Trams o allvar i ettt crescendo

Livet - jag behöver dig. Du kan vara bra o ha. Bra o ha, liksom en karta i kvarteren man går vilse i. 
Staden och klotet helt är fylld av tragik. Vi måste hjälpas åt o göra det eländiga lite lillare.
Vi är alla som skadeskutna djur. När vi tittar på de hemlösa, tiggande och sparkade hemlösa varelserna vi kallar djur med en annan ton är det oss själva vi speglar med en sminkspegel, en solkatt svarar med morsetecken i ljus som bländar.
 
Det här är det bästa du får. Snyfta som en kvinna eller gråt som en karl. Du kan inte krypa ur dig själv.
Fastän jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland. Fan - det skulle vart du.
Ett liv ihop betyder inte att du ser den du egentligen älskar. Ta av bindelen o sätt knorren rätt på grisen.
Jag är den som stått ganska länge o väntar på en dans. Jag är inte den som får frågan utan den som frågar.
 
Det är sommar och snart kommer höst och en vinter. Jag säljer då min bil och blir den jag alltid borde varit.
Det är då jag lyssnar på akustisk gitarr, röker som jag aldrig gjot förut och sitter på strandbänken och ser isarna smälta för att de bör. Du räknar allt sorgligt. Spelar det nån roll? Det är aldrig för senrt för smek, aldrig för sent för rosor och symfoni o grekisk dans på strögets torg. Aldrig för sent för vin o kärlek. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0