The Good Life

Åh, det goda livet, full av roliga 
Verkar vara den perfekta 
Mm, låter det goda livet du dölja 
All sorg du känner

Du kommer inte riktigt bli kär 
För du inte kan ta chansen 
Så var ärlig mot dig själv 
Försök inte att fejka romantik

Det är det goda livet att vara fri 
och utforska det okända 
Liksom sorger när du lär dig 
Du måste möta dem ensamma

Kom ihåg, jag vill fortfarande att du 
Är du undrar varför 
Tja, bara vakna upp 
Kiss det goda livet, goodbye

 
Det kunde ha varit en dikt från min penna en dag när jag varit lite yr o snubblat på tangenterna. 
Önskar det i alla fall. Men det är ren skär översättning så som Google vill omskriva det om man ber om det.
Blir kanske inte alltid som man tänkt sig, inte utan man blir lite besviken sådär på sig själv o universum.
Men det spelar ingen roll den här gången. Andemeningen finns där om man anstränger sig för att se.
 
The Good Life som sången heter i original slog mig som en hård uppblåsbar hammare, en sån man kan vinna på roliga tivolin. Där kan man köpa sockevadd också men det talar vi om en annan gång. Helst ska låten framföras av min namne med Bennet i efternamn. Den pratar ju faktiskt om vår rädsla år 2014 över att släppa det goda bekväma omhuldade svensk-livet. Släppet där vi förlorar utan att veta om vi vinner. Hemska tanke.
 
Men kanske måste vi släppa, förlora och kasta oss ut ibland för att få något tillbaka. Något Annorlunda (mitt favoritord). Jag har en ytterst kär vän som har gjort det. Han kallade sig själv Daniel första gången vi möttes och därför heter han så för mig även om han är döpt till något annat. Vi är ju rädda för att  kasta oss ut - eller bli utkastade för den delen. Om vi själva får välja håller vi oftast hårt i ledstången när dörrvakten vill bli av med oss.
 
Så var det nog för Daniel också. Han höll så hårt han kunde i sin ledstång tills någon slog på hans fingrar så han blev tvungen att släppa taget. Jag vet inte om jag hade varit lika handlingskraftig som han var när livet plötsligt hängde på en skör tråd. Det vet man inte förrän man hamnar i den situationen. Men han bommade igen sin butik med alla inventarier. Han sålde sin bil. Han sålde möbler. Till slut fick han ihop tillräckligt med pengar.
 
För summan som vi i Sverige kunde ha anlagt en lyxigare swimmingpool eller köpt oss en jordenrunt-resa med all-inclusive köpte han biljett ut ur sitt eget land. "Jag var livrädd så jag skakade när jag och de andra satt gömda inne i lastbilen vid gränskontrollen. Vi hade hört om alla de som de hittade och släpade ut för att skjuta under ett träd. Alltid under ett träd." Daniel tog sig ut ur Irak i en lastbil med kylutrymme som gjorde skäl för sitt namn. 
 
Under tolv dagar färdades de dag o natt genom början eller slutet av Asien, hur man nu ser o vänder på det, och genom lycksalighetens Europa. En morgon stod lastbilen still extra länge. Dörrarna öppnades til utrymmet där människor druckit sin egen urin för att inte törsta ihjäl. "Ut, ni är i Sverige nu!", manade en stämma. Daniel tog sig huttrandes fram på gator genom alldeles okända kvarter bärandes tanken "Hur vet jag att de inte lurat mig?"
 
Efter att ha fått hjälp av några medmänskliga medborgare av Malmö stad kom han till Migrationsverket där han sökte asyl. Det tog ett tag innan vi hunnit lära känna varandra efter den första cigaretten tillsammans i januarimörkret och det tog ett ännu längre tag innan han berättade sin historia. Hans fru och fyra barn fanns fortfarande kvar i Bagdad där de flyttade från hus till hus var o varannan dag för att undkomma sina banemän.
 
Jag har fått en vän för livet och följt denna vän under hans första år (åren) i Sverige där han våndats intill något som kan liknas vid jävlighetrnas jävlighet. Där han varje dag undrat hur det går för hans familj, om de över huvud taget lever eller om bödlarna fått fatt i dem. Han sökte uppehållstillstånd och fick det efter en evighet av paragrafrytteri och översättningar från en advokat han inte fått välja själv och som brydde sig föga om ett ynka liv.
 
Jag har sett sorgen på riktigt i hans ögon. Känt den i hans andetag där jag försökt ingjuta mod i honom för att kompensera honom i hans värsta farhågor. Efter något som kändes som hundra år för mig och säker tusen o åter tusen år för honom fick hans familj komma till Sverige. Idag lever de ett strävsamt liv som vilka av oss Svenssons som helst och kämpar sig igenom ungefär samma vardagliga bekymmer som alla oss andra.
 
Daniel är muslim. Han berättade nyligen att han de senaste åren sänt presenter under Ramadan till en vän i Jordanien som haft det svårt, som bodde i en container med familjen. I år under Ramadan sände han i ställer en del av det han kunde avvara till sin mamma som i sin tur skulle ge till ett par som flytt från ökända ISIS. "Min vän i Jordanien lever som en kung i jämförelse. Han har tak över huvudet och hela sin familj. De har ingenting".
 
Muslimer ger under fastemånaden Ramadan. De ger vad de kan till de som behöver, till nära o kära. Det är så ofantligt vackert och saknas i mitt liv. Paret som nu fick av Daniel hade vaknat av att ISIS anfallit deras by. De med familj hade utan att hinna ta något med sig fått fly för sina liv springandes nästan nakna genom skog o mark för att överleva dödandet. Efter tre mil insåg de chockade att deras fyra månader baby inte fanns med...
 
Daniel är ledsen. Han känner sorg över att människor missbrukar islam. "Så gör inte en riktig muslim. Vi får inte döda, vad heter den, den lilla krypen som går på marken - myra. Vi får inte döda hund eller katten. Vi får inte döda människa. De förstör för oss riktiga muslimer." Orden är Daniels och han om någon är bedrövad över vad vad Islamiska Staten tar sig för. Han är ledsen för han vet att alla drar samtliga muslimer över samma luskkam.
 
Såg härom dagen en film på Facebook. Inget revolutionerande i sig. Men filmen visade en del av de 1700 män ur bl.a. den irakiska armén som fullständigt slaktades efter att ha blivit tvingade att hylla ISIS framför kamerorna. En efter en leds de fram. Den blodige jävlige avrättaren drar snabbt fram pistolen mot deras huvud och avlossar snabbt ett skott och dumpar sedan liket i floden nedanför. Bryggan inunder dem är ett enda blodbad.
 
Jag tänker som väl är mänskligt. Varför reser de sig inte och försöker fly? Varför försöker de inte ens? Bättre att bli skjuten i flykt än att möta sitt öde utan motstånd. Men så tänker jag. Jag som är en bortskämd svensk som aldrig någonsin någonsin behövt stå inför faktum att vara rädd för mitt och medmänniskor liv. Så tänker jag och inser att jag förmodligen inte vet någonting om livet i jämförelse. En hann de inte skjuta. Han ramlade i själv.
 
Här hade det säker hjälp med alla våra fina pengar som vi har förmånen att välja vart vi vill lägga. Var vi vill investera dem. Här hade de SÄKERT hjälpt PÅ PLATS. Pengarna. Pengarna som vi knappt vill skänka till tiggare. Pengar som vi är så jävla rädda om, räddare om än vårt och framför allt annat andras liv. Men om det kniper kan vi tänka oss att avvara lite grann om vi bara slipper besväret. Bara vi inte behöver engagera oss aktivt på plats.
 
Jag säger som krönkören Staffan Heimersson härom dagen "Det gör dig gott att skiljas från några spänn." Ja, det gör hjärta och själ och vår gemensamma värld gott att bli av med några spänn OM denna förlust av egentligen meningslösa sedlar och mynt skänks med hjärta o själ där vi verkligen menar något. Där vi är beredda att ta besvär för att en medmänniska ska få ett bättre liv och där vi menar något med det vi gör.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0