som inte passar in i min inskränkta mall o fejkade idyll. Vilken tur då att alla som vill kan rösta på dem. Så jävla demokratiskt o fint. Räck upp en hand alla som håller med o skrik nåt som låter som Sim-hall.
 
Nej. Som min kloka o tänkande livskamrat sa för några somnarnätter sedan; enda vägen är kärlek. I denna kärlek innefattas att vi utmanar våra rädslor, fördomar o alla andra namn som kära barnet bär o som likt en strumpa i dammsugarröret sätter stopp för den flödande kärleken oss människor emellan. Om vi inte klarar det så går det åt helvete för oss. Så nu gäller det o välja rätt från menyn innan köket stänger o ge den i o suga upp fel ting.
 
 

Kommentera här: