zoogreat.blogg.se

Hoppet om att kunna få sen ett V75-djur infann sig inte men jag blev glad för ekorren som snattrande hoppade mellan tallegren och annan gren med sin ludna förföljare till svans. Den berättade i farten att jag skulle ut med det gamla o in med det nya. Jag kände upptäckarglädjen porla fram ur min inbyggda källa o begav mig till ön utan svin. Sitt namn till trots saknas grymtare väldans jättemycket på Svinö. Inte ens de vilda har hittat ut hit och det känns lagom tryggt.

   Solen hade lagt sig på trädtopparna för o vila en stund. Den ropade på mig att komma, som ett nyfiketivrigt barn som funnit nåt för första gången. Känner mig som Endumen i Dunderklumpens rygga, någon som sveps med och bara får upptäcka och försöka hitta något ohittat.

   Över bron till ön. Vandrandes med ansikte bjudet på gratis isvind från Lettland. Över sothönsen som, likt otävlande Puh-pinnar, flyter under mig där jag undrar hur kallt det måste vara för att de ska frysa näbben av sig. Känner mig priviligierad som får vara med. En av de som verkligen fick vara där. Vara med och vaka in den nya dagen, en av de alla få som aldrig kommer igen. Mitt liv är som vädret för årstiden. Lättandats om än kall höstluft med vackerfärger runt mig, fastän det borde känts vintrigare o längre gånget på året.

   Jag kan se den bortanför och bakom udden för att fantasin tillåter synen extra utsvävningar. Den är inte vacker att skåda, men den är min. Och det är vackert. Någon någonhet har pyntat granar på min färd genom ötrollskogens rum. Kulörta röda runda som surrealistiskt hänger på grenarna och suddar ut gränser för vad som lämpar sig. En nästan osutten parkbänk mitt i en glänta bland barr o stubbar och en soptunna, kanske till för gamla uppslagsverk. Konststycken som skänker lätta tankar och påminner om att allt faktiskt är möjligt. God Jul på denna juldag, den enda av sitt slag.