zoogreat.blogg.se

Just det ja. Jag har ju en blogg :D

 

   Man kanske skulle skriva där nån gång Tony i fall man vill att nån ska orka följa? En del säger att de blir misstänksamma mot människor som talar om sig själv i tredje person. Men det är väl inget fel i det och man kan väl få göra det om man gärna sätter andra människor i första o andra hand? Ibland är det nog nyttigt i alla fall så att man får viss distans till egot. De e gott så!

 

   Jag vill också. Vill också kunna skriva som Gabriel García Márquez gör i sin bok "Hundra år av ensamhet".

Han gick ju o dog ju. Den där Gabriel. Och man brukar ju envisas med att göra det när man uppnått en aktningsvärd ålder. Att läsa Hundra år av ensamhet har jag tänkt på nästan hela livet. Sådär som det är med vissa saker. Man tänker göra det men det blir liksom aldrig av. Jag har fler såna i mitt skafferi bland hjärnans konserver.

 

   Men nu beställde jag boken och blev lite nöjd när jag lästa Alex Schulmans krönika där han skrev att han avundades varje som ännu inte hade läst den boken. Satt nöjd som i ett obluffat pokerparti där man inte vill byta ett endaste kort o bara väntade på att boken skulle dimpa ned i lådan. Den som brev o sånt brukar komma i men som inte innehåller lika kul saker längre nu när det mesta hamnar i inkorgen i stället. Ja, inte bara väntade. Jag åt o sov faktiskt lite också. 

 

   När den kom i min hand fick den plats - i min hand. Den var i nya formatet "excess" och i storlek av en Arla-mjölks-botten. Och oj vad småttig text. Tur jag har långa armar när jag ännu inte insett att åldern gett mig syn som klär den o skaffat glas till ögonen.

 

   Men lika mycket oj som att texten var liten. Lika mycket oj blev det när jag började läsa. Jag dog nästan av vackerheten som författarens penna passat ihop orden till. Jag föll o insåg att jag egentligen inte kunnat något endaste dugg om hur skön litteratur skrivs. Det var verkligen en aha-upplevelse och jag är helt såld. Men kommer man från platsen Aracataca i Colombia som i sig smakar som en god efterrätt så är det väl inget konstigt i att vara född till ordens mästare.

 

   Men jag sparar. Den som gör det har ju. Och jag har. Har fortfarande kvar det mesta att läsa av boken och vill aldrig att den ska ta slut, lika lite som barnet som spar sin slickepinne natt efter natt o hoppas den aldrig sinar.

 

   Jag är alltså ännu rikare än jag trodde. Så rik att det borde stå i taxeringskalendern att jag har världens mest vackra o älskvärda människor runt om mig i mitt liv och ett litet tillägg där det står att jag även läser Hundra år av ensamhet. Och det bästa är att det inte hjälper; att hur mycket nån än skulle vilja utmäta mig i en framtid, så armar de näppeligen ut mig av det som verkligen är något värt. Ja må jag leva i hundra år av lycka o rikedom!